Tag Archives: Vinter 2016-17

Närvaro

Den gamla kvinnan har förlorat ett barn.

Även om man är över åttio, och barnet var över sextio, är det en mor som förlorat sin dotter. Det ska inte vara så. Det är inte så det är tänkt. Den äldre generationen ska inte överleva den yngre.

Vi pratar i nästan en timme. Det är ett bra samtal. Det är tårar och sorg och allt det där som det är när man förlorat någon nära, men det är ändå bra.

Jag är tacksam för den utbildning i samtalsmetodik vi fått på utbildningen. Den känns ofta inte i närheten av tillräcklig, men det är ändå mycket mer än många andra läkarutbildningar har. Tankar man kan ha i bakhuvudet, formuleringar och sätt att bemöta, ibland till och med nå fram till patienten.

Inför en gynundersökning är jag noggrann med att berätta vad som ska hända. Be dem att säga till om det gör. Att vi slutar om de tycker att det är obehagligt.

En kvinna har haft en väldigt dålig erfarenhet när hon undersöktes av en gynekolog, och jag är extra varsam så att inte min undersökning blir ytterligare ett övergrepp. När vi är klara säger hon att jag kanske inte är lika van som en gynekolog, men mitt bemötande är så mycket bättre att hon alla gånger hellre blir undersökt av mig.

Det värmer att höra.

Det värmer när någon säger att det är så skönt att man lyssnar. Det är så ofta bara det som behövs. Visst har vi många onda halsar, urinvägsinfektioner, och eksem som är väldigt konkreta att hantera, men den stora majoriteten av patienter vi har behöver lyssnandet. Faktiskt ofta till och med de där med ont i halsen, urinvägsinfektion eller eksem. Stressade människor som stannar upp för första gången på månader i besöksstolen i läkarens rum. Smärtfyllda människor med ont här, ont där, som vill veta varför.

Alla är de oroliga människor som söker för att de är rädda för att det besvär de har, är livsfarligt.

Lyssnandet är centralt. Närvaron i varje samtal.

Två månader senare blir jag stoppad i receptionen på vårdcentralen. Det är den gamla kvinnan.

”Jag hoppades att jag skulle träffa på dig”, säger hon till mig. ”Kommer du ihåg mig?”

Bland alla patienter och berättelser kommer jag bara ihåg hennes ansikte, men så säger hon att vi samtalade om hennes dotter, och då minns jag. Det är svårt att glömma det samtalet.

”Det var så bra”, säger hon. ”Du var så bra. Så snäll. Det har blivit bra. Tack.”

Hon börjar gråta igen, för sorgen finns så klart där än. Det slutar med att jag kramar om henne. Värmen inombords är fullständig.

Utmattningssyndromet

Kvinnan som sitter framför mig har så mycket huvudvärk att hon knappt vill hålla ögonen öppna. Vi har tagit alla möjliga prover, och hon har gjort bilddiagnostik – och allt är normalt. När hon får höra det börjar hon gråta. Det hade ju varit så mycket enklare att ta en antibiotikakur mot borrelia, eller till och med att behöva operera något, än att tvingas se sanningen i vitögat:

Utmattningssyndrom.

Jag sjukskriver ett par veckor till att börja med. Täta kontakter, telefonkontakt var tredje vecka för att se hur det utvecklar sig, och förlängd sjukskrivning ett par veckor, kanske en månad, åt gången. Försök att återgå till jobbet relativt snabbt, men på låg procent. När vi övergår till 75% sjukskrivning är mitt enda krav för “arbetandet” att hon åker till jobb och är där. Går upp på morgonen. Håller ett schema. Inte tappar kontakten med sina arbetskamrater. Inte tappar kontakten med verkligheten.

Har man otur som mig så får man träffa en läkare utan empati och då får du en halvtidssjukskrivning i några veckor i stöten.”

Jag läser kommentaren i en diskussion om utmattningssyndrom på Facebook. Mannen som skriver är inte den ende, han är en i raden av människor som tycker att både läkare och Försäkringskassan är för jävliga. Oempatiska. Omänskliga. Tankarna går givetvis snabbt till mig själv och de patienter med utmattningssyndrom jag har. Är jag en oempatisk jävel som inte sjukskriver på heltid ett halvår i stöten?

Jag vill föreställa mig att så inte är fallet. Jag vill faktiskt tänka raka motsatsen. Att det jag har för ögonen är patientens bästa. Att jag gör en medicinsk bedömning och utifrån denna väljer hur jag fortsätter. Och att ge en sexmånaderssjukskrivning på ett bräde och släppa patienten vind för våg under tiden, det är inte empatiskt.

Jag ställer krav på mina patienter: Innan vårt nästa samtal ska du ha tagit kontakt med en terapeut. Utmattningssyndromet kommer av en ohållbar livssituation, oavsett om det är på jobb eller privat eller båda, och om du inte ändrar på den kommer du, så snart du återgår till arbetet, att hamna hos mig igen. Gå ut och gå. Att fastna i soffan, det är behagligt och kravlöst – och livsfarligt. Promenader, träning, gå ut och hämta posten, yoga – du får välja, bara du rör på dig. Prata med dina chefer för att ordna så att det på ett vettigt sätt går att komma tillbaka till arbetet. Du kan inte gå tillbaka till samma nivå du var tidigare, åtminstone inte från början, kanske aldrig om jobbet var det som sänkte dig. Och beroende på patient ställer jag andra krav, såsom att de ska ta kontakt med sjukgymnast för sina smärtproblem (smärta, trötthet, utmattning, de går ofta hand i hand).

Inte allt på en gång, men efter hand. Du är vuxen, du måste ta ansvar, och då kan jag ställa krav på dig.

Och jag ser utmattningssyndromet och jag vet att det finns, och jag sjukskriver för det. Jag gör, efter bästa förmåga, det bästa jag kan.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra. Vad händer i andra länder? Vi är knappast det land i världen där människor jobbar hårdast. Längst dagar. Har mest krav på sig. Vad händer i andra länder, där sjukskrivning inte finns som möjlighet? Där arbetet genererar den inkomst man lever på, och om man inte arbetar så har man ingen inkomst? Vad är det som gör att så många i Sverige går in i den infamösa väggen? Vad skulle hända med alla våra utmattningspatienter om vi inte hade vårt extremt generösa välfärdssystem med sjukpenning?

Jag måste ställa frågorna för mig själv. Ha dem i bakhuvudet när jag träffar patienter, bland alla andra saker jag ska komma ihåg. För de finns också: de som tycker att det är bekvämare på den där soffan. De som tycker att det är jobbigt att gå upp tidigt på morgonen för att gå till ett arbete som inte är 100% roligt. Och att sjukskriva dem, det är verkligen kasst på riktigt. Enkelt för mig, men kasst.

Tro mig, att sjukskriva är verkligen den enklare vägen att gå.

När jag läser i samma tråd som kommentaren ovan kom från, att det finns de som blir sjukskrivna i flera månader åt gången, och de då säger, ”Och det var då jag skrev min bok” – då undrar jag inte om jag har en del rätt i mina tankar också. Är du för utmattad för att gå till jobb så borde du inte vara kapabel att koncentrera dig tillräckligt för att skriva en bok. De patienter jag sjukskrivit för utmattning är så hjärntrötta att de inte ens orkar läsa undertexterna på TV:n, än mindre läsa eller skriva böcker. Är du kapabel till det ska du börja jobba igen.

Men vad vet jag, jag är kanske mest en oempatisk jävel till doktor.