Ghana, del tva.

Hej!

Sa hittar man till ett internet cafe igen. Den har gangen har vi alla tre – jag, Susanna och Carin – tagit oss till Cape Coast. Det ar inte riktigt sa fint som det later… det ar fortfarande Ghana. Allt ar slitet och overallt finns det sma “shops” som ar hal i vaggen med korrigerad plat som vaggar.

Livet gar sin gilla gang har. Det ar ungefar som det jag beskrev i forra mailet – man forsoker undervisa ungarna vilket ar svart eftersom de inte kan engelska, men en del ar betydligt piggare an andra pa att lara sig. Under majoriteten av lektionerna sitter ungarna och brakar, skriker, sover, och leker. Senaste lektionen satt halften och halvsov. Sen kom det killar fran skolan som ligger ganska nara, och de hade trummor med sig och korde “musik” (hogljutt trummande). Da blev det givetvis liv i ungarna och de dansade non stop i 45 minuter.

Gardagen bestamde sig for att den skulle gora mig horselskadad, tror jag. Det borjade med trummorna. Sen drog det in en tropisk storm over oss. Aldrig varit med om en storm som den. Det OSTE ner regn. Och dessutom ar det plattak. Sen borjade det aska och det blaste massor, sa jag inbillar mig att temperaturen gick ner under 20 grader. Vi kladde pa oss extra och eftersom det inte varmde upp under kvallen sen sa sov jag med tjock troja och byxor (eftersom jag bara har lakan att kura in mig i och de ar fuktiga och kalla). Nar stormen bedarrat fick vi mat – och da stallde byns Cheif fram generatorn for da skulle det ses pa fotboll pa tv. Generatorn later som en ganska stark batmotor och ar precis utanfor vart rum… whoo. Nar den stangdes av vid halv 9 var vi alla tre valdigt nojda och somnade ganska omgaende.

Annars har man borjat komma in i det har ordentligt. Det enda som ar jobbigt ar maten. Vi far samma matratter (vaxlar mellan yam och ris, men samma sak till alltid, till bade lunch och middag) sa vi orkar knappt ata den alls. Det ar skumt hur hungrig man kan vara och anda inte ata. Till frukost far vi lojligt rinnig grot. Och agg. Vi far massor av agg.

Men man blir fundersam nar man sitter har, pa vad “livet” ar och vad som gor livet vart att leva. Att sitta ute i Cofiansa, dar barnhemmet ar, i sondriga byggnader och ata samma mat dag ut och dag in (om man har mat), och tvatta klader och tvatta ungar – ar det livet? Eller ar det vi har hemma livet, med rinnande vatten i sa stor mangd vi behover och varme i elementen och elektricitet? Att jobba livet ur oss med heltidsveckor for att man ska ha rad med allt? Jag hade aldrig velat bo har resten av livet, men de som bor har kanske trivs helt okej med det? Paris Hilton hade val tyckt att mitt liv hemma hade varit ganska trist, formodligen. Det beror val pa vad man jamfor med.

Jag har lyckats bli ordentligt forkyld. Hostar massor och snorvlar. Efter kylan i natt, da jag vaknade och inte kunde sluta hosta pa tio minuter, blev jag lite fundersam pa hur jobbigt det skulle vara att bli riktigt sjuk dar, eftersom det tar 1,5 timme till narmsta storre stad… Men jag tankte inte bli sa sjuk, sa strunt i det :)

Den har helgen ska vi ut i regnskog och titta. Det blir imorgon formiddag, en timmes “canopy walk”. Lar ta gott om bilder, inbillar jag mig. Sen ska vi bo pa ett strandhotell och ligga pa stranden. Tillbaka till barnhemmet pa sondag och sen ar det sista veckan. Tiden gar vaxelvis fort och langsamt, men jag har kommit fram till att jag ar i ett parallellt universum. Tiden har ror sig inte alls som hemma. Det ni tror ar en vecka ar myyyyycket langre tid for mig, sa det kanns som att jag varit borta i en evighet. Men det blir ju sa nar varje sak som hander ar ny.

Vi jobbar pa att fa Bebe till skola. Forhoppningsvis far vi mer koll pa det i veckan som kommer, da ska vi se om det finns nagon fosterfamilj hon skulle kunna bo i och aven vad det skulle kosta att skicka henne till skolan under manga ar framover. Aven om hon ar begavad ar hon dock ett barn – igar kom hon fram till mig och krop upp i famnen och somnade efter tva minuter, nar jag snott in henne i lite tyg (hon var iskall efter regnet; de har ju inte mer klader att ta pa sig och det mesta de hade var kallt, dessutom har de antingen inga skor eller bara flipflops). Sen sov hon dar i 40 minuter.

Susanna har fixat forsakringar till alla pa barnhemmet. Det kostar 7 cidi for fem ar for barnen, och 20 cidi for de vuxna. 1 cidi = 5,5 kr. Typ. Alltsa inte dyrt. Och valbehovligt – de blir ju sjuka. Att de inte blir skadade oftare ar fascinerande; ungarna har knivar som leksaker, springer omkring pa hal asfalt, har rakblad i handerna som de kastar pa marken nar de trottnar och sen gar de barfota, och dessutom lagas maten over glod/eld. Minstingen Adowa har brannskador pa bade hander och fotterna. Sa forsakringar ar bra.

Nu ska jag skriva lite mer mail… :)

Kommentera!

Post Navigation