Trygghetsnarkomani

Dagens inlägg blir lite av en fortsättning på gårdagens skriverier.

Ann Heberlein har skrivit en bok, “Det var inte mitt fel! – om konsten att ta ansvar“. Den handlar om hur världen är fylld av människor som vägrar ta ansvar för sig själva. Om de misslyckas på jobb är det chefens fel, om de blir feta är det McDonald’s fel, om de misshandlar sin fru så är det deras föräldrars fel, och om allt annat fallerar så går det ju alltid att skylla på “samhället”.

Ett kapitel heter Förnuft och känsla, med underrubriken Mod och moral. Här skriver Heberlein (s 141),

För att kunna leva ett gott liv måste människan besitta ett visst mått av mod – det hävdade redan Aristoteles. Mod är enligt honom en av karaktärsdygderna, alltså en medelväg mellan dumdristighet och feghet. Överallt och hela tiden lurar potentiella katastrofer, och för att överhuvudtaget klara av vardagens utmaningar måste man vara modig. […]

Kanske är vi, paradoxalt nog, mer än någonsin tidigare i historien medvetna om de risker vi utsätts för. Trots att vi i de nordiska länderna har en större materiell trygghet än någonsin tidigare ökar den existentiella otryggheten. Den existentiella otryggheten tycks alltså växa i omvänd proportion till den materiella tryggheten.

Och det var väl lite detta jag menade med gårdagens inlägg. Desto mer bortskämda vi blir med materiell trygghet – vi har hem, mat, dricka, och så vidare – desto mer har vi möjlighet att titta på allt annat runt omkring oss. Media kommer dagligen med feta rubriker om allting som är farligt – allt från att mobiltelefoner ger hjärntumörer till det konstanta terroristhotet, från att för mycket arbete leder till utbrändhet till att för lite arbete leder till utbrändhet. Socker är beroendeframkallande, laktos är farligt, alla borde vi vara vegetarianer eller veganer för att det finns ämnen i kött som är ohälsosamma, den som inte tränar riskerar en för tidig död…

Och så vidare.

Heberlein tar upp det uttryck David Eberhard, överläkare i psykiatri, myntade genom en bok – trygghetsnarkomani. Och visst stämmer det. Samhället som vi lever i idag inbjuder till denna narkomani. Om vi blir arbetslösa finns det A-kassa och socialbidrag och jag vet inte allt, och en arbetsförmedling som visserligen inte funkar överdrivet bra alltid, men den finns. Om vi mår dåligt på jobbet kan vi bli sjukskrivna och få sjukpeng. Om äktenskapet kraschar och vi mår dåligt åker vi till psykakuten och väntar oss mediciner för att må bättre.

Jag diskuterade just det sistnämnda med en kompis förra veckan, när vi åkte upp till Falun ihop: Detta ständiga förlitande på medicin idag.

Jag har vänner som mått dåligt. Ex, kompisar, bekanta… folk mår dåligt över lite allt möjligt. Antalet gånger jag föreslagit för dem att gå till en psykolog att prata ut? Ungefär lika många gånger som de sagt att de mått dåligt. Svaret? Alltid, utan undantag, ett tveksamt höjt ögonbryn och någon variant av, ‘Nä, varför skulle jag göra det?’

Nu har ingen av dessa vänner lagts in på psykakuten och väntat sig mediciner. Men tänket finns där ändå. Att tala ut om problematiken och ta ansvar för hur man själv mår, det är inte överdrivet högt på listan över saker folk vill göra. Enklare är att skylla på låga serotoninnivåer eller att man har gener som predisponerar en att bli deprimerad och att tycka att man inte har ansvar och därför ska ta mediciner för att öka serotoninnivåerna.

Jag tvivlar inte på att det finns en nytta med mediciner. Det gör det. Det jag vänder mig emot är att ta dem som substitut för att ta ansvar för sig själv.

Ta alkoholism. Det finns en gen som gör att risken är betydligt större att man blir alkoholist om man börjar dricka alkohol, än för andra som inte har genen. Man är predisponerad att utveckla alkoholism. Grejen är att det finns en skillnad mellan predisponerad och determinerad. Predisponerad = riskfaktorer finns, men människan har valet. Determinerad = ödesbestämt, människan kan inte göra något åt det. Jag tror inte för fem öre på determinismen. Vi är inte ödesbestämda till något – att tänka så vore för min del väldigt deprimerande, för då hade jag inte kunnat påverka mitt eget liv alls. Men den som är predisponerad att bli alkoholist – alltså den som vet att alkoholism finns i familjen – har ett ansvar att avstå från alkohol. Det är inte något som “bara händer”. Man väljer att börja dricka.

Men tillbaka till trygghetsnarkomani och förväntan att “samhället” (detta ganska odefinierbara organ) skall ta hand om oss. Denna trygghetsnarkomani, där vi hela tiden kan se riskerna med allting omkring oss (och för den delen blir klubbade i huvudet med alla risker av media) måste vara åtminstone en del av grunden till den stressuppelevelse jag pratade om igår. Desto mer materiell trygghet vi har, desto mer kan vi känna efter. Och desto mindre ansvar tar vi för oss själva, när vi hela tiden blir matade med hur farligt allting omkring oss är. Det är “samhällets” och skolans fel att flickor idag är stressade, och det är också ett problem, ett farligt problem.

Vi kanske ska lära oss hantera problem istället? Lära oss att den enkla vägen (medicin, eller att kalla oss själva determinerade) inte är sättet att hantera saker, utan att vi faktiskt måste ta ansvar för oss själva, genom att ta reda på roten till problemen genom att prata om dem, eller avstå från alkohol, eller vad det nu kan vara.

Innan det här blir en roman avslutar jag detta inlägg. Just ansvar lär dock återkomma i den här bloggen. Och har ni inte läst “Det var inte mitt fel!” så rekommenderas den varmt. Finns att köpa här.

Kommentera!

Post Navigation