Tag Archives: Vinter 2013-14

En blodgas

Drygt halvvägs genom min medicinakutvecka – snyft! Är visserligen lite tudelad, för det här med att vara borta från hemma blir fortfarande gammalt väldigt fort, men jag har ju det så väldigt bra på akuten. Kirurgakuten förra veckan var grym och det har inte blivit sämre på medicin, med ytterligare en fantastisk handledare. Idag vände hon sig till mig och sa att jag är riktigt duktig. Det värmer, så klart. Känns också bra när handledaren tyckeratt det hjälper att ha mig där, att jag faktiskt minskar deras arbetsbörda. Annars är ju känslan som läkarkandidat ganska ofta att man är i vägen.

Har fått öva på blodgaser den här veckan. Minns inte hur vi kom in på det, men det var en sak jag tidigt tog upp att jag inte är bra på (det går troll i det där, funkar aldrig på första försöket men oftast på andra), så min handledare har sett till så att jag fått göra det vid varje givet tillfälle. (Blodgas = nålstick i en artär, oftast a. radialis i handleden men kan även vara i ljumsken i a. femoralis, för att få ut artärblod (syrerikt blod), till skillnad från vanligt venöst prov (syrefattigt), behövs ibland när vi vill se syremättnad, pH, koldioxidnivåer, mm).

Idag kom då en patient in med ett lite ovanligt tillstånd där man blir “pulslös” i armarna (man har givetvis blodkärl men det är så pass mycket förtjockningar i kärlväggen att de blir stumma så att pulsen inte känns). Mycket spännande, vi var tvungna att Googla för att veta vad det var för exotisk sjukdom. Och så skulle det ju tas en artärblodgas på denna patient. Jag hade nyss behövt två försök på en annan patient (med pulsar i armarna) för att få ut lite blod, och när handledaren frågade om jag ville testa på denna omöjliga patient ryckte jag på axlarna och tyckte, varför inte? Patienten var inte stickrädd och jag övar gärna.

Doktorn sa till patienten att jag tagit många blodgaser förr, men utelämnade det där om att det brukar ta mer än ett försök. Patienten var oavsett lugn som en filbunke, han hade varit med om det här förr.

Som tips för att ta blodgaser har jag fått att man ska känna noggrant, känna pulsen i pek- och långfinger och därefter sticka precis mittemellan. Inte så lätt på en patient utan puls. Så, jag bara stack där jag tyckte att kärlet enligt mina anatomikunskaper borde gå, utan att känna något.

Och det hela tog en halv sekund och sedan började blodet pulsa upp i sprutan.

“Så där fort brukar det inte gå när folk ska sticka mig”, sa patienten nöjt. Jag satt mest och stirrade på blodet som snabbt och smidigt fyllde sprutan. “Du var duktig du.”

Jag höll på att börja gapskratta över det hela.

Det jag tar med mig är således att man inte alls bör känna efter före, utan stick på måfå så funkar det utmärkt… Eller nåt. Kul var det i alla fall.

På det hela taget en bra dag med fortsatt varierande patienter. På kirurgakuten var det nästan uteslutande buksmärtor, här på medicinakuten är det bröstsmärtor, neurologiska bortfall/huvudvärk och andningssvårigheter som dominerar. Man blir snabbt bättre på neurologstatus och jag har nu försökt börja göra det efter någon sorts ordning. Neurologstatus är ganska långt med många olika tester, så det är bra att ha en ordning för att inte glömma hälften.

Hade gladeligen haft akutplacering i ytterligare två eller fyra veckor. Kan man inte skippa den där kirurgplaceringen om tre veckor, och ta mer akut?

 

En vecka på kirurgakuten

Det har varit helg igen, efter en vecka på kirurgakuten i Jönköping. Det har varit en fantastiskt rolig vecka. De senaste tre veckorna – två på vårdcentral, en på akuten – har varit så enormt lärorika att det känns som att hjärnan expanderar varenda dag med all ny kunskap som trycks in. Förhoppningsvis stannar kunskapen också kvar. I veckan har jag gjort uppemot trettio bukstatus, något jag knappt gjort tidigare (på vårdcentralen var det mest bara lite kläm-kläm-okej-klar), så det inbillar jag mig att jag blivit enormt mycket bättre på.

Började dock min bortavaro från Linköping med att ta tåget hela vägen ner till Maaalmoooeeee. K och hans sambo hade sin examens-/inflyttningsfest och jag tyckte att det ju kunde vara kul att åka iväg och träffa folk jag inte träffat på länge. Fick dessutom träffa lillebror igen, inte så länge sedan sist (Avicii i Stockholm), men ändå. Vi ses inte så ofta. Vi åt sen lunch när jag kom ner och sen var det fest på kvällen. Riktigt skoj att träffa alla igen.

På söndagseftermiddagen bar det av mot Jönköping med två tåg och en buss. Bor den här gången på sjukhusområdet, vilket är bra mycket trevligare än att bo på Råslätt. Dessutom slipper man buss på morgonen för att ta sig till praktiken, och kan istället gå i ca fem minuter så är man på plats. Också bra mycket trevligare denna rundan att det är ljust ute, och vädret har varit bra flera dagar. Förra gången (december) var det bara mörkt mest hela tiden.

Det var spännande att uppleva en annan akutmottagning än Linköping. Jönköping är annorlunda uppbyggt eftersom de inte använder sig av akutläkare, istället är det jouren som går på akuten. Jag har följt kirurgjouren, den kommande veckan kommer jag gå med medicinjouren. På plats finns även ortopedjour och barnjour. Patienterna sorteras i triagen till respektive jour, och man ser ingen av de andra patienterna, utom de få gånger patienterna blir “felsorterade” (när vi får en som sorterats som bukstatus men förstahandsproblemet visar sig vara en infektion, till exempel).

Jönköping har också ett helt annat platsläge om jag förstår det hela rätt. När man vill lägga in en patient i Jönköping så bara gör man det. Majoriteten av kirurgpatienter går ju till KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) och det är inget problem – man bara lägger in. Annat är det i Linköping, där alldeles för mycket tid går åt till att försöka hitta sängplatser på ett överfullt sjukhus. Vårdkoordinatorerna sliter ju hur mycket som helst, och även läkarna får sitta och prata hur länge som helst med olika jourhavande för att till slut tvinga in patienterna någonstans. I Jönköping rapporterar inte läkaren ens patienten till avdelningen vid inläggningen, utan all rapport kommer vid överlämnandet när nästa jour går på. Det funkar ju, just eftersom den som är på akuten är knuten till den avdelning som de lägger in.

Jag gillar dock akutläkargrejen på många sätt bättre, eftersom variationen av patienter blir så mycket större. Jag hade blivit ganska trött på att bara ta kirurgpatienter eller bara ta medicin. L tycker inte riktigt likadant – om en vecka börjar han sin ST-akutplacering här i Linköping och då får han bara ortopediska patienter. Det kommer han trivas med.

Lite extra spännande blev det i torsdags då det brann i Råslätt. Fullt pådrag med stabsläge på sjukhuset (inga operationer startas, massor av medicinsk personal till akuten, mm) tills vi visste hur allvarligt skadeläget var. Det var inte så farligt som man först trodde – en patient hamnade på BRIVA i Linköping enligt tidningsartikeln, och vi fick väl in dussinet patienter med rökskador. Det är givetvis inte kul att sånt händer, men det är en spännande upplevelse att vara med om.

Siktar fortfarande på akutläkare. Tycker det är fantastiskt skoj. Ikväll bär det av mot Jönköping igen… andra och sista veckan den här terminen.

Mot nya utmaningar

Så var min tid i Kisa över. Funderar på allvar på att önska att få komma tillbaka dit till hösten igen, även om jag tror att man måste byta efter två terminer. De har varit så fantastiskt snälla och jag har lärt mig så mycket. Har haft 6-8 patienter per dag, och eftersom det är vårdcentral har det varit väldigt varierande typer av patienter. Jag har haft två patienter som jag kommer att bära med mig under en längre tid, den ena där jag är extra stolt eftersom jag faktiskt hittade ett problem som annars kanske fortsatt gå oupptäckt, där medicin kunde sättas in och kanske ett liv sparas. Har också fått alldeles överväldigande positiv feedback från de två läkare som framför allt varit mina handledare.

Serverade äppelmuffins och Rocky road-choklad som tack för mina veckor i Kisa. Rocky road-choklad (smält choklad och blanda i nötter, marshmallows, och Dumle) är verkligen farligt gott. Allt gick åt i en rasande hastighet.

Idag har jag ledigt. Vi har ju bara krav om 30 timmar på klinik varje vecka, och jag tyckte att det var bättre att vara på plats måndag till torsdag 8-16 (har blivit till 17 också flera av dagarna) och slippa de nästan två timmarnas pendling på fredagen. Dessutom måste jag faktiskt hinna plugga lite. Har pluggat en del under veckorna, mer denna än förra eftersom jag var sjuk då, men det behövs lite tid att sortera anteckningar och sätta in det i kompendier, rita bilder och lite annat. Och så ska jag till frisören, för det behövs.

Nästa vecka väntar akutmottagningen i Jönköping. Är inte så pepp på det där med att vara borta, men det är bara två veckor och akuten ska bli riktigt skoj. Se en annan akutmottagning än Linköpings, det blir nog bra det. Innan dess ska jag dock ta mig ner till Malmö och fira Ks examen och träffa folk som jag inte träffat på ett tag. Det blir lite spännande.

Denna vecka gick jag också över 100 000 visningar av bloggen. Jag vet att det är löjligt lite jämfört med de stora bloggarna, men för lilla mig, med minimal exponering och som mest bara skriver om livet som läkarstudent, är det en hel massa. Anteckningarna fortsätter också laddas ner, över 2 000 nerladdningar vardera av T2-kompendierna och EKG-kompendiet. Hoppas ni har nytta av dem :)

Vem jag ska bli som doktor

Det närmar sig slutet av primärvårdsplaceringen och det gör mig lite ledsen faktiskt. Jag trivs så fantastiskt bra på Kisa vårdcentral, med alla som jobbar där och med det ständiga flödet av patienter. Jag lär mig så väldigt mycket varje dag, lär mig hur jag undersöker ett knä, hur man sticker för att spruta kortison i en axel, vad man bör fundera på när man sätter in angiotensinhämmare som blodtrycksläkemedel. Jag lär mig prata med patienter på ett helt naturligt sätt, skapa kontakt med var och en av individerna som sitter framför mig. Från norrlänningen som inte säger mycket mer än “shup” på inandningen, till tonåringar med tungt bagage som inte har någon att prata med, från den gamla tanten med hjärtsvikt som knappt orkar prata för att hon blir andfådd men som ändå insisterar på att hon inte ska gnälla, till det lilla hängiga barnet med feber och oroliga föräldrar.

Det är vitt och brett, allt möjligt, från det lilla till det stora. Det är allt från ingenting till saker som skickas direkt till akuten. Patienter som inte alls har lust att vara på vårdcentralen, som bara är där för att de tvingats dit av anhöriga, och som inte alls har lust att svara på frågor och vara till lags. Patienter som söker för att de är oroliga för att de kommer att bli sjuka.

Det är rekommendationer om Panodil, utan tvekan det mest använda läkemedlet på vårdcentralen, och det är lugnande ord som tröstar och ger ro. När det behövs är det tuffare ord om att ta sig själv i kragen och lära sig leva med sin sjukdom, men alltid på ett stöttande sätt. Ibland är det att starta utredningar som kommer att sluta med tråkiga besked, men desto oftare är det bra besked.

Mina handledare har lett mig med värme och glädje och jag försöker ta med mig det jag tycker de gör bra, för att försöka forma min egen läkarroll. Vem vill jag vara? Hur vill jag vara? Jag tror bara att jag till viss del kan påverka det, resten är min personlighet. Med nyfikenhet på människan mittemot kommer man långt. Av någon anledning har jag mycket lättare för att tycka att patienter är intressanta, än människor i allmänhet. Å andra sidan tenderar folk att vara öppna och ärliga på ett helt annat sätt mot sin doktor.

Och så inte att förglömma, sköterskorna och sekreterarna som hjälpt och svarat på alla frågor.

Alla erfarenheter läggs samman för att forma vem jag ska bli som doktor. Det är spännande.

Stockholmsmys med Avicii och en massa god mat

Innan mina två veckor på vårdcentralen i Kisa drog igång var jag och L i Stockholm. Det var andra gången på två veckor, något mer planerat denna gång än förra. I julklapp till min lillebror köpte vi nämligen två biljetter till Aviciis spelning den 1 mars och i ett infall av spontanitet köpte vi sedan även två biljetter till oss själva. Således strålade vi alla – lillebror med kompis C, jag och L – samman hos mina föräldrar. Hade även med mig en försenad “julklapp” till pappa. Han önskade sig att få en lemon curd- och turkisk peppar-tårta, sådan som jag gjorde till As namngivningsceremoni i höstas. Vi var dock ense om att julen erbjöd tillräckligt med andra sötsaker, och dessutom var det logistiskt svårt att få till en tårta i julas, så det blev att vi sköt på det. Nu tyckte jag att det passade alldeles utmärkt, eftersom vi kunde få hjälp av lillebror och C, båda kakmonster, att äta upp det hela.

Det blev en 18 cm stor tårta täckt med smörkräm och därefter vit sugarpaste. Blommorna är gjorda i rosa sugarpaste och doppade i socker, och sen har jag målat direkt på tårtan med grön pastafärg. Riktigt kul att måla på tårtan.

Från en annan vinkel.

Tårta!

Blomma, gjord av socker och dekorerad med socker...

Blomma, gjord av socker och dekorerad med socker…

Tårtan gick hem. Mamma hade ju gjort fantastiskt god mat innan (mmmm, oxfilé), men på något sätt hade alla runt bordet gott om plats för tårta. Pappa, lillebror och C tyckte alla att jag gott kunde tagit med en burk turkisk peppar-grädde att äta vid sidan av. L log nöjt och berättade att han fått äta upp det av turkisk peppar-grädden som inte fått plats i tårtan…

Lillebror är tårtsugen.

Lillebror är tårtsugen.

Innanmäte :)

Innanmäte :)

Resten av helgen då? Jo, på lördagen åkte vi på brunchkryssning i skärgården runt Waxholms fästning och åt en massa mat. Det var riktigt trevligt. Jag hade ingen aning om att man kunde göra det, men mamma och pappa har gjort det nån gång tidigare och lillebror ville göra det, så då blev det så. Det var en hel massa god mat, bland annat räkor i mängder – och ett stoooort efterrättsbord med chokladbollar, chokladmousse, pannkakstårta, frukstsallad, morotstårta och en massa annat. Inte helt dumt. Blev inte direkt en sockerfri helg.

Hela extended family! :)

Hela extended family! :)

Lillebror och mmmmmm efterrättsbord!

Lillebror och mmmmmm efterrättsbord!

På kvällen var det sedan dags för Avicii. Jag hade inte med mig min mobiltelefon så jag har inga bilder, men vill man se bilder från det är det bara att googla. Mycket laserljuseffekter som var riktigt coola. Jag och L var överens om att en timmes show hade varit tillräckligt, två var lite mycket. Lillebror och C tyckte dock inte alls att det var för långt, utan tyckte det var fantastiskt hela vägen igenom. Ganska tydligt att vi inte har riktigt samma smak :) Men grym stämning, helt klart. Och kul att julklappen gick hem.

Jag och L tog oss hemåt efter showen medan lillebror och C och några kompisar gick ut på drinkrunda.

På söndagen åt vi sen frukost när killarna väl orkat ur sängen (mamma hade vid det laget varit på två timmar spinning och handlat nybakt bröd…) och sedan åkte jag och L hem till Linköping igen. Ytterligare en trevlig Stockholmshelg!

Ett papper med folk som snart kommer dö

På bordet framför mig ligger ett papper med namn på tio personer som snart kommer att dö.

Det slår mig, för varken första eller sista gången, vilket märkligt yrke jag valt.

Patienterna är palliativa, samtliga med avancerad cancer, och vårdcentralen där jag nu gör min praktik har hand om deras vård i hemmet. För att deras sista månader, veckor och dagar ska bli så bra som möjligt, för att lidandet ska bli så litet som möjligt.

Jag träffar inte de palliativa patienterna, men jag hör om dem på morgonmötet. Lyssnar på diskussionerna, försöker lära mig.

Vårdcentralen är efter en och en halv termin på klin fortfarande min favoritplacering. Här får jag träffa mängder av patienter – sex till åtta per dag – och det är patienter av alla sorter. Äldre som kommer på kontroller för hjärtsvikt, som börjar flåsa av sin sjukdom så snart de rör på sig, men som ändå är så nöjda och glada över att läkaren lyssnar på det som de själva kallar “gnäll”. Både äldre och yngre med luftvägsinfektioner som inte vill gå över, där man får fundera på om det gått över och blivit lunginflammationer. En liten pojke på knappa två år med hög feber och väldigt hostig, som vi till slut skickar till sjukhuset eftersom han behöver mer vård än vi kan ge.

Människor på alla olika platser i livet, som alla har behov som jag i form av läkarkandidat kan hjälpa till att fylla. De behöver ett lyssnande öra, de behöver en stöttande hand, och ibland behöver de mediciner. De behöver få berätta, behöver få vad svar som nu kan finnas. Få höra lugnande ord.

Jag har lite mer tid till patienterna än de “riktiga” läkarna har, så jag kan ta lite mer tid på mig i mitt samtal och min undersökning av patienten. Det kan nog vara bra – idag hände det faktiskt att jag hittade något som inte uppmärksammats tidigare. Det känns häftigt.

L sa igår, “Min lilla primärvårdsläkare” om mig, och sa att det inte alls var nedvärderande utan att det bara är uppenbart att jag trivs där. Det gör jag. Får se mer och göra mer på vårdcentralen än på någon annan placering, och hade gladeligen haft betydligt mer än bara två veckor per termin där.

Får se om två veckor om akuten tar över platsen som favoritplacering, men i så fall kommer vårdcentralen ändå vara en tät tvåa.

Arbetsuppgifter

Det har varit mycket diskussion på sistone om arbetsuppgifter.

Det har diskuterats lärare som spenderar en betydligt större del av sin dag på att skriva om sina studenter än med dem. Det har pratats om läkare som ödslar timmar av sin tid på att få datasystem att fungera och fylla i blanketter istället för att träffa patienter. Det har gapats om att sjukhusen är skitiga för att sjuksköterskorna inte städar ordentligt för att de har annat att göra.

Det där med arbetsuppgifter behöver diskuteras mer.

Idag har SVT-nyheterna som första headliner att det dör patienter när sjuksköterskorna har många patienter att dela sin tid på. L och jag tittar på varandra och säger, Nähä? Hur är det nyheter? Samtidigt var det på nyheterna förra veckan att det är skitigt på sjukhusen – för att sjuksköterskorna inte städar. För att de inte hinner.

En undersökning från USA visade för ett tag sedan att amerikanska läkare är upprörda över att de spenderar 20% av sin tid på administration. Nu vet jag inte riktigt hur de definierade administration och patientarbete, men jag kan lova att den läkare i Sverige som bara spenderat 20% av sin arbetstid på administration hade hoppat högt av glädje. En dryg termin in i klinterminerna har jag börjat skrapa ytan av att se hur extremt mycket tid läkare lägger på att fylla i blanketter (sjukskrivningar, utskrivningspapper, och åttamiljoner studier, framför allt på vissa kliniker), skriva remisser, och massor av annat som inte alls kräver en fem och ett halvt år lång utbildning plus i runda slängar ett och ett halvt år AT, i minsta fall – överläkarna har ju dessutom fem eller sju års ST och många års erfarenhet ovanpå det. Fullständigt bortkastat – och då har vi inte ens börjat prata om kirurgerna, som bara opererar en dag i veckan…

Sista veckan på kardiologen var jag slarvig och tappade bort nyckeln till mitt skåp. Det var allmänt trist och efter att ha letat och letat och letat fick jag till slut gå till vaktmästeriet och be en snäll vaktmästare hjälpa mig. Det gjorde de så gärna. Vaktmästaren och jag började prata lite och det visade sig att han flyttat till Linköping för att han ville bli lärare – men han hoppade av utbildningen när han insåg hur oerhört mycket tid som skulle spenderas på administration, och hur lite tid som skulle vara faktisk undervisning. Jag tror att han hade blivit en utmärkt lärare, så där förlorades den tillgången (och vaktmästeriet vann den!).

En kompis i Malmö är färdig lärare sedan i januari och började för någon vecka sedan ett vikariat för en lågstadieklass. Andra dagen frågade jag honom hur det var att arbeta och han sa: Det är jätteroligt – men det är så mycket mer administration än man kan föreställa sig. Bland annat ska varje enskild elev ha en plan (IUP, individuell utvecklingsplan) i varje enskilt ämne, så att föräldrarna och eleven kan läsa hemma och “vara förberedda” när de kommer på utvecklingssamtal. Varje. Enskild. Elev. I. Varje. Enskilt. Ämne. I. Lågstadiet.

På något sätt klarade vi oss förr också. När vi inte administrerade allting sönder och samman. När inte varenda liten detalj av varje sak som händer inom skolan eller inom vården skulle skrivas ner någonstans. Hur funkade det? Men det var innan den moderna tiden och den moderna människan. Idag ska vi ha tillgång till våra egna journaler (gamla protester om att de inte skulle lämnas ut förrän det gjorts en menprovning om huruvida någon annan skulle kunna komma till skada av att journalen lämnas ut verkar nu ha helt glömts eller ignorerats) och våra småbarn som ska lära sig läsa och skriva ska ha det på pränt precis hur det ska gå till.

Det borde införas lärarsekreterare. Och fler läkarsekreterare. Folk som är utbildade för administration, så att de som är utbildade för icke-administration kan ägna sig åt det. Det är inte alls för att hävda att det är enkelt arbete – tvärtom. Men att låta sekreterare av olika slag göra administrativt arbete är optimering av användningen av kunskap. På samma sätt kanske det vore dags att ta in några fler lokalvårdare, om det är smutsigt på sjukhuset? Varför ska vi använda sjuksköterskor till det, personer som i minsta fall har tre års utbildning, ofta betydligt mer, för att inte tala om alla år av erfarenhet? Visst ska de, som S påpekar i sin blogg, liksom alla andra yrkesgrupper, städa efter sig, men om det ligger damm i hörnen och liknande historier om smutsiga lokaler så kanske det inte är sjuksköterskorna som ska sköta den typen av städning. Det kanske är bra om de ägnar sig åt alla de patienter de ändå inte riktigt hinner med.

Förslagsvis borde sjuksköterskor hålla på med vård och omhändertagande.

Läkare borde hålla på med sjukvård. Med patienter.

Och lärare borde lära elever.

Bland alla besparingar hit och dit tror jag faktiskt att det i det långa loppet hade sparat samhället betydligt mycket mer, i folk som kan söka sin vårdcentral eftersom det finns tider där när man blir lite sjuk och man då slipper gå till akuten, och i folk som kan få sina canceroperationer eftersom kirurgerna opererar mer än en dag i veckan. Vi skulle se det i färre sjukhusinfektioner eftersom någon som är anställd för att städa gör det, och vi skulle se lägre dödlighet eftersom sjuksköterskorna skulle kunna koncentrera sig på sina patienter (och sen tar vi och anställer ett par sjuksköterskor till, så att de inte behöver ha hand om fullt så många patienter att några stryker med av ren tidsbrist). Vi skulle se duktigare elever som får mer tid med sina lärare, och det i sin tur är ju det vi alltid kallar en “investering i framtiden”.

Men långsiktighet har ju aldrig varit politikers starka sida.

Bortkastad tid med glömska föreläsare

Första praktikperioden för terminen har tagit slut och ersatts av första teoriveckan. Den har hittills inte varit betungande. Igår hade vi 45 minuter föreläsning om malign hypertoni (något vi läste om på T3 och som jag faktiskt kommer ihåg någotsånär) och sedan var vi lediga resten av dagen. Jag föreslog för min basgrupp att vi kunde ha terminens första basgrupp efter föreläsningen istället för att ha den idag och det tyckte resten verkade bra. På eftermiddagen kunde jag sedan bocka av det mesta som skulle läsas till fredagens basgrupp (KOL, astma, och syrabasbalansen). Var till slut så uttråkad av att sitta still och plugga att jag började städa istället. Katten låg på balkongen och njöt av solen och jag tyckte att det var allmänt härligt med ljus.

Idag skulle vi ha föreläsning om vätskeersättning i tre timmar med en IVA-doktor. Det var bara det att IVA-doktorn inte behagade dyka upp. Det är förkrossande ofta det händer. Och jag förstår att det händer – det blir ju ändå absolut noll konsekvenser för föreläsaren som glömmer bort att hen ska ha föreläsning. Det är bara vi studenter som straffas – först med totalt bortkastad tid när vi tar oss till skolan och står och väntar i tjugofem minuter på en föreläsare som aldrig dyker upp, och sedan igen när vi får lediga timmar fyllda av föreläsningen vi redan skulle haft. Det är inte sällan det händer att vi redan bokat upp den tiden med annat, eftersom vi ändå räknar med att kunna följa schemat. Väljer vi då att låta bli att gå på föreläsningen är det ju återigen bara vi som straffas, genom att vi inte hör saker som förmodligen (förhoppningsvis) är viktiga. All the while får föreläsaren sin lön, får boka om föreläsningen till en annan tid som passar hen, och ser inte minsta tillstymmelse till konsekvens.

All heder åt alla föreläsare som faktiskt håller koll på att ni ska ha föreläsningar.

För egen del flyttade jag den träning jag skulle kört i eftermiddags till förmiddagen istället, gick sedan hem och pluggade och åt lunch, innan jag återvände till skolan för att undervisa T2 i blodtryck en sista gång den här terminen. Det var skoj, som det i stort sett alltid är att undervisa.

Och sen kom jag hem och fortsatte plugga. Har konstaterat att det där med att skriva en “innehållsförteckning” på vad som ska läsas den här terminen och följa den när jag ska plugga är effektivt. Jag vet alltid vad som finns att välja på och det känns bra när man kan stryka saker från listan. Idag har det varit pleurit, pneumothorax, dyspné, lungödem, och CPAP som checkats av.

Bara tolvtusen punkter kvar på listan.

Ett rum fullt av överläkare

Idag presenterade jag min fältstudieuppgift. Har haft lätt ångest inför den hela helgen, med vetskapen om att den skulle presenteras på måndagmorgonens läkarmöte. Hu. Men jag var nöjd med fältstudien och kunde det lilla område jag bestämt mig för att fördjupa mig i, så jag tog tröst i det.

Och sedan kom jag och denna veckans handledare lite sent till morgonmötet och jag möttes av ett helt rum till brädden fyllt av läkare. Det var så många att en hel del fick stå i det lilla konferensrummet. När jag kom in höll en av mina kursare som bäst på att presentera sin fältstudie och jag kände mest hur jag ville sjunka genom golvet. Jag tyckte att det hade varit oerhört skönt om alla läkarnas sökare hade börjat pipa ungefär då. Det gjorde de inte. Så jag fick plocka upp min PowerPoint-presentation och så fick jag prata om poängskalor för att bedöma om förmaksflimmerpatienter ska ha antikoagulantia eller inte, i tio minuter. Jag misstänker att jag pratade väldigt fort, för när det känns så till och med för en själv brukar det vara så.

Men efteråt, fortfarande med ett visst mått av adrenalin och lätt hjärtklappning (bra att vara på kardiologen då, om nu något skulle hända… heh), fick jag en hel massa kommentarer om att det var en riktigt bra genomgång och ett riktigt bra arbete. Så det var betydligt trevligare.

Under eftermiddagen har jag åter ställt mig framför en hög människor och pratat, men denna gång dels färre och dels med betydligt lägre kunskapsnivå än alla över- och ST-läkare som fanns på läkarmötet. Eftermiddagens undervisning var åter av T2, och de fick lära sig hur man känner perifera pulsar och hur man tar blodtryck. Det är en kul labb och jag kommer ha den både på onsdag och en gång nästa vecka.

Sedan gick jag och tränade på ett överfyllt Korpen. Tycker det börjar bli dags för alla som avgett hurtiga nyårslöften att ge upp nu, så att det kan bli lite mindre folk där igen… Att vänta på att maskiner ska bli lediga är aldrig ett givande sätt att spendera sin tid.

På det hela taget en bra dag.

Tre veckor av T8 har passerat

Helt plötsligt har tre veckor av T8 passerat. Igår kom mailet som vidarebefordrats från en av våra äldrekursare, med tenta-P-schema och tentafrågor sorterade på ämne. Man får ju alltid lite hjärtsnörp av att titta på det där schemat med sida upp och sida ner av saker vi ska kunna. Meeen det var ändå helt okej, för mycket av det är sådant vi läst förr, som nu ska vidareutvecklas och fördjupas, men det är inte helt nytt. En del akutrelaterat och en del bukrelaterat är nytt, men det är ju spännande tycker jag, så det är okej att plugga.

Tredje veckan på kardiologen har varit riktigt bra. Det hänger så mycket på vem man har som handledare – veckans handledare hade jag förmodligen kunnat anmäla till Bästa Handledare-priset. Han låter mig göra massor – prata med patienter på egen hand, ha inskrivnings- och utskrivningssamtal, skriva utskrivningsbesked, och diktera en massa. Det sistnämnda är han dessutom extra bra med, för när vi går igenom det utskrivna diktatet accepterar han mitt diktat så länge det är korrekt. Flera andra handledare jag haft har tyckt att innehållet egentligen är korrekt, men det är inte skrivet på det sätt de skulle göra det, och då sitter de och flyttar ord och annat som jag finner störigt. Det är klart att handledaren ska lägga till viktiga saker jag missat och ta bort saker som är helt oväsentliga, liksom att skriva om om det är otydligt, men att skriva om bara för att jag inte dikterar som dem blir väldigt irriterande.  Tog upp detta med min handledare och han sa, “Så länge det står rätt saker i diktatet så kan jag ju inte ändra bara för att det inte är som jag hade gjort det – du måste ju hitta ditt eget sätt att diktera, och det sättet kommer inte vara som mitt.”

Önskar att jag gått med honom ytterligare en vecka, jag har så kul ihop med honom. Har i veckan även hunnit med det där elchockandet jag skrev om förra gången, samt sett två pacemakeroperationer. Imorgon blir det start av min vecka på HIA, hjärtintensivavdelningen. Ska bli spännande.

Igår fick jag mitt lektörsutlåtande för min bok. Det har varit en spänd väntan inför det – skulle lektören säga att boken var skräp eller är den faktiskt något att ha? Han kallade boken “en bra historia om hur olika “människor” egentligen är väldigt lika. Om utanförskap och fördomar. Det har du gjort snyggt.” (“Människor” är inom citattecken eftersom bokens huvudpersoner är en älva, en sjöjungfru, och en drake). Han skrev att jag är en storyteller, och att jag har bra driv. Det är riktigt roligt att höra, för om det är något som är svårt att lära sig så är det väl just det. Mina svagheter är i sin tur miljöbeskrivningar och att alla pratar och tänker i samma språk. Det var två invändningar jag redan gissade på, men det är bra att få det svart på vitt så att jag vet vad jag har att jobba på. Satte mig igår och började redigera de två första kapitlen för att råda bot så gott det går på dessa problem. Att använda särskiljande språk för olika karaktärer är definitivt svårast, medan miljöbeskrivningar mest är svårt för att jag nästan alltid mer eller mindre hoppar över dem när jag läser böcker. De är sällan intressanta och stör oftast mer än de ger, när min fantasi ska bygga världen jag läser om.

Och sen kom kommentaren att berättelsen behöver ljusas upp med mer humor. Att den är för mörk. Jag la huvudet på sned när jag läste det, och tänkte “huh”. Jag har alltid tyckt att jag skrivit för enkelt, för lätt med för få svårigheter för karaktärerna. Den här boken har jag byggt på konflikt (mobbning, utanförskap, att vara annorlunda, fördomar, familjebråk – nu när man ser det så så förstår jag vad han menar…), så det är klart att det blir mörkare då. Och så sa L, “Men du, är du verkligen förvånad? Du är inte sådär jättepositiv till saker alltid…” So there’s that.

Lektören kom med ett par bra förslag för vidareutveckling av berättelsen, så det finns en del att jobba på. Tur att jag har så mycket tid att sitta och skriva… Men det är rolig avkoppling, så det gör ingenting.

Min lektör var Leffe Delo från Skrivsidan.com. Det tog drygt tre veckor att få tillbaka manuset och jag tycker att han kom med många bra kommentarer.