Att be om hjälp

Jag fascineras av att så många marknadsför bilden av sig själva som ett slags övermänniskor i dag. På Facebook och i sociala medier visar man upp hur perfekt allting i ens liv är.

~ Claes de Faire i Amelia 4/2011

Från flera håll hör jag ordet perfektion och ordet ekar inte minst i mitt eget huvud. Perfektion i allt från utseende till beteende, från skolarbete till boende, från relationer till arbete. Tjejer ska vara smala, söta, duktiga i skolan, jobba extra för att tjäna pengar, vara populära, ha en uppvaktande och eftertraktad pojkvän, vara snyggt sminkade, bära senaste modet… Och någon motsvarande lista för killar, så klart, om än i vissa delar en lättare börda för dem.

Ett lysande exempel för egen del är hembesöksfilmen jag klippte förra veckan till nollningen. Det fanns inte en chans att jag skulle släppa den ifrån mig utan att det var det närmsta perfektion jag kunde nå med materialet i fråga. Varför? Vad spelar det egentligen för roll om det var fade på exakt rätt ställen, och om ett klipp det klipptes en sekund sent eller två sekunder för tidigt? Folk hade förmodligen ändå skrattat, för det var hembesök hos trötta nollan mitt i natten och det är roligt i sig. Men jag kunde inte släppa det och jag var löjligt rädd för att det inte var bra nog, trots att det upprepade gånger påpekades att det var jättebra.

Den ständiga strävan efter perfektion leder till problem. Människor som presenterar en osann – eller åtminstone kraftigt redigerad – yta som dras längre och längre in i en lögn där de själva till slut knappt vet upp eller ner. Att be om hjälp blir en omöjlighet, för i perfektionens värld behövs ingen hjälp. Och mitt i natten när allt är mörkt och känns som värst, då slits man i bitar av två tankar: dels den som säger att man inte får be om hjälp för att man ska vara perfekt, och dels den som skriker att man inte får må dåligt, för det finns andra som har det så mycket värre.

Men ibland behöver vi hjälp.

Jag var arton när jag började gå och prata hos en kurator. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, djupt nere i en depression som jag var. Mamma föreslog att jag skulle ringa Ungdomsmottagningen och prata med någon där. Det tog mig ytterligare tre månader efter att hon föreslagit det, tills jag vågade slå numret. Vid det laget grät jag mig igenom dagarna. På samma sätt grät jag mig igenom mitt första samtal med kuratorn. Jag har ingen aning om vad vi pratade om, men jag tyckte om kuratorn och en vecka senare kom jag för ytterligare ett samtal och då grät jag inte alls.

Jag skäms inte det minsta för att jag gick i terapi. Det var fullständigt nödvändigt för min överlevnad och det har hjälpt mig med så enormt många saker i mitt liv. Jag har lärt mig var ett stort antal av mina reaktioner kommer ifrån; varför jag dras till vissa typer av människor och varför jag tänker på vissa sätt. Jag har utvecklat min förmåga att förstå mig själv och därigenom att förstå andra människor.

Efter något år började jag kalla mina sessioner hos kuratorn för min egotimme. Det var precis det det var – min tid; en möjlighet för mig att prata om bara mig och allt som berört mig, utan att behöva lyssna på någon annan.

Terapi är tabubelagt. Jag tror att det har med perfektionshetsen att göra. Vi ska inte behöva hjälp med saker. Att gå och prata med en kurator, psykolog eller präst eller vad det nu är, är att medge en svaghet. En psykisk svaghet, vilket på så många, många sätt är mycket värre i de flestas ögon än en fysisk svaghet.

Personligen tror jag att de flesta hade behövt gå och prata med någon. Framför allt människor någonstans i 20- och 30-årsåldern, tror jag: de har inte satt sig i sina spår så mycket att det inte går att ändra på, och barndomen är ännu inte så långt bakåt att det inte längre känns relevant (trots att det givetvis är relevant oavsett ålder).

Jag hade för övrigt också den där “det finns andra som har det så mycket värre”-tanken. Jag har den fortfarande när jag mår dåligt; en känsla av att det inte borde vara tillåtet för mig att må dåligt. Det finns ju trots allt barn i Afrika som inte har mat på bordet eller någon som kramar om dem. Men i slutändan måste man komma fram till att vi lever liv med olika förutsättningar. Bara för att det finns andra som har det värre innebär det inte att jag måste ner till samma nivå för att få lov att må dåligt. Vi är alla människor, oavsett vilket liv vi föds till och vi kan alla må dåligt, prinsessor som människor utan tak över huvudet.

Kommentera!

Post Navigation