Awesome boys och blyga tjejer

Dagens samhälle utger sig för att vara alltmer jämlikt. Tjejer ska få högre löner, killar ska jobba som förskolelärare, och allt vad det är. I dagens Corren var det en fördjupning om könsskillnader i hur man ser på brott:

Kvinnor manas av polisen att inte ta onödiga risker. Blir de utsatta för brott tycker omgivningen ofta att de får skylla sig själv. Män uppmanas däremot aldrig att ta eget ansvar för att undvika brott.

I synen på brott görs ofta en könsskillnad, Corren 22 oktober 2010

Än idag frågas tjejer som blivit utsatta för våldtäkt/våldtäktsförsök om vad de hade på sig och hur mycket de druckit, trots att det är fullständigt irrelevant. Alla ska få klä sig hur de vill och dricka vad de vill, utan att deras ‘nej’ plötsligt slutar gälla.

Den senaste veckan har jag diskuterat könsskillnader på olika håll. Jag har inte pratat om könsskillnader i synen på brott, utan bara rakt av vår egen uppfattning om oss själva, men när jag skriver det här inser jag hur uppenbart sammanbundna de två är. Vilken som kom först vet jag inte; de är tätt länkade.

Hursomhelst, med utgångspunkt i min umgängeskrets är det, med vissa undantag (givetvis) ungefär så här:

Bland mina manliga vänner finns det en dominerande uppfattning som är, “I’m awesome.”

Bland mina kvinnliga vänner finns det en dominerande uppfattning som är, “Jag? Varför skulle jag vara intressant?”

Med jämna mellanrum uppkommer debatten om hur pojkar och flickor i småskolan hanteras på olika sätt. Men det känns som att grunden för ovanstående inställning till oss själva läggs redan där. Jag själv minns många långa år i skolan av pojkar som tog fruktansvärt mycket uppmärksamhet med stoj och stim – och de tilläts hålla på så. Själv satt jag mest i min bänk och ritade, med följden att den enda uppmärksamhet jag fick var på kvartsamtalen då det konstaterades att jag var tyst men duktig.

En undersökning gjordes vid något tillfälle bland barn på en förskola (skulle tro att det var i USA, men jag minns inte). Under luncherna på förskolan satt pojkarna och flickorna alltid varannan pojke, varannan flicka. Detta eftersom förskollärarna hade kommit fram till att det blev lugnast så – flickorna hjälpte nämligen pojkarna så att allt gick smidigt. Pojkarna behövde inte göra särskilt mycket utan kunde leva rövare, medan flickorna var tysta hjälpredor.

Forskarna gjorde då så att barnen delades upp i ett pojkbord och ett flickbord istället. Varpå kaos utbröt. Flickorna som var vana vid att hjälpa pojkarna blev nu väldigt frustrerade eftersom det plötsligt inte fanns någon att hjälpa – de andra flickorna kunde ju själva – medan pojkarna blev lika frustrerade, eftersom deras kommunikationsförmågor inte hade utvecklats lika väl som flickorna och de kunde dessutom inte få hjälp av de andra pojkarna även då de kunde kommunicera.

Efter ett tag vande sig dock barnen, såsom människan i allmänhet gör vid nya situationer. Pojkarna lärde sig kommunicera med varandra och lugnade sig då de fick sköta sin egen mathållning, medan flickorna istället blev något mer bångstyriga, då de inte längre behövde vara hjälpredor.

Experimentet känns som en god grund för varför skillnaden är så enorm bland mina vänner (mig själv givetvis inräknad i den kvinnliga inställningen; jag om någon har definitivt ‘varför skulle jag vara intressant?’ som utgångspunkt). Flickorna blir vana vid att de inte ska synas eller höras, utan bara hjälpa till. Pojkarna blir vana vid att få uppmärksamhet och uppassning, vilket definitivt borde trycka dem mot ‘I’m awesome’-inställningen.

Flickor får höra att de inte får klä sig på vissa sätt eller gå på ödsliga gator, för då får de skylla sig själv om någon våldtar dem (offerställning), medan pojkar aldrig får liknande uppmaningar, trots att risken för killar att utsättas för brott är betydligt högre. Senast i Örebro för två veckor sedan gick polisen ut med en varning för kvinnor att inte promenera ute ensamma efter mörkrets inbrott och att undvika mörka platser, efter att en serie våldtäkter begåtts. När har vi hört killar få samma varning? “Gå inte till den här fotbollsmatchen” då huliganbråk hotar? Don’t think so.

Jag har ingen aning om hur mycket av flickor/tjejer/kvinnors automatiska omhändertagande, tillbakadragna roll och pojkar/killar/mäns mera framåt och självsäkra stil kan attribueras till arv. Det är säkert en del. Det kan dock inte vara allt, framför allt inte med tanke på att jag själv och min bror faller in extremt väl i de olika kategoriseringarna ovan. Ett annat syskonpar jag känner är likadana.

Det är onekligen så att även i dagens “jämlika” samhälle brottas vi ständigt med en uppfattning om att kvinnor är offer medan män kan ta hand om sig själva. Och det speglas tveklöst av den bild vi har av oss själva (vilket som är spegelbild av vad är dock oklart för mig).

4 Thoughts on “Awesome boys och blyga tjejer

  1. Anna on 22 October 2010 at 20:32 said:

    Faktum är att i min familj är det bror som är tyst och jag o syster som tar plats… Kanske för att han är i mitten?

  2. admin on 22 October 2010 at 22:47 said:

    Tur att det finns undantag :) Men ja, mittenbarn är väl smått kända för att inte ta särskilt mycket plats…

  3. Elin on 23 October 2010 at 10:18 said:

    Ett annat syskonpar jag känner är likadana.

    Hur många syskonpar känner du…ska jag känna mig träffad? :o)

  4. admin on 23 October 2010 at 12:59 said:

    Kanske *oskyldig min* ;)

Kommentera!

Post Navigation