Genus och medicin

Så har FoF, Folkhälsa och Förhållningssätt alternativt Fluff och Fånigheter beroende på vilket humör man är på, börjat. Första föreläsningen ignorerade jag högaktningsfullt för att istället läsa fettmetabolismen. Fick under eftermiddagens obligatoriska meningslösheter veta att förmiddagens föreläsning varit fantastisk, men från vad de berättade om den hade det inte varit mycket nytt för min del. Bland annat berättade föreläsaren om hur man renar vatten genom att lämna det ute i solen i Afrika, något jag läste om för ett par år sedan.

Eftermiddagen tillägnades “genus och medicin” med två kvinnliga genusvetare – alla genusvetare jag hittills haft som föreläsare under mina många år på universitetet har varit kvinnor, om det nu är talande för saken – och en kirurg som pratade om ljumskbråck på kvinnor respektive män och hur dessa borde skilja sig i hur de opereras men inte gör det. Det leder till att många, många kvinnor blir felbehandlade, men det varken Lex Maria-utreds eller skrivs stora rubriker i Aftonbladet om. Den delen av föreläsningen var intressant.

Jag pendlade mellan tre känslor under de sammanlagda fyra timmarna vi var tvungna att sitta där; “ugh” (främst), “det här är ganska intressant” (ibland) och “hört förr” (det mesta).

Genusforskningen driver mig till vansinne med vissa saker. Till exempel första föreläsaren som tog upp orden som alltid återkommer: “Människa är man på engelska, det är män på alla trafikskyltar, det heter att ‘man gör något’ istället för ‘kvinna gör något’,” och så vidare ad nauseum.

Detta är ett återkommande fenomen inom många problemområden. Man problematiserar saker som känns helt irrelevanta. Sättet att bekämpa rasism är inte att sluta kalla chokladbollar för negerbollar, vilket ett café blev anmält för. Sättet att uppnå större religiös tolerans i Sverige är inte att stoppa att skolavslutningar hålls i kyrkor. Och så vidare.

Genom att fokusera på denna typ av problem tar man bort fokus från det som är verkligen viktigt – som att män och kvinnor får lika vård trots att den ibland borde vara olika, till exempel i sådant som ljumskbråck. Där blir jag dock också undrande om det är genus. Enligt NE.se och föreläsarna idag är definitionen av genus:

genus [je:´-] (latin, ‘härkomst’, ‘släkt’, ‘stam’, ‘kön’, ‘art’, ‘slag’), begrepp inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och teoribildning som används för att förstå och urskilja de föreställningar, idéer och handlingar som sammantagna formar människors sociala kön. 

När det gäller ljumskbråck handlar det om anatomi – kvinnor och män ser inte likadana ut och har således inte nytta av samma operation. Är det genus, om genus ska handla om människors sociala kön? Jag är inte övertygad.

Andra halvan av de fyra timmarna gick åt till att först i grupper diskutera ett “fall” och därefter hålla tio minuter presentation om sagda fallet för att i helklass kunna diskutera det. Det var inte givande. Först hade vi ingen riktig koll på vad det var vi skulle diskutera när vi satt i smågrupper (“små” är lite fel ord, eftersom vi var minst åtta i varje grupp; den största var tretton personer). Vårt fall var många nivåer av flummigt gällande vilka genusfrågor som skulle diskuteras – en gravid kvinna i Bangladesh med blödningar som ville till sjukhus, men maken var den som hade pengarna och han ville hellre lägga dem på en ko. Frågan våra föreläsare tycktes tycka var uppenbar var gällande att kvinnan var i mannens makt, men vi i gruppen var ganska ense om att det definitivt inte var det enda problemet.

När vi sedan hade helklassredovisning skulle det ägnas i runda slängar fem minuter åt att diskutera problem som i verkligheten var och en kan göras en avhandling på. Det blir inte riktigt bra någonstans.

Genus har aldrig stått särskilt högt i kurs för mig och denna eftermiddag har inte gjort något för att förändra den uppfattningen. Det finns intressanta diskussioner – till exempel berättade föreläsaren om “first hour of life”-genus, hur vi ser på nyfödda. En skrikig pojke är en “kämpe” och beskrivs med ord som “muskulös” och “rejäl”, medan en skrikig flicka är “förtvivlad” och beskrivs med ord som “näpen” och “finlemmad”. Och då kan man fråga vidare: är det problematiskt? Ska vi alla behandlas precis lika?

Så visst finns det saker som behöver ändras och diskuteras. Men jag orkar inte riktigt med det ändå. Jag vet inte riktigt vad poängen med det här inlägget var, men så förstår jag inte riktigt poängen med genus…

Kommentera!

Post Navigation