En hjärna i handen

Det här inlägget handlar om obduktion. Consider yourselves warned och läs inte vidare om ni inte vill läsa om obduktion. Många av er som inte går på läkarprogrammet (och sannolikt även några som går läk) kan förmodligen tycka att det är ordentligt obehagligt att ens tänka på.

Obduktion är en del av läkarprogrammet, förmodligen en av de absolut äldsta delarna av skolningen till läkare. Även om läkare för några hundra år sedan tyckte att lösningen på alla sjukdomar var åderlåtning så kunde man i alla fall inte argumentera med hur kroppen såg ut på insidan, när man öppnade upp den och tog ut organen. I Rörelseapparatens anatomi står att läsa:

Under 1400- och 1500-talen blev det vanligt att avhålla offentliga “anatomier” vid de europeiska universiteten. [….] En “anatomi” var konstruerad så att professorn satt högt upp och läste ur de klassiska skrifterna, medan lekmän och fältskärer dissekerade och visade upp organ m.m.

~ Rörelseapparatens anatomi, s 107

Idag har vi obduktioner i obduktionssalen. Vi hade fyra amanuenser, vi var två grupper, och varje grupp hade en patolog som genomförde obduktionen. Vår var en kvinna, tidigare kirurg som nu omskolade sig till rättsläkare. Hon var riktigt duktig och gick igenom allting på en precis lagom nivå.

Jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera. Allra första gången jag var med på obduktion – då endast “yttre” obduktion, dvs utan att man öppnar kroppen – blev jag yr och illamående och fick sätta mig ner. Det var i Umeå, när jag gick kursen i rättsmedicin 2008. Det har hänt en hel del sedan dess: jag har tagit juristexamen, börjat på läkarutbildningen, “mött döden” på ett lugnt sätt, varit med på flertalet dissektioner och själv dissekerat. Detta till trots går det inte att veta hur man kommer reagera. Vi är fundamentalt inställda på att det obduktionen innebär – att skära i en kropp – är fel. Det är inprogrammerat.

För min del är den yttre inspektionen fortfarande jobbigast. Det där med att det är en riktig människa som ligger där, bara… död. Bara sådär. Det är jobbigt. Resten är mindre krävande, för även om organen på insidan kan vara nog så kladdiga och blodiga så är det ändå ett steg bort, det är inte direkt kopplat till oss själva, till alla runt omkring oss. Det finns inuti men det syns inte. Inte som att titta in i en död människas ögon, eller undersöka dess händer.

Organen hade tagits ut då vi kom dit – bröstkorgen öppen och organpaketen liggandes på olika ställen, redo för att obduceras. Lungor, hjärta, mag-tarm, urogenitalpaketet och så till slut hjärnan. Jag höll i en hjärna. Det är en fascinerande känsla. I den där fanns innan döden alla minnen, all kunskap, allting den vi obducerade hade upplevt under hela sitt liv. Inkapslat i vit och grå substans. Hjärnan låg tung i mina händer men ändå så oändligt liten för allt den en gång innehållit. Utåt sågs inte ett spår av kärlek som upplevts, språk som lärts, länder som besökts, mål som uppnåtts… Nu var det bara en grå klump.

Efteråt fick vi själva undersöka varsitt organpaket, för att kunna skriva ett obduktionsprotokoll om det. Jag mätte och lyfte och undersökte och kände på allt i mag-tarm-paketet – den stora, rödbruna levern, pancreas som var sladdrigare än jag föreställt mig och annorlunda mot anatomiböckerna, gallblåsan med galla som inte alls är grön som den är på de flesta bilder utan rödbrun, den svampaktiga mjälten… Ju mer man går in i det, desto enklare är det. Man fyller huvudet med detaljerna så glömmer man att det kommer från människan som ligger där på obduktionsbordet.

Det är inte riktigt naturligt, allt det vi gör på den här utbildningen.

2 Thoughts on “En hjärna i handen

  1. Mamma on 14 February 2012 at 16:28 said:

    Du har samma reflektion som jag angående hjärnan. Det finns inga märken i den av kärlek, sorger eller oro. Lite konstigt känns det allt att allt man upplevt under åren inte syns någonstans.

  2. Lukas on 14 February 2012 at 17:09 said:

    Det är svårt att inte drabbas av en gnutta vemod när man ser en kropp som slutat fungera.

Kommentera!

Post Navigation