Ångest

Har funderat både länge och väl på om jag ska skriva något om det här. Vad hör hemma på en offentlig blogg? Jag har skrivit spaltmeter om det för mig själv, för att analysera och må bättre, men jag har känt att det varit för personligt. Detta inlägg handlar om ångest, min ångest. Det är långt, men det får det vara. Det är också djupt personligt. Jag vet inte om det är intressant, men det kanske är bra för någon att läsa, någon gång.

De senaste veckorna har jag lidit av ångest. Inte bara nervositet eller oro, utan kraftig ångest. Jag trodde att det skulle släppa efter tentan, att det bara var stress inför tentan som var problemet. Efter tentan släppte det dock inte, utan knuten i magen fortsatte. Allt var jobbigt. Jag glömde det i omgångar men den molande känslan av fel fanns hela tiden ändå, gnagandes i huvudets mörka gömmor.

Fick en panikångestattack för snart en vecka sedan. Minns inte senaste gången innan dess, det var ett tag sedan, tack och lov. Det är en känsla av att inte kunna andas, luftstrupen snärjs ihop. Hjärtat bultar i bröstet, blodet rusar i öronen. Allting runtomkring är med en gång för nära och högljutt, samtidigt som det är oändligt långt bort. Människor som ler mot varandra, uppsluppna i sitt eget öde – så långt ifrån mig. Tårarna bränner i ögonen, jag undviker att blinka för då trillar tårarna.

Under fredagen, lördagen och söndagen jobbade jag 35 timmar av 55 timmar. Jobbet har också varit djupt ångestframkallande, långt innan jag faktiskt började jobba. Igår pratade jag till slut med pappa, som frågade vad det är som ger mig ångest. Är det någon specifik del av jobbet? Mina egna krav på mig själv?

Resten av dagen gick jag och funderade på saken. På eftermiddagen, då jag suttit med brukaren ett tag och pratat, insåg jag plötsligt att jag inte känt av knuten av ångest på ett tag. Med det kom insikten att det inte är sakerna jag gör på jobbet som ger mig ångest. Det är inte heller skolan, eller någon annan specifik aktivitet. Det är något annat. Något mer fundamentalt i mig, som till viss del grundar sig i min ensamhet. Det är därför jag klänger mig fast i människor jag tycker om. För att slippa ensamheten och därmed slippa ångesten.

Det krävs inte mycket för att göra mig tillfälligt lycklig. Jag blir lycklig av småsaker: av att känna solen mot kinden, av en kram från någon jag tycker om, av att dansa i vardagsrummet till hög musik.

Men. Lyckliga stunder ska ladda upp energikontot. Energikontot, det där kontot där man sätter in positiva saker som händer och sparar till dess att det blir sämre tider. Positiva saker som laddar batterierna. Just nu ligger jag ganska långt ner på minussidan på det kontot. Jag har satt in en hel del det senaste året, men jag har också tagit ut väldigt mycket. Förra sommaren med allt vad det innebar, flytt till ny stad där jag inte kände en människa, enorm känsla av ensamhet, stress över skola, Fadderiet, olika relationer, personen som kommenterade på bloggen, tenta-p, tentaångest, dåligt samtal på Strimman med negativ feedback, och så vidare, har alla dragit energi och drivit mig mot negativt. Det har vägts upp relativt väl av roliga sittningar, bal, Fadderiets roligheter under nollningen, mängder av intressant skola, åka till Malmö/Stockholm och hälsa på mamma och pappa, få en bästa kompis och andra vänner, träffa L och utveckla ett förhållande med honom. Vissa saker tar ut sig med plus minus noll – till exempel dissektionerna under senare delen av våren som gav enormt mycket men som samtidigt var väldigt psykiskt påfrestande. (Att jag sen träffade L där gör väl att åtminstone den första trillar över skarpt på positiv-sidan.)

Men på det hela taget har det varit små och konstanta insättningar av energi, men fler och lika konstanta uttag, hela året. Det hela leder till situationen jag nu befinner mig i: jag är slut. Allting ger mig ångest eftersom jag inte har någon överbliven positiv energi kvar i kroppen för att hantera saker som är krävande, skrämmande eller på annat sätt jobbiga. Det är dock inte något som löses genom att jag tar semester helt och hållet och skippar att jobba – tur det för jag kan inte bara skippa jobbet. Istället är det något som löses över tid, genom insättningar av positiva upplevelser och energi. Genom att jag åker till Barsebäck och träffar mamma och pappa (och lillebror som snart kommer hem). Genom att jag och L umgås, pratar och skrattar ihop. Kanske till och med också genom att skolan börjar igen, för jag tycker trots allt att det är enormt roligt och det uppfyller allt vad jag behöver och lite till gällande att vara social.

Ångest är svårhanterat. Det kan vara svårt för andra att förstå. Jag tror ändå att det är viktigt att prata med andra. Berätta för någon man litar på om hur man känner. Enbart kul saker hjälper inte, om ångesten byggt bo i magen och slagit knut på tarmarna. Ofta behöver man hjälp att reda ut tankarna. Våga ta hjälp – kanske först från en vän eller käresta, men också professionell hjälp. De kanske bara ställer en simpel fråga, men i funderingarna efter svaret hittar man oväntade saker.

3 Thoughts on “Ångest

  1. Stor kram gumman!

  2. Ingen du känner on 1 July 2011 at 22:54 said:

    Hur medveten man (läs: jag) än tycker att man är om att andra människor faktiskt också har ångest, är det ändå befriande att få bevis på att man inte är ensam.

    Är själv uppe i en massa med jobb och skola för att läsa upp ämnen och en dag själv få börja min väg mot läkaryrket. Ibland tappar jag bort mig själv lite. Intressant att läsa dina funderingar kring ämnet. Kanske dags för en annan att göra lite insättningar på kontot.

  3. Elin on 3 July 2011 at 11:26 said:

    Tänkte, när jag läste det här inlägget, att jag skulle svara något klokt. Så jag var tvungen att tänka. Och sen glömde jag bort att svara, och nu har jag ändå inget klokt att säga :/

    Men jag läste det, och det fick mig att tänka, i alla fall.

Kommentera!

Post Navigation