Author Archives: Admin

Lögn

lögn subst. ~en ~er · medvetet osant påstående
vanl framfört i syfte att vinna ngn orättmätig fördel

Enligt någon undersökning som med jämna mellan rum citeras ljuger vi människor i snitt fem gånger om dagen. Enligt nån halvny studie (2009) ljuger män tydligen dubbelt så mycket som kvinnor, runt sex gånger om dagen. Att människor ljuger är knappast någon nyhet – vilken människa vill förstöra kvällen, veckan, eller för den delen äktenskapet, genom att på frågan, “Honey, do these pants make my ass look big?” svara “Yes, dear,” trots att det är sant? De flesta anser väl att en sådan vit lögn är helt okej. (Jag inser att jag tar ett sexistiskt och dumt exempel, men det är väl det vanligaste exemplet givet. De andra exempel jag på rak arm kan komma på handlar dessutom om utseende ändå.)

Kvinnor sägs enligt den där artikeln ovan ljuga tre gånger om dagen (de behöver väl inte ljuga för att upprätthålla tjejernas självkänsla/för att få i säng någon lika ofta).

Jag kan lugnt, säkert och framför allt ärligt säga att det gör inte jag.

Eller gjorde inte, innan.

När vi någon gång under någon lektion i skolan skulle beskriva varandra i nån naiv tro om att vi skulle lära känna varandra bättre fick jag, som både mest positiva och mest negativa kvalitet, att jag var ärlig. Och det är jag. Alldeles för ärlig. Fråga de flesta av mina vänner så har jag vid ett eller annat tillfälle varit, vad de anser, för ärlig. Tycker jag inte om något så säger jag det. Det har gett mig problem vid många tillfällen – jag har bråkat med en otrolig massa människor bara för att jag aldrig tänker sitta och säga “jomen jättebra!” när något i min åsikt inte är det.

Sen fick min ärlighet ett abrupt slut och min syn på mig själv en seriös törn.

Lögnerna var formade för att skydda folk – mig själv förmodligen mest av allt, för vi är egocentriska i våra världar. Jag orkade inte hantera det som skulle ske vid sanningssägande. Men det var även för att skydda andra, skydda den värld jag byggt omkring mig.

Nu, när lögnerna till slut börjar sina, kan jag konstatera att våra föräldrar lärt oss sedan barnsben är helt sant – det är inte bara fult att ljuga, det är även dumt. Otroligt korkat, till och med. Det ger ingenting. Man snärjer in sig i en sörja av historier och halvsanningar som likt kvicksand drar ner en tills man drunknar och ju mer man kämpar desto fortare går det. Det skyddar ingen, det enda det gör är sårar djupt de som litar på en, när lögnen väl kommer fram. Hur kan jag be någon lita på mig?

Så här är mitt löfte till mig själv: Inga fler lögner. Det skadar folk omkring mig, och det är bara fel. Fel, fel, fel. Min ärlighet under de första 25 åren av mitt liv är den rätta vägen att gå. Då kanske jag sårar någon lite då och då, men de kommer aldrig undra om jag talar sanning och de kommer därför att lita på mig. Och det är värt allt.

I’m not upset that you lied to me, I’m upset
that from now on I can’t believe you
.”
~ Friedrich Nietzsche

Packningsstatus: påbörjad

Så har man börjat packa. Och det går ju inte att komma undan – det är så otroligt tråkigt. Jag vet, jag vet, ny start, ny lägenhet, nytt allting – men tråååkigt.

Mamma åker upp med en hel hög av sakerna när vi ses i Linköping till helgen, vilket gör att jag börjar packa redan nu, trots att jag inte flyttar förrän om lite under en månad. Lakan, köksgrejer som inte används alltför ofta, ganska många DVD:er, en del fotoalbum och böcker… Kökslampan ska också med, för får vi upp den har vi ljus på något mer ställe i lägenheten än spotlightsen i köket. Verkar smart, även om det är ljust till sent om kvällarna numera. Måste se till att låna en luftmadrass också, för sängen åker ju av uppenbara skäl inte med upp förrän den 21 augusti. Dessutom ska jag ha 20 liter färg (“äggskalsvitt”) med mig så att vi kan måla om i lägenheten, och en stege, och städgrejer jag kan undvara (vilket med tanke på hur sällan jag städar kan anses vara det mesta…).

Och toapapper ska också med. Inte det första man tänker på, men det är ju inte mycket lönt att handla i Linköping när man har en halv bal ståendes på vinden.

Börjar bli mer än lovligt trött på alla papper jag har gällande saker jag måste fixa. Varje gång jag fixar något verkar nåt nytt komma fram. Men flyttbil (17 kubikmeter) är bokad. Elen i lägenheten fixad. Bestämt mig för tv/internet/teleleverantör. Pratat med ordföranden i föreningen om diverse. Och så vidare.

Jag fick välkomstpapperna från läkarprogrammet/LiU i veckan, det kanske jag inte skrev? Papper om nollning, kår, extracurriculära aktiviteter. Ett blad om en extra kurs i cellbiologi man kan gå, bara för att friska upp kunskaperna. Funderar på det. Mest får jag dock bara ett stort leende på läpparna när jag ser breven. “Hej! Grattis till Din plats på läkarprogrammet vid Hälsouniversitetet i Linköping!

Tack så mycket, liksom.

Tabula rasa

Hur kan ett stadium i en relation på en gång vara så otroligt frustrerande och ändå så underbart? Det är det där första stadiet, där världen är lite lätt rosafärgad och söt, där man ler hela tiden och uppför sig sådär allmänt gulligt att alla andra mest vill spy på en. Det första jag-är-så-kär-att-jag-inte-vet-vart-jag-ska-ta-vägen-stadiet.

Men frustrerande ändå, när den man mest bara vill vara glad med inte riktigt kan bestämma sig. När jag inte kan ge några som helst garantier för någonting. Vad är det värt, att ge upp allt för något som kanske kommer bli mer men lika väl kan bli ingenting?

Jag vill kunna lägga fram bilder från framtiden och säga, ‘Men se här, se hur bra det blir!‘ Att det finns långlivad lycka – vad helst nu ordet inbegriper – och glädje, och framtid. Men jag kan inte. Jag vet lika lite om framtiden som alla andra; jag kan lika lite förutspå vad som kommer ske som någon av mina vänner. (Jag utgår härmed ifrån att ingen av mina vänner är synska. Jag inbillar mig att om de varit synska så hade det vunnits på lotto oftare i min bekantskapskrets.)

På sitt sätt är det väl en del av tjusningen, att inte veta. Att jag kan skriva dagbok och gå tillbaka om ett år och titta och läsa och tänka, ‘Ja just det, det var sånt jag tänkte på då‘, men jag kan aldrig titta i mina framtida dagböcker. Framtiden är blank och skinande och väntar på oss med öppna armar–

–eller något liknande naivt småkorkat… Jaja. Jag är en otålig människa som aldrig riktigt har haft tålamodet att vänta och se. Jag har alltid velat ha framtiden nu, alltid velat titta i slutet av boken innan jag läser resten (fast det brukar jag, med viss nöd, kunna hålla mig ifrån bara för att jag vet att jag förstör njutningen av boken annars). Jag har velat se mig själv om tio år, tjugo år, eller om femtio år för den delen. Jag vill veta vad livet kommer ge, om jag kommer bli lycklig. Men nyfikenheten på vad framtiden bringar höll mig vid liv genom tonåren, så det ska man kanske inte trampa på alldeles för mycket. Dessutom, hur skulle jag reagera om jag såg mig själv djupt olycklig och med ett liv jag inte alls vill ha? Om det var min satta framtid, utan chans för förändring, skulle jag då verkligen vilja veta?

Det är nog ett litet tecken på att jag är ganska nöjd med livet, att jag inte velat titta framåt något särskilt det senaste året. För första gången känns det som att jag är på rätt spår. Nu är det bara en sak till jag vill, den enda saken jag vill se framtiden för att veta hur det blir.

Men framtiden kommer ju, om än inte alltid fort nog, så jag får ju veta. Förr eller senare.

Som sand

Om sex veckor påbörjar jag läkarutbildningen. Igår kväll, när jag låg i sängen och skulle sova och funderade på det hela, drabbades jag av viss panik. Jag tittade på min garderob och tänkte, Om fem veckor är allt det här packat och flyttat och jag bor inte här längre. Det är ju inte utan att jag har en fantastisk massa saker som ska sorteras, packas, flyttas och slutligen packas upp… och jag som inte ens tycker om att packa upp min resväska efter att jag rest!

Säljaren av min nya lägenhet ringde nyss, liksom (en minut senare) ordföranden för föreningen. Har ju haft lite frågor till dem båda, saker jag inte kunde lösa i fredags. Säljaren pratar om min lägenhet, min, stället där jag ska bo. Min vackra, underbara lägenhet. Ordföranden hälsar mig välkommen.

Jag ska flytta.

Jag ska börja på läkarlinjen.

Det här är den bästa sommaren jag haft vad jag kan minnas. Den är radikalt annorlunda mot förra året då jag hade tre månader ledigt och ingenting att göra och knappt någon att umgås med. Denna sommar har jag rest massor, går på bröllop, planerar flytt, och umgås med vänner så ofta jag kan.

Så undrar jag, var är jag om ett år? Vad gör jag då? Vem umgås jag med, hur trivs jag med livet?

Livet är så bra just nu att jag undrar om intelligensen i att flytta. Jag är med i ett kompisgäng för egentligen första gången i mitt liv – jag har haft grupper av vänner förr, men inte något där jag känt att jag skulle trivas oavsett vem i gänget jag umgicks med – och då flyttar jag härifrån. Samtidigt är det helt nödvändigt. Här går jag i samma spår som jag gjort i så många år. Det är ju heller inte utan att jag och exet, numera bäste vännen, behöver komma ifrån varandra för att gå vidare helt och hållet.

Tiden försvinner som sand mellan fingrarna.

En kväll med vänner...

Från en sekund till nästa

Att se någon skada sig är att se tiden sakta ner. Det är en udda känsla, när man tittar på en varelse som är frisk och hel ena sekunden och i nästa går något sönder i kroppen. Tiden går långsammare och som om en videokamera slås på spelas förloppet i.

I Ghana, när vi skulle hem från Green Turtle Lodge, gick vi bort till Byn Från Helvetet (en liten by med paradisvy över havet, men på mindre än en timme där såg vi alldeles tillräckligt med olycka för att jag aldrig ska vilja sätta min fot där igen) för att ta tro-tro tillbaka mot stan. En kille i bil skulle svänga och köra bort från byn – och ett får, knappt mer än ett lamm, kom i vägen. Jag kan fortfarande se det framför mig: den lilla svartvita kroppen som försvinner in under bilen och ljudet av ben som krossas. Det ekar i huvudet.

Dagens skada var givetvis, tack och lov, inte lika illa. Inga knäckta ben här, men istället slitna muskelfästen. Ändå minns jag det med en exakthet av en HD-kamera: se honom springa, ena sekunden hel, nästa sekund viker sig benet. Känslan i mitt huvud av att bara veta att pang, nu är det sönder.

Jag undrar hur det blir som läkare. Fast där ser jag ju inte folk skada sig eller bli sjuka. Där ser jag dem när de blivit skadade eller sjuka. Inte riktigt samma sak. Jag längtar mest efter att kunna hantera det. Förstå. Veta vad den delen och den delen och den delen av kroppen heter, hur det funkar, vad man ska göra. Lärande för livet och jag vill bara ha det. Nu.

Frisbee-kastande på grönan

Mer frisbee-kastande innan farlig brännboll inleddes. Här kunde alla ännu stå på benen...

Random vardagsliv

Okej, så, mitt liv. Mitt liv när det inte händer mycket speciella saker (såsom Ghana, eller bröllop, eller sommarläger) är kanske inte det mest intressanta att blogga om. Åtminstone inte när jag tänker vägra att blogga om de delar av mitt liv som är det minsta såpa-liknande. Jag fick frågan på sommarlägret om vad jag bloggar om, om jag ersätter min dagbok med bloggen. Aldrig i livet. Tänk att skriva sina mest privata tankar på nätet för alla att se – allt från okända människor till föräldrar och kompisar. Nej tack. Det får stå i dagboken (för närvarande inne på min 45:e dagbok sedan jag började 1997) och ingen annanstans.

Däremot kan man ju skriva lite mer allmänt.

Under gårdagen satt jag och ringde 117 personer, alla nya elever på det naturvetenskapliga basåret på Malmö Högskola. MAH gör en grej av att ringa nya studenter och välkomna dem, höra efter om de tänkte tacka ja till sin plats och se om det finns några frågor. Jag fick tag på ungefär 80% av personerna på min lista, vilket jag tyckte var ganska stor framgång med tanke på att det är mitt i sommaren. Roligt var när jag kom några sidor in och fann en av mina gamla klasskompisar från högstadiet med på listan. Var ganska säker på att det var han, så jag var ju bara tvungen att fråga när jag väl ringde honom och visst hade jag rätt. Världen är liten ibland.

Idag har det mest varit förberedelse inför flytt. Det är tusen saker som skall ordnas – el i nya lägenheten, uppsägning av tidning och telefonabonnemang i nuvarande lägenheten, byte av försäkringar… med mera. Massor att göra.

Gårdagskvällen kanske också ska nämnas. Då tränade vi aikido och jag landade på huvudet. Inte överdrivet lyckat för någon som stod och lärde ut just aikidofall till elever på sommarlägret för en vecka sedan. Å andra sidan brukar John kanske inte ta i riiiiktigt så mycket när han kastar som han gjorde igår. Det blev vissa nack- och ryggsmärtor som resultat. Bättre idag. Tar det eventuellt nååågot lugnare nästa pass.

JAAAAAAAAAAAAAAA!

Lägerblogg, schmägerblogg, nu händer det viktigare saker!

Jag har varit utan dator (usch och fy) men igår kom ändå det efterlängtade beskedet…

Mamma ringde på förmiddagen i ärenden om annat, och vi kom in på antagning och dylikt. Eftersom jag saknade internet bad jag henne logga in på studera.nu, sedan framsidan på studera.nu lovade att antagningsbeskeden kommit.

“Antagen,” sa mor min. “Det står ‘antagen’.”

Jag började faktiskt gråta. Två års arbete (nästan) och – antagen. På första försöket, höstens första antagningsgrupp. En av 28 som accepterats till Linköping på högskoleprovet. Enligt mamma var där runt 500 sökande totalt som hade Linköping som förstahandsval, så det är ju inte utan att jag slog ett par stycken :)

Men oavsett vilket – jag har kommit in. Jag har en plats på läkarprogrammet.

I rulez.

antagen

Bästa print screen någonsin: Antagen till läkarprogrammet!

Lägerblogg, dag 6

Så var vi inne på sista hela dagen på sommarlägret 2010. Den här veckan har gått riktigt snabbt, vilket är ett tecken på hur roligt det har varit. Ett annat tydligt tecken är när jag får frågan, “Är du alltid glad?” eftersom jag tydligen ler på alla bilder som tagits av mig det här lägret… Det var en kul kommentar att få.

Gårdagens undervisning började, som konstaterades i förra inlägget, inte förrän kl 15. Jag hade ledigt fram till dess (det är två pass på förmiddagen, 75 min var, som slutar 11.30 och sen är alla lediga fram till 15 då eftermiddagspassen börjar). Gick en promenad för att handla lite mer choklad och frukt, vilket är bästa mellanmålet här. Solen sken och det var alldeles underbart varmt väder. Sen satt jag och snackade med Kent (Älvsjö, 4 dan, lägerbästakompis *s*) i nån timme innan det var dags för 1 danarna att vända sig ut-och-in i försök att göra som jag i höga, mjuka aikidofall.

Började dock med en halvtimme ju-jutsu. Uppvärmning som gled in i vanlig träning där jag sa diverse tekniker ur hela systemet (jigo) och de fick köra. De blev lite konfunderade när jag tvingade dem att köra på andra sidan mot vad de vanligen kör, men de löste det alldeles utmärkt. Sedan, då en halvtimme förflutit, började vi med aikidofall. De är egentligen inte så höga, men de kan användas vid höga kast. Precis som övriga grupper stirrade 1 danarna på mig när jag föll, och tyckte inte aaalls att de skulle kunna göra detsamma. Men efter vidare instruktion och en del frågor lyckades faktiskt ett par stycken riktigt bra. Mot slutet körde de som ville högt fall på kote gaeshi, och till slut även på shiho nage (inte det mest naturliga att göra högt fall på, men Ola körde det med oss i 2+ dan gruppen, så då tyckte jag att 1danarna också kunde testa).

De verkade tycka att det var ganska kul och det är det jag främst vill att mina elever har på mina pass. Och att de blir svettiga, men det är inget större problem här på sommarlägret, när det är dryga 20 grader i dojon (om inte betydligt mer) och man svettas bara av att stå i gi.

Fallteknik på sommarlägret

Tiiiiiitta på handen...

Sedan hade jag en timmes paus innan Bertil Bergdahl använde 2+ dangruppen som testgrupp för hans nya idé för knivträning – sotade knivar. Knivarna sotades över tända ljus och vi hade ljusa t-shirts på oss, så när knivarna träffade oss i diverse attacker syntes det på tröjan. Kan vara ett effektivt sätt att träna med kniv, framför allt i randori. Man inser hur svårt det är att undvika kniven, åtminstone om uke inte bara står som ett fån och låter sig läggas ned, utan faktiskt vill attackera och attackera igen om tori inte försvarar sig.

Knivträning för Bertil Bergdahl med Ylva Naeser

Direkt efter passet var det sista passet för dagen, under vilket jag körde slag och spark med vitt-grönt. Det blev mestadels atemi, men även en del försvar mot slag, och vi avslutade med randori.

20 min efter passets slut (alltså 19.20) fick jag sms om att middagen var färdig, så jag skyndade mig dit och där stod det ris och gryta på bordet – och dessutom glass och hallon och blåbär till efterrätt. Riiiiiktigt gott. Och nån annan som fixar, ännu mer lyx.

Egentligen var det brännboll 20.30, men det var lite orkafaktor på det så jag lät bli. Jag var trött efter mer än tre timmar på mattan. Det var ju andra – många andra – som orkade, så det gjorde inte något särskilt. Jag socialiserade mesta delen av tiden och sov sedan.

Gick upp 7.30 imorse, innan klockan ringde. Frukost och sedan stod jag på mattan och undervisade vitt-grönt igen. Fast nu försvann den vita, för hon graderade till gult igår (grattis!). Körde knivpass, med vissa likheter med Bertils pass, även om det var mindre aggressivt när de körde randori än när 2+ danarna körde. (Det slutade ju med skada och blodvite på 2+ danpasset, så det kanske var lite väl hårt).

Direkt efter vitt-grönt höll Hasse pass med 2+ danarna. Jag var med i 45 min. Diverse tekniker, och efteråt visade det sig att det var alla tekniker som dangraderna skulle visa i tävlingen. Fick en del tips i te guruma vilka nu är nedpräntade för framtida komihåg. Likadant i försök till höftkast / o goshi.

Sedan var det egentligen tävling, men Hasse bad mig om mera hemsidemöte, så jag såg inte det minsta av tävlingen och har därmed ingen aning om hur det gick. Kent informerar mig om att… det gick. Fem par. Nån vann :)

Jag gick och gjorde lunch i hemkunskapen efter mötet och sedan var det nu. Blogguppdatering och annat internetjox, och om 2,5 timme är det tid för undervisning igen. Två pass kvar, ett för vitt-grönt idag och ett med samma grupp imorgon. Sedan ett avslutande pass för Greger och därefter avslutning och hem! Totalen för detta sommarläger bör bli 11 instruerade pass och 9 tränade pass. Yay me!

Lägerblogg, dag 5

Tänk så enormt skönt det kan vara att sova.

Gårdagen körde totalt slut på mig, även om det blev som jag sa då; inga fler egna träningspass. Det är nog så krävande att vara instruktör – då behöver man ju faktiskt vara riktigt närvarande i huvudet, till skillnad från när man leker “monkey say monkey do” som elev. Att vara elev är fysiskt krävande, medan att vara instruktör är psykiskt (och i värmen även fysiskt, får väl sägas, för det är ju inte utan att man svettas så snart man rör så mycket som ett lillfinger).

På lunchen igår, kanske jag ska nämna innan jag fortsätter med den faktiska träningen, hölls för övrigt en underhållande konversation bland ett par yngre (17-20-åringar, nåt sånt) ju-jutsukas. Den högst graderade hade 1 dan, övriga två blått/brunt. Dessa tre satt och diskuterade huruvida man överhuvudtaget skulle vilja gå upp i 2+ dan-gruppen. I denna grupp var ju nämligen alla “så gamla och då kan man ju inte köra hårt med någon”. Välkomna dit, säger jag. Det är den roligaste och intensivaste gruppen att vara i.

Det blev diverse randori mot olika grepp (främst stryptag, men även en del andra) med vitt-grönt gruppen. Alla elever var – precis som sin instruktör – lite trötta vid det laget, men det kördes på riktigt bra. Duktiga elever :) Det återstår för mig att försöka välja ut en “aktivaste elev”, vilket är svårt på många sätt. Rent praktiskt eftersom jag inte har en aning om vad eleverna heter (till skillnad från dangraderna har ju tuttifruttibältena sällan sina namn inbroderade på gin), och dessutom – hur väljer man vem som är aktivast? Meh. Har till ikväll på mig att fundera.

En timme ledigt och det måste ju sägas att en timme går väldigt snabbt ibland. Hann äta en banan, lite choklad och några överblivna jordgubbar.

Med blå-brungruppen blev det renraku waza och några jigo waza till 1 dan, vilket var det jag hade kvar av vad Anders bad mig köra med dem. Sista tio minutrarna körde jag mjuka höga fall à la aikido även med den gruppen, precis som med vitt-grönt på morgonen, och jag kunde konstatera att John har rätt – tjejer är mycket bättre på att falla än killar. En av tjejerna lärde sig det riktigt väl på den korta tiden jag gav dem :) Oavsett om de lärde sig det eller ej var det kul att utmana dem lite med något annat än strikt jutsu.

Därefter dusch och sedan små-dog jag i sängen. Det var alldeles för skönt att ligga ned. Eftersom jag tidigare på dagen blivit medbjuden till grillning med Älvsjögänget slapp jag tänka något särskilt på att fixa mat och när jag väl kom ned för att äta stod den underbart goda maten uppdukad. Grillad fläskfilé och kyckling, sötpotatis och vanlig potatis i klyftor, grönsallad med tomat och fetaost, och tre sorters såser. Yumyum! Fantastiskt gott, framför allt när mitt blodsocker var i botten och jag var så trött att jag knappt orkade trilla nedför trapporna till det dukade bordet. Sällskapet – Älvsjögänget som adopterat mig detta läger – var utmärkt. Det är så trevligt att bli adopterad när man är här själv utan klubbkompisar.

Efteråt blev det tårta i hemkunskapssalen, eftersom det var födelsedag för en i Älvsjögänget. Gottgott.

Vid tio tackade jag för mig och efter dagboksskrivande kraschade jag rakt in i drömmarnas land. Sov riktigt gott fram till fem imorse, då solen stod på genom de tunna gardinerna så att jag var säker på att klockan var runt nio, tio på förmiddagen. En snabb titt  på mobilen visade dock att jag lugnt kunde sova vidare i fyra timmar till.

Idag har jag ännu inte hunnit med mer än att äta lugn frukost. Mitt första pass – med 1 dan-gruppen – är klockan 15, så fram till dess är jag ledig. På planeringen står att gå och handla lite godis samt att äta lunch – det bör kunna hinnas med… sedan två pass under eftermiddagen/kvällen, innan även denna, dag 5, är färdig. Plötsligt närmar sig hemresan med stormsteg.

Lägerblogg, dag 4

Det stämmer inte riktigt att säga “dag 4” när jag bara är halvvägs igenom den. Det blir som igår – redogörelse för vad vi gjorde under gårdagens eftermiddag och vad vi gjort idag på förmiddagen. Vilket innebär att en mer passande titel borde vara “lägerblogg, dag 3,5”. Menmen.

Gårdagseftermiddagen började hårt efter lunch med Stefan Forsmans pass. Det var liggande tekniker för hela slanten och det var ordentligt svettigt. Vi byggde upp mot liggande randori/ne waza genom att börja med att bara ligga och… ligga. Rulla runt. Sen blev det lite mer motstånd, lite mer atemi, och mot slutet var det fullt ut randori. Svettigt men kul.

Efter en timmes paus var det dags för Bertil Bergdahls pass. Där körde vi enbart slag och spark – endast som atemi, inget försvar – i en timme. Det var väldigt givande, om än tröttande efter en stund att göra exakt samma rörelser 30 gånger på raken. Vi stod i en cirkel och körde slag som uppvärmning och därefter alla sparkar efter hand i cirkel. Körde också sparkarna två och två där vi höll i varandra för balans så att vi kunde sträcka ut ordentligt, och till slut mot mits. Jag kan – återigen – konstatera att mina händer/knogar/knutna nävar inte är gjorda för att slå, eftersom det hur jag än gör för att vinkla mina händer kommer sluta med att min handled viks. Dumt. Men det finns andra sätt att skada än med knutna nävar.

På kvällen åt jag med Älvsjö-gänget på restaurang. Det blev pasta med grönsaker, utmärkt gott.

Idag gick jag upp halv åtta för att hinna tvätta min gi i tvättmaskinerna som annars verkar gå dygnet om. Därefter frukost och sedan första passet. Vit-gul-orange-grön-eleverna var lite trötta klockan nio på morgonen, men de fick träna fallteknik i runt 60 av 75 minuter. Jag körde aikido på ju-jutusuns sommarläger :) Gyakuhanmi / kokyunage för att träna bakåtfall där någon annan styr lite, gyakuhanmi / sempokaitennage för att träna framåtfall där någon annan styr. Det gick över lag bra – jag var inte det minsta intresserad av välgjorda aikidotekniker, utan bara att de skulle följa med och bli ledda in i fallet. De fick också träna sittande fall på det sätt vi gör i aikidon.

Efter passet fick jag dels kommentar om att det var väldigt skönt att träna fall på det sättet, och dels en bedjan om att jag inte skulle köra mer falltekniksträning, för det var jobbigt…

Nu är det lunch (eller ja, jag har redan ätit) och om 45 min är det dags för nästa pass. Jag kommer förmodligen inte träna mer idag; har vitt-grönt en timme och blått/brunt i en timme. Därefter blir det mer grillning, för grillning är en grej man gör i sommarsverige. Tydligen. ^^