Gymnasiebetyg – ett bra urvalssätt?

H och jag diskuterade antagningssystemet till universitetet förra veckan. Med tanke på att högskoleprovet nyss gjorts (första gången på 1,5 år då jag inte skrev det, yay!) och ansökningstiden för vårterminen nyligen gick ut känns det som ett aktuellt ämne.

Först och främst kan jag ju konstatera att – och detta tror jag inte att H och jag pratade om – högskoleprovet och gymnasiesnitt på inget sätt överensstämmer. Bland de kursare jag har med 22,5 från gymnasiet (20,0 kan ju numera ökas med meritpoäng upp till 22,5, vilket är varför yngre elever premieras i det nya systemet – de har kunnat planera sina studier för att få dessa meritpoäng) är det ytterst få som samtidigt klarar av att få särskilt bra på högskoleprovet. Med “särskilt bra” kan man väl räkna från 1,6 eller 1,7 och uppåt (givetvis bara min egen uppfattning). Detta gör att man “bara” behöver runt 1,4 för att med 22,5 från gymnasiet komma in på läkarlinjen (högskoleprovet används istället för lottning då man väljer vilka med 22,5 som ska komma in). Jämför med 1,8 eller 1,9 för de som enbart söker med högskoleprovet.

Detta är inte särskilt konstigt. Det som testas på högskoleprovet är inte alls samma sak som testas på gymnasiet. Högskoleprovet testar logik (NOG), förståelse av statistik (DTK), svensk och engelsk läsförståelse samt ordkunskap. Svenska och engelska är givetvis ämnen på gymnasiet, men övriga tre delar är det inte. Vad jag minns var inte logik något som stod särskilt högt i kurs på gymnasiet, där det mest gällde att lära sig det läraren sa, alternativt det som stod i boken, och sedan kunna rapa upp det på ett prov. Att förstå statistik berördes möjligen i matematiken, men inte på samma sätt som testas på högskoleprovet. Ordkunskapen bygger på att man har ett stort ordförråd – det får man när man bli äldre.

Högskoleprovet testar också ens förmåga att arbeta under tidspress. Vilket är bra; tentor skrivs med lite för jämna mellanrum med tidspress.

Är högskoleprovet ett bra prov för att testa om folk kommer lyckas på universitetet? Inte en aning. Jag undrar om det finns någon statistik nedgrävd någonstans, som säger hur många som kommer in på sina respektive program på högskoleprovsresultat respektive gymnasiebetyg, som hoppar av/stannar kvar på sina utbildningar. Lyckas någon grupp bättre?

Med den långa utsvävningen kommer jag till den del H och jag pratade om – gymnasiebetygen som grund för urval till universitetet.

En kompis till mig som aldrig gick ut gymnasiet undrade vad som krävdes för att han skulle få börja på universitetet. Således undersökte jag i somras vad kraven är. Kraven är ett fullständigt betyg (2 500 poäng) från gymnasiet, med godkänt i minst 90% av kurserna. Gymnasieprogrammen kommer förändras nästa höst, i och med att bestämmelserna om gymnasiet görs om (det ska ju delas in i yrkesförberedande respektive universitetsförberedande program), men här är det oavsett vilket kraven till universitetet som är det intressanta. För vad har egentligen majoriteten av gymnasiebetyg att göra med högskolestudier?

En person som är fantastisk på matte och fysik men som avskyr gymnastik och biologi söker när hon är färdig till teknisk fysik på universitetet – men sorteras bort, eftersom hennes låga betyg i de ämnen som inte är fysik och matte drar ner hennes snitt, trots att hon valt det naturvetenskapliga programmet. Istället väljs någon som klarade alla ämnen ganska bra ut.

Så blir frågan, hur är alla de ämnen som inte är matte och fysik relevanta? Jag förstår relevansen av svenska och engelska – det är ju bra om studenterna kan läsa kurslitteraturen – men varför ska en person som söker fysik behöva konkurrera med de betyg hon har i ämnen som är irrelevanta, såsom gymnastik?

Detsamma gäller för ett antal andra utbildningar och kurser. Varför ska elever tas in på hur breda de var i gymnasiet, när universitetsutbildningarna i många fall är väldigt smala? Varför ska elever tas in på hur väl de kan saker som är helt irrelevanta för den utbildning de väljer?

Som tur är finns ju högskoleprovet – förhoppningsvis är det en räddning för alla de som inte var extremt bra i alla ämnen på gymnasiet. I framtiden kan man kanske hoppas på en mindre rigid uppfattning om att alla ska mätas på vilken bredd deras kunskap har.

Kommentera!

Post Navigation