En måndagmorgon

Det är alltid trevligt att komma till skolan på en måndagsmorgon klockan åtta – då det knappt hunnit bli ljust ute, ska tilläggas, eftersom vi är en bra bit in i oktober och således blir det bara mörkare och deppigare – och mötas av en kursare som glatt förkunnar, “Det är bara två månader till tenta-P!” och sedan snabbt avfyrar några gamla tentafrågor där jag inte har den minsta koll på svaret. Därefter följer fyra timmar föreläsning, där föreläsare nummer två – en rundnätt herre med brytning och en tendens att säga “det här är viktigt!” gång på gång – hela tiden påpekade vikten av att kunna och förstå normalfysiologin.

Jag kunde normalfysiologin i våras och det som nu repeteras är jag väl helt okej på, men det ska ju lätt erkännas att jag har svårt att få ihop allt till en sammanhängande bild som ska kunna användas vid tentan för att skriva rätt saker på härligheten. Det är ju inte så att sjukdomsmekanismerna uppträder som enskilda, fint avgränsade saker, utan allt påverkar vartannat och det är en stor del av tjusningen men också en stor del av svårigheten.

Så jag fick panik en stund och gjorde ett fint pluggschema för de närmsta dagarna så att jag kan känna att jag gör något åt saken, och sedan pratade jag med en M, en annan kursare som sa till mig, gällande tentaångest, att det inte är lönt att ha den. “Jag vet att jag ska dö nån gång, det betyder inte att jag går runt och har dödsångest hela tiden. Jag vet att tentan kommer, men det är ju inte lönt att ha ångest inför den förrän tidigast två veckor innan.” På två meningar sattes således det hela i perspektiv, och jag blev lite lugnare. Jag har lätt för att stressa upp mig (no shit, säger de som känner mig).

Har dock bestämt mig för att återinföra vårens regel om femton minuters anatomiplugg om dagen. Borde inte behövas så mycket mer för att återuppväcka åtminstone en stor del av allt det jag spenderade hela våren på att trycka in i min arma hjärna.

Kommentera!

Post Navigation