Lugnt nattpass

Klockan är fem på morgonen och här sitter jag på en nästan tom akutavdelning. Det har varit en fascinerande brist på patienter denna måndagsnatt. Vi tror att det beror på en kombination av fotbolls-EM och dåligt väder, men vi är inte säkra. Enligt folk här har det inte varit så här lugnt någon natt sedan förra sommaren.

Passet började trevligt med en äldre herre som tyckte att jag var så söt så och han undrade sålunda om jag var gift. Det är ett skojigt sätt att börja ett jobbpass på.

Midnatt fann mig ståendes som hjälpreda med sax i högsta hugg för att klippa tråd då en bråkig patient skulle sys. Senare fick väktare och polis tillkallas, alltid spännande. En annan patient kom in drogpåverkad. På det hela taget, mer instabila patienter än vanligt. Men totalt sett har vi haft i runda slängar fem patienter i teamet under natten, så det var otroligt lite att göra. Jag fick köra en bladderscan och har fått öva mig på LabROS, programmet vi använder för att skicka iväg prover i, samt gått igenom den halvautomatiska defibrillatorn igen, men annars har det mest blivit trevligt umgänge med övrig närvarande nattpersonal. Vilket är helt okej, för vi har haft roligt. Till allas förtjusning hittade vi frusna bullar i frysen och mumsade i oss det. Jag hade med mig mat också, vilket var förvånansvärt gott klockan halv två på natten.

Eftersom det inte brukar vara så här lugnt kan det bara antas att midsommarhelgen, då jag jobbar tre nätter i rad, kommer att bli annorlunda. Natten har dock försvunnit undan ganska fort ändå, mest eftersom jag trivs så väldigt bra på det här stället. Man vet inte riktigt vad som kommer in och patienterna kan verkligen ha drabbats av precis vad som helst.

Men snart – om lite under tre timmar – är passet slut och jag ska hem och sova. Har fått förvarning från sambon att jag inte bör sova för länge, så jag har satt klockan på tolv. Drygt tre timmars sömn, inte behöver väl jag mer än så? (Hah…)

I övriga nyheter har L genomfört ytterligare en Vätternrunda, på 9 timmar och 54 minuter. Mamma gjorde också de 30 milen, på 14 timmar och 54 minuter. Jag är djupt imponerad av dem båda, framför allt eftersom det regnade ungefär en tredjedel av vägen.

Nu, återgång till jobb. Eller en tidning i personalrummet, vilket kan vara mer sannolikt. Patienttavlan är fascinerande tom; i akutliggaren finns bara en enda patient.

Kommentera!

Post Navigation