HEL2 och mycket att göra på akuten

En dryg vecka in i T5 har jag hunnit två pass på akuten, ett antal timmars neuroplugg, och betydligt mindre HEL2-plugg. Är helt inställd på att göra så lite som det bara går på HEL2, en inställning jag som tur är delar med resten av min grupp. Vi har fått ett förbättringsarbete att göra på Rehabgruppen, där vi ska lägga fram ett förslag på hur de kan utreda sina medarbetares stress, för att de senare via en LEAN-tavla ska kunna göra något åt sagda stress. Jag tycker inte att det är så mycket till förbättringsarbete egentligen eftersom vi inte kommer längre än till utreda-stadiet, men med tanke på vad jag hört om några av de andra gruppernas så kallade problem är vårt faktiskt ändå definierat och ett äkta problem. Detta istället för något påhittat utan egentlig frågeställning. Så, lite bättre än det kunnat vara alltså.

Igår var vi på Rehabgruppen och intervjuade lite folk som jobbar där, för att få oss en bild av vad det är som stressar dem. Vi gjorde en intervju var eftersom vi är sex i gruppen och hela Rehabgruppen består av trettio pers, så det kändes som ett ganska lagom urval. Jag fick en som inte verkade det minsta stressad.

Direkt efter Rehabgruppen gick jag bort till akuten, där stressnivåerna nog kunde sägas var något högre. När jag kom var det 16 personer i stora väntrummet som ännu inte triagerats och väntetiden var närmare 75 minuter. Målet på akuten är triage inom 15 minuter, så just den rutan på akutens LEAN-tavla tror jag är ganska röd denna morgon (vi utvärderar varje arbetspass och sätter röda och gröna pluppar beroende på om det varit bra eller dåligt på olika håll – saker som utvärderas är t ex stress, kommunikation i teamet, läkarprocessen, sjuksköterskeprocessen, undersköterskeprocessen, hur röntgen arbetat, hur labb fungerat, och så vidare). De stackars sköterskorna och sekreterarna i triagen gjorde och gör ett jättejobb, och kämpade på oerhört bra, men vad hjälper det när det bara trillar in fler och fler? När jag kom till team A var där någonstans runt 13 patienter, vilket är många. Lika många fanns på B, C och E, och Alma som tar hand om gamla multisjuka och egentligen bara har fyra platser var överbelagda upp till fem. Det var enormt mycket folk och väntetiderna var extrema. Det sjönk dessutom inte förrän någonstans till kvällen. När jag gick hem kvart i nio på kvällen var det en stackare som varit där sedan 10.40.

Vi jobbade dock på bra. Prover togs och skickades och undersökningar gjordes och på något sätt flöt saker och ting ganska väl. Jag fick sätta PVK:er och till skillnad från i lördags, då varenda stick jag försökte mig på gick åt skogen, satt varenda en av dessa. Bra för självförtroendet, helt klart. Övning ger färdighet, inte minst när det gäller nålsättning, och det kanske inte är så konstigt att det inte gick lika bra i lördags, när det var en månad sedan förra gången jag jobbade.

Som tur var var folk som var där inte extremsjuka. Om det varit den belastning vi hade igår men en del av dem varit dåliga orange patienter som måste hållas under uppsikt mest hela tiden, eller för den delen om de varit röda, då hade resten fått vänta i ytterligare timtal.

Jag tycker fortfarande så väldigt mycket om att jobba på akuten. Alla som jobbar där är så gulliga och hjälpsamma och det spelar ingen roll om man inte kan allt, vilket jag definitivt inte kan – man frågar och får hjälp och så lär man sig förhoppningsvis. Sköterskorna, såväl under- som sjuksköterskor, gör ett enormt jobb. De sätter rull på det hela och även om det är stressigt är det inga sura miner. Visst kan det vara frustrerande, som när listan på patienter bara växer och växer, men det är inget som visas utåt.

Vid niotiden kom jag hem, lagom trött. Efter en god natts sömn blir det nog neuroplugg och träning på dagens schema. Det låter ganska lagom.

 

Kommentera!

Post Navigation