En dag

07:43. Det är fortfarande ganska mörkt när vi går till sjukhuset, sambon och jag. När vi vaknade var det kolmörkt. Om några dagar – på måndag – börjar han i Motala och då får han köra hemifrån vid halv sju, så det kommer vara väldigt mörkt även om det blir vintertid natten till söndag. Vintertid. Det är vinter snart. Igår var vi ute och gick med L&Ds vovve Rufus och det var så kallt att jag önskade att jag tagit med mig en mössa. När vi går till skolan på morgonen är det fyra grader, så jag tar min mössa och min tjockare jacka.

08:04. Sitter i metodrum 1 på Clinicum och får se en film om hur man utför ett nervstatus. Jag har läst om det och jag har sett det göras ett par gånger, men inte kommer man ihåg allt för det. När det är vår tur att öva på varandra får man följa sin nedskrivna lista. Gå på hälar, gå på tårna. Rombergs prov. Finger-näs-test. Diadokokinesi, det svåra ordet som jag nu kommer ihåg vad det är för något (snabba rörelser, be patienten låtsas att han/hon skruvar i en glödlampa). Egentligen letar man efter dysdiadokokinesi, vilket är ett ännu längre ord. Jag och E gör hela neurostatusen på varandra och hon har iskalla händer men vi tar oss igenom det. Det är egentligen inte svårt alls att göra (utom reflexerna i armarna), utan det svåra är att veta vad det betyder om något inte fungerar. Ingen av oss har någon neurologisk nedsättning. Tur det.

09:33. Vi går till HUB, färdiga lite tidigt. För en gångs skull är schemat fullt över tisdag-onsdag, vilket innebär dåligt med tid att hinna läsa in till det nya fallet. Vad var det nu det handlade om igen? Just det, Parkinsons. Och lite Huntingtons sådär på sidan av. Det är bara det att vi den här terminen inte kan läsa bara det patologiska (sjuka), utan det fysiologiska (friska) också. Således handlar fallet inte bara om varför man skakar och har svårt att gå vid Parkinsons, eller varför man slänger med armarna vid Huntingtons, utan vi måste också lära oss vad de basala ganglierna är och vad de gör och hur de gör det. Nucleus caudatus, globus pallidus, substantia nigra, putamen, och  allt om hur de påverkar varandra. Saker som inhiberar inhibitorns inhibitor. Tre negativa, måste väl bli… negativt? Det är som dålig juridik – undantag från undantagets undantag. Jag ogillade alltid sånt, för det är alltid lika svårt att veta vad slutresultatet egentligen blir.

12:02. L kommer med mat till Glasentrén. Igår gick vi hem ihop och vi gick upp om AT-lokalerna eftersom han hade sin jacka där. På vägen ut frågade jag om han hade sin matlåda, varpå han ställt stannade och funderade. “Jag har inte ätit lunch”, konstaterade han sedan. Då var klockan halv sex på kvällen och han hade, förutom en minimal fika, inte ätit något sedan frukost. Pojkar. Och sedan blev det inte middag förrän vid halv nio. I vilket fall som helst, eftersom han blev serverad mat av AT-ansvariga eller vem det nu kan ha varit, så fick jag hans mat idag. Så vi sågs, jag fick maten, pussade honom, och sedan gick han igen. Vi sliter inte på varandra.

12:22. Eftersom vi börjar igen klockan 13 bestämmer jag och E oss för att ta en paus från striatum och dess kompisar och äta lunch. På lunchen konstaterar vi att det känns som att pluggar är det enda vi gör just nu. Igår åt vi lunch med E och K, och vi pratade lite om det vi läst denna termin. Neuro. Precis som jag funderat över konstaterade vi att denna termins sjukdomar på många sätt känns jobbigare än någon av de tidigare terminernas, för att varje sjukdom här drabbar en på ett helt annat sätt. Att ha hjärtsvikt eller hepatit eller vad som helst är inte kul, men jag inbillar mig att det inte blir ett med en själv på samma sätt som en hjärnskada/-sjukdom blir. Demens stjäl dina minnen, din personlighet. MS, Parkinsons, Huntingtons handikappar dig något fruktansvärt och stjäl, förr eller senare, hela jaget. Av den anledningen har det här varit jobbigt att läsa.

13:04. Sjukgymnasterna frågar om vi är alla och sedan börjar genomgången av ledstatus, även detta ett praktiskt moment. Mäta hur mycket folk klarar av att höja armarna, om de är böjliga som de ska. Det är ett bra moment, men jag blir frustrerad ändå – det jag vill veta är hur jag ska tolka om det är fel. Vad betyder det om någon inte kan höja armen över axelhöjd? Eventuellt är det något jag redan ska kunna. Jag har glömt tragiskt mycket anatomi.

14:19. På Örat med en chokladboll. För att jag behöver det.

16:07. Färdiga med ledstatus, efter att ha klämt på knän och studerat höfter. Jag är trött. Det är ju inte direkt fysiskt krävande, men det har varit praktiska saker sedan klockan åtta på morgonen och i pausen har det varit plugg. Jag önskar att jag kunde gå hem, men hemma får jag inget gjort, så jag och E traskar tillbaka till HUB där böckerna väntar. Mer om olika banor i hjärnan. Motorcortex och premotorcortex och somatosensoriska cortex och miljoners miljarders neuron som går hit, dit, kors och tvärs. Jag är inte längre säker på hur det känns när saker faller på plats, för det var längesedan. Allting känns bara rörigt. Om drygt två veckor blir det heltidstenta-P och sedan är det tenta. Uh-huh.

17:40. För en gångs skull går E hem innan mig från HUB. Jag läser om cerebellum (lillhjärnan) och förstår lika lite som vanligt. Hon lägger handen på axeln och säger, “C, vi är duktiga!” och jag kan, för en gångs skull, inte annat än att hålla med.

18:12. Ögonen är torra av trötthet och jag ger upp. Jag kommer inte igenom hela kapitlet om cerebellum. Avslutar med en halvfin schematisk bild över hur cellerna (Purkinjeceller, mossy fibers, basketceller, klätterceller, med flera) är ordnade. Jag färglägger för att det kräver inte särskilt mycket uppmärksamhet men gör bilden tydligare. Sedan packar jag ihop alla pennor, lägger anteckningsblocket i väskan, slår ihop Essential Neuro Science, och lämnar HUB.

18:28. Står på Korpens ena crosstrainermaskin och tittar på “Once upon a time” som handlar om sagofigurer som råkat hamna i vår värld och det är ondska mot godhet men allt är ändå så väldigt gulligt. Det är precis vad jag behöver och kroppen får röra på sig ordentligt samtidigt.

20:26. Sambon gör mat som står i ugnen, jag bloggar. Snart middag, lite TV, ingenting att tänka. Jag har fortfarande saker jag borde läsa, tusen saker jag borde lära mig, men min hjärna är slut för dagen och har redan sagt god natt.

Kommentera!

Post Navigation