8 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

Klockan är inte halv nio än. Jag har nyss skickat sms till mamma om hur mycket jag vill hem. Jag förstår inte hur jag ska klara det här.

Fysiskt är det jobbigt. Vi – jag och Carin – fick “bada” innan. Det är två hinkar med vatten inne på toan. Vattnet desinfekteras med Dettol som vi har med oss och sedan tvättar vi oss bäst vi kan. Vilket inte är överdrivet väl.

Bebe badas

Camilla badar Bebe

Innan dess badade vi barnen. Det var i alla fall kul och kändes meningsfullt. Det är en av de sakerna som är jobbiga här – det känns helt meningslöst. Vi har uppgifter – tvätta, servera mat – som de utan problem löser själva i vanliga fall. Det gör allting meningslöst och jag hade lika gärna kunnat vara hemma istället.

Fick samma mat till frukost som vi fick igår – Ghananskt stark och oätlig för min och Carins del.

Barnen vid brunnen

Senare samma dag

Lunchen var bättre än frukosten.

Under förmiddagen undervisade vi ungarna. Vi förstår inte vilken nivå vi ska ligga på med dem eller vad vi ska göra. Vi höll oss mest till matte. Efter ett tag tröttnade alla, inklusive vi, och sedan blev det mer informellt. Ett av barnen somnade i famnen på mig. Då kändes det mer som vad jag är här för. Men i bakhuvudet går hela tiden “tre veckor, jag klarar inte tre veckor…”

Vant mig vid toan åtminstone. Jag kan inte sätta fingret på vad som egentligen är jobbigt här. Det är liksom… allt.

Runt 18 på kvällen

Det känns lite bättre sedan jag och Carin gått på promenad i en dryg timme, bort till byn intill och sedan en bit till. Det kändes väldigt, väldigt skönt och lite mer som att vi bara var på en udda semester. Det behövdes. Efter promenaden fick vi dessutom en helt underbar frukt, kakaofrukt, samt citrusfrukt och dessutom en ananas som fortfarande väntar. När jag satt och åt kakaofrukten njöt jag för första gången sedan jag kom till Ghana.

7 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

Vaknat med tuppen – bokstavligen. Den gol tills vi drog oss ur sängen vid sextiden.

Welcome to hell. Så får ju känslan onekligen sägas vara just nu. Det är runt 25 grader varmt, klibbigt och ösregn. Utanför fönstret gråter och skriker ungar. Toaletten är i ett mörkt rum utan fönster. Mat har vi inte fått än (klockan är… tja, sen eftermiddag).

Barnhemmet

Ungarna stirrar på en som om man vore en utomjording och ställer samma två frågor – “what’s your name?” och “how old are you?” – om och om igen.

Vi kom hit efter en introduktion i förmiddags. En del om hygien, hälsa, malaria, “cross-culture” och en kort språklektion.

Just nu känns det som att det kommer bli tre enormt långa veckor, om det är dagar som den här eftermiddagen. Förhoppningsvis speedar tiden upp snart; den brukar göra det. Fyra dagar till helg. Seth, ansvarige som höll i introduktionen och körde oss hit, sa att vi kan ringa om det blir för jobbigt, så omplaceras vi. Problemet är att vi inte kan flyttas ifrån det jobbiga. Det är… allt.

Förhoppningsvis blir allt bättre när Susanna – den tredje som ska vara här och vara volontär, och som samlat in pengar för att hjälpa barnhemmet – kommer. Imorgon förväntas vi också börja jobba. Tvätta barnen samt undervisa dem i matte och engelska. Just nu undrar jag mest vad jag gett mig in på och varför jag utsätter mig för det frivilligt. Hade ju kunnat vara hemma.

Barnen blir galna om man tar fram en kamera

Ett första blogginlägg

Jaa, hej och välkomna till min blogg. Inte för att jag planerar att ha någon större aktivitet här på ett tag – först måste jag ju faktiskt komma in på drömutbildningen, för att kunna skriva om det – men jag måste ju prova och “Hello world!”-inlägget (WordPress standard-förstainlägg) gick mig på nerverna…

Vem är jag? Ja, är du här så känner du mig nog och har fått länken av mig. Om inte så – trevligt att råkas. Jag är en lite för sarkastisk, överutbildad tjugo-nånting tjej som har stora planer på att flytta från Sveriges tredje största stad till en… lite mindre. I juli/augusti får vi se hur det går med det. Innan dess har jag tre veckor i Ghana, som volontär på ett barnhem, två bröllop på olika platser i Sverige, och ett kampsportsläger inplanerat. Två dagars sommarjobb har jag också lyckats ådra mig.

Den här bloggen kommer framför allt att handla om läkarutbildningen. Och mitt nya liv i min nya stad i min shiny nya lägenhet. Fram till att allt det börjar lär här nog vara ganska tyst och när det väl har börjat kanske jag inte alls har tid att skriva blogg. Men det är väl tanken som räknas, eller hur var det nu?