Lång måndag

Igår blev en väldigt lång dag. Efter en ganska lat helg kickstartade jag den nya veckan genom att vakna kvart i sex och tycka att det var onödigt att somna om. Det är trots allt lättare att gå upp när man vaknat av sig själv, än att somna om igen och tvingas upp från medvetslöshet en timme senare. Jag satte mig och pluggade tills L trillade ur sängen då vi skulle ha gått upp. Efter ägg och annan frukost gick vi till sjukhuset och jag fick lov att börja den nya veckan med fyra timmar föreläsningar om smärta och smärtlindring. Det är egentligen intressant men det var lite för tidigt på morgonen och lite för många timmar för att min uppmärksamhet skulle hålla genom det hela. Lärde mig säkert något, men kan just nu inte komma på vad. Det känns som ett återkommande tema just nu, med så mycket nytt som ska pressas in på så kort tid. Trevligt är dock att vi mestadels håller oss till en enda del av kroppen – hjärnan. Jobbigare är att den är så komplicerad. Men sådant är livet när man är läkarstudent.

Under andra föreläsningen trillade ett sms från akuten in och jag avfärdade deras önskemål om någon som kunde jobba kväll eftersom jag skulle ha basgrupp klockan 15 och den är superduperobliga-omduinteärdärsåkastarviutdigfrånutbildningen-torisk. Jag gick till Korpen för att träna. Åtta minuter in i träningen tänkte jag att akuten kanske hellre hade någon som var där 12-15 och 17-21, än ingen alls, så jag ringde dem. Mycket riktigt, de ville gärna ha mig. Så jag traskade till omklädningsrummen och bytte om till vita kläder och sen var det jobb som gällde. Någonstans halvvägs till akuten kom jag på att det fanns en detalj som heter mat som jag helt glömt bort. Äta? Äh. Jag åt ju frukost.

På akuten var det halvlugnt, framför allt för att vara måndag. Jag tyckte att det var väldigt lagom och fick med tiden väldigt bra koll på samtliga våra patienter. Jag tycker om att ha koll. En hel hög pysselpatienter av olika prioritet och jag ska väl säga att jag inte tror att vi klarade varesig läkare-inom-en-timme-gränsen eller från-akuten-på-fyra-timmar-gränsen särskilt väl. Men vi jobbade på.

Klockan 14.50 gick jag till HUB för basgrupp som handlade om smärta och sånt, passande nog med tanke på förmiddagens föreläsningar. I vår paus fick jag chans att äta snabb lunch, vilket var basgruppens höjdpunkt. Ja, jag är något trött på basgrupper. Visst ger de en hel massa ibland, men ibland not so much och jag är sällan på humör för det. Har en bra basgrupp, men konceptet börjar bli tjatigt. Igår hade vi en vikarie för våra ordinarie handledare, och det var ganska meningslöst eftersom hon inte sa något som påverkade något på hela tiden. Blir bra med T7 då vi inte längre har handledare.

När vi var färdiga vid fem skyndade jag tillbaka till akuten, som givetvis fyllts på rejält. Det var ju trots allt måndag. Det var en salig blandning av bröstsmärtor, huvudvärk, generell trötthet, och annat. Jag lyckades med den tredje PVK:n jag försökte sätta. Den ena jag inte lyckades med försökte fyra erfarna sjuksköterskor efter mig att sticka, utan resultat.

Akuten har, tro det eller ej, ofta teman. Detta är då det av någon anledning trillar in en massa av samma sort på en dag, t ex fem buksmärtor, eller nio EKG:n på en eftermiddag, eller åtta urinstickor som ska analyseras, fem pers på spineboards på en gång, eller som igår – två LP (lumbalpunktioner). Två är kanske inte så många i sammanhanget, men med tanke på att jag bara var med på en enda på hela sommaren är det faktiskt en del. Båda var med tryckmätning, vilket jag inte visste att man kunde göra, men nu vet jag det. Den första gick lätt som en plätt medan den andra tog flera stick innan det gick. En LP går ut på att sticka en lång nål i ryggen för att komma åt cerebrospinalvätskan. Det är mycket längre in än man tänker sig…

När vi till sist slutade klockan kvart i nio lämnade vi över fyra helt opåtittade patienter. Kändes inte helt bra, men vi hade gjort allt vi kunnat. Jag fick komma hem till en färdiglagad middag och sedan föll jag i säng ganska omgående efter det.

Idag har jag varit schemafri. Hade anatomigrupp med E och gick igenom arm och rygg, som repetition inför stadietentan. Efteråt satt vi på HUB och läste om hjärntumörer (nya basgruppsfallet). Det finns, som vanligt, många olika typer. Efter ett par timmars läsande utbrast E, “Varför kan inte cancer bara vara cancer?” och jag håller med. Histologiska bilder hit och dit och ursprung av den ena eller andra sorten. Sammantaget kan sägas att hjärntumörer är olika nivåer av dåligtdåligtdåligt.

Imorgon ska jag vara ATLS-markör. Det enda jobbiga med det är att vi ska vara där kl 7.30. I övrigt ska det bli riktigt skoj.

Kommentera!

Post Navigation