Första dissektionen

Andra firar, sörjer att den fortfarande behövs, eller på annat sätt uppmärksammar Internationella Kvinnodagen, (bland annat med kommentarer som “Kvinnorna har en dag 8/3 – vi har alla de andra 364! – Livet är härligt!” på Facebook) medan jag istället koncentrerar mig på lammhjärta och -lungor.

Idag var första dissektionen.

När jag berättade detta för en äldrekursare sade denne ett sarkastiskt, “Oooh!” som i ‘åh, vad ospännande’ och det är det väl kanske för någon som gjorde det för flera år sedan och sen dess gått vidare till både människo-obduktioner och undersökningar av levande patienter, men för lilla mig, T2:an, är det lite spännande. Och lite äckligt.

Efter en halvtimmes genomgång med amanuenserna fick vi sätta på oss skydd – plastförkläden med ärmar, plasthandskar och skydd för skorna – och gå in i obduktionssalen. Där fanns sju stationer, stainless steel-plattor och på varje låg det ett set lungor och hjärta från lamm. Med instruktion i hand var det bara att börja känna på, vända, vrida, och senare skära och klippa upp. Bara att lista ut vilket som var fram och bak var något av en utmaning – för att inte tala om senare, när vi klippt bort hjärtat och skulle bestämma oss för vilket som var aorta, a. pulmonales, v. pulmonales och vena cava. Jag jobbade med K och E och vi blev till slut ense om vad som var vad, efter att ha klippt bort apex (spetsen längst ner på hjärtat) och öppnat upp upp till vena cava så att vi kunde se in i höger förmak och kammare.

Fick även titta på klaffarna – mitralis-, tricuspidalis-, aorta- och pulmonalis-klaffarna, som går mellan förmak-kammare och kammare-aorta och kammare-lungartärerna. De ser lite coola ut; en av lärarna hällde vätska i ett hjärta så att vi fick se klaffarna stängas.

Till slut skulle vi kolla på lungorna, där vi fick klippa upp trachea (luftstrupen) hela vägen ner i broncher och bronchioler. Vårt lamm verkade ha varit allmänt ohälsosamt, med massor av fett på hjärtat och en massa “jox” (amanuensernas vetenskapliga term för geggan i trachea och broncher) i halsen. Det var äckligt.

Det var en bra dissektion, framför allt som första dissektion. Att slippa börja med människa är ganska skönt. De flesta har väl dissekerat ett koöga eller något på gymnasiet (det fick vi göra i alla fall) men det var längsen och inte i en obduktionssal. Vi ska ju så sakteliga vänjas in till dess att vi ska vara med på en obduktion.

Dissektioner/obduktioner är ovärderligt som verklighetsanknytning, får nog sägas. Att titta på de färgglada bilderna i Sobotta eller Thiemes, där alla vener är fint blåa, artärerna röda, nerverna gula, och så vidare, är visserligen bra för att lära sig anatomin och förstå hur saker hänger ihop, men det ger ju ingen indikation om den gegga som finns inne i kroppen där det mesta är olika nyanser av rött och det inte alls är klart utpekat vad som är vad. Och bättre ett lammhjärta från slakteriet än en levande patient på operationsbordet när jag ska försöka räkna ut vad som är vad…

Är också nöjd med att jag inte mådde särskilt dåligt. I Finspång före jul blev jag illamående och yr av en pytteoperation då ett födelsemärke togs bort och även om alla och deras moster upprepar att det händer alla, så vill jag inte att det ska vara jag som behöver gå och sätta mig varenda gång. Även om det är fullt förståeligt. Det är inte utan att man börjar fundera på om man verkligen borde bli läkare, om man nu inte tål slem i lungorna, blod och att på ett eller annat sätt skära i en annan människa. Men man blir avtrubbad. Och det jag reagerar på reagerar inte någon annan på, och det någon annan reagerar på reagerar inte jag på. Det är väl bara att acceptera.

Det var, oavsett att jag inte mådde dåligt, väldigt skönt att komma ut i den varma vårsolen efteråt.

Kommentera!

Post Navigation