Roadtrip, del 4: Six Flags

Eftersom både jag och L älskar berg-och-dalbanor visste vi redan när vi började planera USA-resan att vi ville till Six Flags Magic Mountain, som har några av de bästa berg-och-dalbanorna i världen. Jag kollade givetvis upp parken på nätet innan och hittade då att det fanns ”Flash pass”. Dessa fanns i olika varianter och innebar att man fick slippa en del av köerna. Efter lite diskussioner bestämde vi oss för att köpa den bästa varianten, Platinum Flash Pass, för vår dag. Detta visade sig vara ett alldeles förträffligt val.

Med Platinum Flash Pass går man i stort sett helt förbi köerna. Man får en liten dosa i vilken man kan boka en ride åt gången. Man bokar in sig på en ride och då står dosan i kö för en, så att man själv kan göra något annat istället. Detta gäller alla tre nivåerna av Flash Pass. Det som gör Platinum så väldigt värt om man åker dit en enda dag är att den dessutom reducerar kötiden med 90%. Om det är två timmars väntetid blir kön således 12 minuter istället. När denna tid gått plingar dosan till och det är bara att gå till Flash Pass-entrén och gå förbi i stort sett hela kön. Som extra bonus kan man välja att sitta kvar i riden ytterligare ett varv när man åkt en gång.

Med Platinum Flash Pass kunde vi utnyttja parken maximalt. Vi åkte alla berg-och-dalbanor i parken minst en gång och totalt sett blev det 18 åk för oss på nio timmar, dvs ett i halvtimmen. Detta kan jämföras med att stå i kö i genomsnitt 90 minuter för varje åk. Det är en extrakostnad – utöver de 290 kr i inträde kostade Platinum Flash Pass för tre personer denna dag nästan 1900 kr – men med tanke på vad vi fick ut av det var vi alla oerhört nöjda.

Vi kom dit halv 11 och var klara med säkerhetskontroller, uthämtning av Flash Pass, med mera ca 1 timme senare. Vi började direkt med Viper som har sju loopar. Vi var lite överentusiastiska och satt kvar en runda till i den, och när vi kom av behövde vi redan paus – med alla loopar pressas blodet ut i benen så att det svartnar för ögonen. Det var inte den enda berg-och-dalbanan i parken som lyckades åstadkomma det… Vi fortsatte till Revolution, den första berg-och-dalbanan med en loop i världen. Den var gammal och skakig och dagens sämsta åk.

Six Flags karta med vår tur genom parken.

Karta över Six Flags. Rött rundan före lunch, grönt rundan efter lunch :)

Fortsatte medsols i parken. L var piggast och ville åka nästa bana medan jag och lillebror pausade, så han tog en tur i Tatsu, i vilken man hänger under själva banan. Vi åkte den lite senare och den är väldigt häftig och ingenting för höjdrädda – då man dras upp i början av banan åker man någonstans uppåt 40 meter upp i luften, hängandes i selen utan något annat under sig och tittar rakt ner.

[soliloquy id=”3622″]

Vi gick vidare till Apocalypse, en mer traditionell bana i trä som var bra men för högljudd. Vi pausade därefter med en tur i mysiga flumeriden Jet Stream som slutar med ett 17 meter högt fall. Jag blev inte särskilt blöt, men det blev L. Efter det tog vi alla en tur i Ninja och Tatsu, som jag inte var så förtjust i men både lillebror och L tyckte mycket om.

Dagens absolut längsta kö var till lunchen – uppemot 45 minuter. Extremt dyr och dålig mat. Som tur var hade vi köpt två kanderade äpplen till efterrätt…

Andra halvan av dagen började vi från andra hållet av parken, eftersom vi ätit i den änden. Vi gick till Goliath, som vi var ense om var dagens bästa äkta berg-och-dalbana. Den börjar med att man dras upp 70 meter upp i luften och sedan åker nästan rakt ner (det känns så i alla fall, i verkligheten är det väl mer åt 65 graders lutning) i 137 km/h. Den har ytterligare liknande dropp och sedan skickar den ut en i horisontella loopar som ger G-grafter som gör att det svartnar för ögonen. Kalashäftig.

Vi gick vidare till Scream som var sådär, Batman som bara jag och L åkte eftersom lillebror behövde paus (den var så där och hade parkens längsta kö, så vi var glada att vi inte stått i den kön för att få åka), och The Riddler som man stod upp i och som var helt okej. Vi åkte också Tidal Wave, som är en väldigt enkel ride – man åker upp i en stor flotte och sen åker man ner i ett 15 meter högt fall och blir blöt. Blötast blir man dock om man, som pappa gjorde för många år sedan, står på precis rätt (eller fel, beroende på hur man ser det) ställe på bron man går över efter att man åkt riden. Då kommer nämligen hela vågen från flotten upp på bron.

[soliloquy id=”3608″]

Vi åkte Jet Stream en gång till för att den var mysig och sedan ställde vi oss i kö till Superman. Det är en underbar inte-berg-och-dalbana som man skjuts iväg i baklänges i 160 km/h och sedan vänder man upp 90 grader och fortsätter uppåt tills den stannar, så hänger man någon sekund och tittar ut över hela parken och omgivningen ca 70 meter upp i luften, innan vagnen börjar dras ner av jordens dragningskraft igen och man återvänder i ungefär samma hastighet till ursprungsplatsen. L bestämde sig precis innan det var dags för att han inte ville, höjdrädd som han är, så det blev bara jag och lillebror. Vi fullkomligt älskade den. Största leendena när vi kom av och vi benämnde den snabbt den bästa riden i parken.

L ville hinna med extrem-berg-och-dalbanan X2 också – ”The world’s first 5th dimensional thrill!” var dess slogan – så vi gick dit. Jag och lillebror avböjde eftersom den snurrar åt alla håll, men L skrek sig igenom den och tyckte att den var allmänt kalas.

Vi avslutade dagen, då klockan var närmare halv nio på kvällen, med två rundor direkt efter varandra i Goliath. Det var en perfekt avslutning på en fullkomligt fantastisk dag. Vi åkte därifrån och var hungriga, så vi hittade ett steakhouse, Black Angus, och åt där kött som var över all förväntan. Vi delade en chokladkaka till efterrätt. Den var gigantisk och vi tre orkade inte äta upp den, men den var så klart en dessert för en person egentligen.

Kommentera!

Post Navigation