Världen vi lämnar efter oss

Ibland gör mänskligheten mig ledsen. Det är en känsla som främst drabbar mig då jag reser över världen, denna känsla av besvikelse gentemot min egen art.

Till att börja med ska jag säga att jag är medveten om mitt eget hyckleri. Jag åker över halva jordklotet för att uppleva djur och natur, och åkandet sker med flygplan som spyr ut avgaser och skit. Om man inte hade räknat mina resor hade min miljövänlighet varit ganska bra, men sedan lägger man till det och då är det inte lika bra längre.

Men jag åker till ställen som Tanzania för att jag vill ha upplevt det innan idioterna där bygger en motorväg genom Serengeti.

Och jag reser till Amazonas för att jag vill uppleva djungel och regnskog innan amerikanerna kommer dit och smäller upp dussintalet hotell längs floden.

Oavsett var jag åker möts jag av galenskap. Längs varje väg, i varje flod, i varje skogsdunge, vid varje strand ligger det skräp. Människans dumheter: Coca-Cola-flaskor, godispapper, soppåsar, plast, en gammal spis… Det är NAP: Någon Annans Problem. Och visst kan jag förstå: bor du i ett ruckel med korrigerad plåt som såväl väggar som tak så är inte sopsortering det första du tänker på. Men – det här är världen vi lämnar efter oss. Det här är världen du och jag lämnar till våra barn, till våra barnbarn. Vad ska de leva med?

Serengetis djurliv kommer att förstöras för all framtid om den där motorvägen byggs. Varje år migrerar tiotusentals och åter tiotusentals djur – gnuer och zebror i första hand, men även ett stort antal andra djur – över hela Serengeti för att hitta mat och föda sina ungar där de alltid fött sina ungar. Motorvägen kommer dela denna väg och där kommer det dundra fram trafik, med all sannolikhet såväl dag som natt. Och om gnuerna och zebrorna inte flyttar, då svälter de ihjäl eftersom maten tar slut när fyrahundratusen djur äter på grönorna. Och när de dött, då finns det inte mat nog till lejonen och hyenorna. Och när de inte får mat… och så vidare.

I Brasilien finns det ingen stadsplan någonstans. Folk får bygga vilka hus, hotell och helveten de vill, bara de betalar. Alla är korrupta och alla ska mutas, men utöver det är det fritt fram. Amazonas fascinerande flodkanter, alligatorsjön, eller stranden i Cumbuco – det spelar ingen roll. I Iguazu, inte mer än några hundra meter från fallen på den argentinska sidan, ligger redan ett hotell. På den brasilianska sidan har Hilton smällt upp ett rosa lyxhotell.

Så jag blir ledsen. För jag vill kunna lämna efter mig en värld att vara stolt över till mina barn. Inte en värld där luften inte går att andas bara för att man i Dubai lämnar bilarna igång hela dagarna trots att de inte används, så att AC:n kan vara igång och bilen således är kall när man sätter sig i den igen på eftermiddagen. Inte en värld där man inte längre kan se vilda alligatorer i en insjö, för att de jagats bort därifrån av hotell precis vid sjökanten. Inte en värld där lejon är utrotade eftersom all deras mat försvann när en motorväg byggdes.

Jag vill inte ha den världen. Kan vi inte bara fixa det här? Kan vi inte ta ansvar för vår värld? Snälla?

Kommentera!

Post Navigation