Egna barn och andras ungar

Barn.

Ungar.

Småglin som springer omkring och för oväsen.

Det sitter djupt i oss att fortplanta oss. Om man söker meningen med livet och tittar biologiskt skulle man väl till och med kunna säga så att fortplantningen är it. Vi lever för att vi ska skapa nästa generation. Liv som genererar liv, varje arts önskan om att överleva. Varje individs önskan om att bli odödlig.

I dagens mänskliga samhälle ser det lite annorlunda ut. Det handlar inte längre om att bara fortplanta oss, uppfostra ungarna och lära dem allt vi kan. Idag ska det vara tak över huvudet, pengar på banken,  men kanske framför allt ska vi ha förverkligat oss själva innan vi skaffar smått (och vi kan giiivetvis inte självförverkliga oss med en gråtande, bajsande, krävande bebis hängande på armen /ironi). Vi ska resa, se världen, uppleva både det ena och det tredje, vi ska plugga och testa olika jobb, vi ska festa och vara unga så länge det bara går, vara tonåringar tills vi är trettio. Barn passar av någon anledning inte in i denna bild och förstföderskorna blir allt äldre.

Själv har jag alltid tänkt att jag ska skaffa barn. Sen, nån gång. Mamma fick mig då hon var 28, vilket jag således alltid tyckt skulle vara en bra ålder. Inte för ung, inte för gammal, tyckte jag. När jag pluggade juridik tänkte jag mig att jag vid det laget skulle ha ett jobb med bra inkomst så att jag fick okej med pengar då jag var föräldraledig. Och 28, det var ju långt in i framtiden, så vid det laget skulle jag ha haft pojkvän ett tag. Ett stabilt förhållande har trots allt alltid varit ett av mina måsten för att skaffa barn. Jag vill inte göra det själv.

Nu närmar sig den där åldern och jag undrar om jag skulle kunna vara det minsta redo då. Jag tror inte det. Jag vill ha kommit längre på utbildningen, ha någon typ av inkomst innan jag får barn, oavsett om pappan i fråga har inkomst eller inte. Men mest av allt skulle jag vilja känna önskan om att vilja ha barn. Känna den där biologiska klockan. Som det är tycker jag mest att ungar är skrikiga och ganska jobbiga, till min barnaälskande pojkväns stora sorg. Tickandet av klockan är svagt, en vag dröm någonstans i en diffus framtid.

I förra veckan träffade jag och mamma en vän och deras drygt årsgamla dotter. Mamma förvandlades omedelbart till ett barn själv och gjorde miner och fick barnet att skratta. Själv stod jag vid sidan av och tyckte visserligen att barnet var sött då hon skrattade, men utan någon som helst aning om vad jag skulle göra med henne. Jag önskar att jag var mer som min mor som inte har några som helst problem att göra bort sig för att få ett barn att skratta. Å andra sidan har hon fått barn själv och det kanske blir lättare efter det. (Eller inte, tror att det alltid kommit lätt för henne.)

Egna barn, andras ungar. Kanske är det så och att jag sedan skulle kunna se även andras ungar som härliga barn. Eller också blir det som en person sa till mig nyligen, att även de egna barnen är ungar ibland.

Oavsett vad får det vänta ett tag till. Har ju självförverkligande kvar att göra. (ETA: Med tanke på doktorandens kommentar är detta ironi, även om det inte framgår när jag skriver det istället för säger det. Jag väntar inte på grund av självförverkligande – jag väntar för att jag inte känner mig redo att ta hand om ett barn just nu och för att jag helt enkelt har någon önskan om barn just nu. Självförverkligande kan givetvis göras även med barn. In fact, de allra flesta verkar tycka att livet med barn blir mer meningsfullt och uppfyllande.)

5 Thoughts on “Egna barn och andras ungar

  1. Elin on 6 July 2011 at 22:21 said:

    Det här känner jag igen :D Jag kan iof leka med andras barn utan problem, och gillar barn rent generellt – men hör inget tickande själv. Oavsett min bättre hälfts önskemål.

    Har också passerat vad jag som barn tyckte verkade den perfekta åldern att bli mamma…

    Det känns som att alla runt mig är gravida eller småbarnsföräldrar just nu…lite störigt faktiskt.

  2. Jag vill inte låta kritisk, även om det kan framstå så. Men jag blir rätt less på hur så många framställer att självförverkligande blir något omöjligt bara för att barn kommer in i ens liv. Det är långt ifrån svart eller vitt, omvisägerså.

  3. admin on 6 July 2011 at 22:39 said:

    Det var ett visst mått av ironi i inlägget ;) Jag tycker att det är en fånig idé att man inte skulle kunna “självförverkliga” sig eller uppleva saker med barn. Däremot känner jag mig inte redo för att skaffa barn – men det är en helt annan sak.

  4. admin on 6 July 2011 at 22:46 said:

    På något sätt känns det som att det kommer få bara “råka hända” för jag tvivlar att jag någonsin får den där extrema längtan som en del uttrycker. Visst är bebisar söta ibland och ungar kan vara kul, men… Jag kan dock tänka mig att din bättre hälft önskar sig ungar ;)

    Tycker framför allt att hela Facebook fylls av gamla vänner och bekanta som skaffar smått. Weird. Sen kommer jag på att vi faktiskt är i den åldern nu.

  5. Vilken ironi du än försökte få fram så gick den alas ordentligt förlorad om än intentionen var annorlunda. Kärnans budskap framstod, ur perspektivet som läsare, att med barn går det inte att förverkliga sig själv. Du skriver ordagrant: “Vi ska resa, se världen, uppleva både det ena och det tredje, vi ska plugga och testa olika jobb, vi ska festa och vara unga så länge det bara går. Barn passar inte in i denna bild”. Pardon min franska, men vilken hög med ordgödsel. Barn passar in alldeles utmärkt, om man vill. Trust me.

Kommentera!

Post Navigation