Neuro drar igång på riktigt

Skolan har dragit igång på riktigt. Igår kom jag hem halv åtta på kvällen efter en lång dag med första basgruppen för T5, patientfallsgenomgång med planering inför den presentation vår basgrupp skulle hålla idag, samt visning av hjärnan med den två timmar långa, amanuensledda föreläsning som hörde till. Väl hemma var plugget inte slut eftersom jag var tvungen att faktiskt producera någon typ av text för att kunna säga något under dagens presentation.

Patientfallet vi skulle presentera handlade om en kvinna i 35-årsåldern. Gravid i vecka 26 kom hon in till akuten i Linköping för ett par år sedan, med fluktuerande huvudvärk. Hon hade kräkts av huvudvärken och hade problem att hitta en del ord. Vi fick frågan av vår handledare, då han berättade för oss om det, vad vi skulle gjort med en sådan patient. Det var en ganska trevlig “jag kan!”-känsla över det hela. Vi har haft ett stort antal huvudvärkspatienter under sommaren och en del av dem har varit gravida kvinnor. Neurostatus, strokeprover och en CT huvud om neurostatus visar indikation på det är vad som rutinmässigt beställs. Och trevligt nog var det så i fallet också. Eftersom patienten även vid neurostatusen hade svårt med orientering till plats, rum och själv (hon mindes inte sitt personnummer), samt hade problem att hitta ord, var en CT definitivt indikerad. Möjliga diagnoser vi vid det laget hade på bordet var stroke, graviditetstoxikos (havandeskapsförgiftning), eller tumör. På CT:n utan kontrast visades en stor, mörk fläck i högra hemisfären och med kontrast var den ljus (blodet bär kontrasten och här hade den läckt ut), med mörk mitten (nekros; inga blodkärl gör att cellerna där dör) vilket är ett typiskt utseende för en malign tumör. Kvinnan blev inlagd på neurologen och omgående opererad, eftersom det finns stora risker med det ökade intrakraniella trycket som en tumör innebär. Två månader efter upptäckten av tumören fick hon sitt barn, och därefter sattes hon in på strålbehandling. Hjärntumörer är dock aldrig en god prognos och hon fick återfall och trots multipla operationer och strålbehandlingar dog hon runt ett år efter upptäckten.

Patienten dog med sin mamma vid sin sida.

Orden fick mig att stanna till. Visst finns det värre sätt att dö på än i sin säng med sin mamma bredvid sig, men att en förälder måste säga farväl till sitt barn är alltid så fel, fel, fel. Efter sig lämnade hon tre barn, denna okända kvinna som för oss var grunden för en presentation vi skulle göra. Det var en konstig känsla.

Vi gjorde en presentation som med tanke på omständigheterna – vi fick fallet klockan 13 på torsdagen och skulle presentera det klockan 11 på fredagen – var riktigt bra. Själv fick jag prata om neurostatus och hur man tar den, vilket jag tycker är roligt och viktigt. Andra saker vi berättade om var huvudvärk och dess handläggning på akuten, vad en CT (aka DT aka skiktröntgen aka CAT-scan) och en MR (aka MRI aka MRT) är för något, hur kvinnans CT- och MR-bilder såg ut, en del om intrakraniellt tryck och det katastrofala tillstånd ett ökat intrakraniellt tryck kan leda till, samt lite om histopatologi vid hjärntumörer. Det blev, till allas förvåning, en bra föreläsning. Kursarna var imponerade över innehållet trots den korta tiden och vi i gruppen tittade mest förundrat på varandra och undrade hur det gått till. Nu är det gjort, vilket är ganska skönt, så slipper vi ha det senare på terminen när det är mer att göra.

Hjärnvisningen igår var intressant. Tycker att neuro över huvud taget är över all förväntan. Det är svårt – en “elefant” som läkarprogrammets programansvariga Annette Theodorsson, tillika vår föreläsare under eftermiddagen, sa (“Hur äter man en elefant? En tugga i taget. Det är precis så ni ska ta er an neuro – en tugga i taget”) – men det är givande. Jag känner ju hur jag lär mig saker varje dag just nu och för varje sak jag lär mig förstår jag mer. Saker vi läst om tidigare, om nervbanor och smärta och reglering av blodtryck och hjärtrytm och allt möjligt annat får plötsligt en förklaring på neuronivå, vilket faktiskt gör det enklare. Det är ungefär som på T4, då man till slut fick läsa om diabetes – det var en sån där sjukdom som hela tiden fanns där, men vi fick höra “det behöver ni inte läsa nu, det kommer på T4”, trots att den påverkade både det ena och det andra av vad vi läste på t ex T3.

Hjärnvisningens föreläsning var bra, amanuenserna pålästa och duktiga. Visningen förvånade mig på så sätt att det inte alls var så svårt att se saker som vi blivit förvarnade. Kanske kommer det av att de ritade bilderna i anatomiböckerna är i gråttbeige och det är så hjärnan ser ut, till skillnad från alla de bilder med vener, artärer, nerver och lymfkärl i blått, rött, gult och grönt, och pankreas i gult och gallan i grönt och så vidare, som inte alls är så i verkligheten – då blir det svårare. Hjärnan är verkligen gråbeige, men i olika nyanser, precis som på bilderna. Man kunde se skillnad på en hjärna med arachnoidea (en av hjärnhinnorna) och utan, man kunde se vit och grå substans, och man kunde se sådana delar som corpus callosum och faktiskt även putamen och globus pallidus. Plexus choroideus, som producerar likvor, var små spröt som stack upp, inte bara något som finns men inte syns. Circulus Willisii kunde ses, åtminstone delar av det. Och så vidare.

Bild med några av de delar jag nämnt utsatta… Genomskärning av hjärnan enligt den lilla bilden.

Nu är det helg. L, K och jag åkte ut till Tornby och tog oss genom IKEA (nytt soffbord, blev ett nytt Lack men större och brunsvart istället), IcaMaxi och inte så mycket mer för det var galet mycket folk på Maxi klockan halv sex på en fredagkväll (har folk inget bättre för sig?). Det var femton meter kö i alla kassor som var öppna, och alla kassor var öppna. Nu är bordet ihopskruvat av en snabb L, det kommer bli lite att vänja sig vid eftersom det är en bra bit större än det gamla, men det bryter av det ljusa i vardagsrummet på ett snyggt sätt. Om jag får säga det själv (och det får jag, det är min blogg, haha).

Kommentera!

Post Navigation