Det som betyder något

Det finns gott om killar i världen som inte klarar av att deras flickvänner/fruar tjänar mer än dem. Det brukar attribueras till någon sorts manlighet; mannen ska än idag försörja sin kvinna och sin familj. Hemmafruidealet kanske har blandats upp med kvinnor som jobbar – även om jag ibland undrar om vi inte strävar bakåt igen nu, men det är en helt annan diskussion – men i de flesta fall tjänar mannen fortfarande mer än kvinnan, tror jag.

Igår fick jag frågan om det omvända – om jag som person klarar av att vara i ett förhållande där den andra tjänar mer än mig. Det är en ny fråga, för jag har inte satts i den positionen tidigare, men det förhållande jag är i nu kommer onekligen innebära att min pojkvän tjänar mer än mig. Mycket mer, dessutom, med tanke på att jag under de åtminstone närmsta fyra åren inte kommer lyfta lön.

Den där hemmafrugrejen har aldrig varit ett ideal för mig. Familjerätten på juridikens tredje termin visade upp en väldigt mörk sida: kvinnor som aldrig jobbat, eller jobbat väldigt lite, och som sedan vid pensionen lämnas av sina män och står där utan ett öre, eftersom pensionen är på absoluta miniminivå.

Men redan långt innan pensionen hamnar man som hemmafru – eller hemmaman, för all del, om rollerna är omvända – i situationen att den ene ger och den andre tar och det blir en ojämnhet. Ett behov av att fråga om lov innan man köper något, framför allt om det är för ens höga nöjes skull, snarare än för familjens väl.

Samtidigt kan jag ju undra var min motsättning mot att bli försörjd kommer ifrån, med tanke på att jag stått under mina föräldrars försörjning så länge jag kan minnas.

Till syvende sist bestämde jag mig för att det egentligen inte handlar så mycket om att bli försörjd i ett par år, eftersom jag sedan ändå kommer att tjäna pengar och jobba. Min pension kommer inte bli på absoluta miniminivå och i slutändan kommer vi att bidra med ungefär lika mycket till förhållandets kassa. Så det handlar egentligen inte om pengar. Istället är det samma sak som stör mig nu, som har stört mig sedan länge – att jag är gammal. Att jag kommer vara en bra bit över trettio när jag färdig läkare, att min sambo är jämngammal med mig men är på den platsen på banan som jag önskar att jag var, snarare än fyra varv efter honom. Det stör att jag inte vågade följa mina drömmar förrän jag var tjugofem. På så sätt handlar det inte det minsta om honom utan enbart om mig. Min upplevelse av att ligga efter. Det är något jag måste arbeta på. Något jag måste släppa.

Livet är långt och det är ingen tävling. Det är inte så att den som tjänat mest när han (hon) dör vinner. Det är inte heller så att den som fått finast titel får en medalj. Istället är det upplevelserna. Minnena. Vännerna man haft, familjen man skapat. Människorna man älskat.

Jag måste bara inse det.

2 Thoughts on “Det som betyder något

  1. Jag tycker inte att du ligger efter. Egentligen ligger du före. Tänk så mycket erfarenhet du har och kan dra nytta av, något jag önskar att jag hade. Du vågade i alla fall, även om du kanske tycker att det var “sent” så var det kanske precis rätt tid.

  2. syster on 24 November 2011 at 13:14 said:

    Försök glädja dig åt att det finns andra i samma sits. Själv kommer jag vara 26 när jag börjar läsa, så jag förstår känslan av att “ligga efter”. Samtidigt som jag är glad över det jag har gjort innan – det skulle jag inte vilja vara utan, så kan jag förstås ångra att jag inte följde drömmen på en gång. Men det är skönt att se att jag inte är ensam.

Kommentera!

Post Navigation