Poängen med ett patientsamtal

Den här veckan har inte varit så bra. Började med att vara dålig på volleyboll och skaffa mig ett små-stukat finger som fortfarande är svullet i måndags kväll och det har fortsatt på ungefär den nivån. I tisdags blev jag kallad gammal från minst två håll, detta efter en helg där jag av någon anledning fått min ålder poängterad för mig flera gånger.

Idag var det dags för patientsamtal på strimman.

Patientsamtal är givande på alla möjliga sätt. Man sätts i nya situationer och ska hantera dem på något bra sätt och efteråt får man feedback på hur det gick och vad man kan göra bättre.

Förutom att idag var det inte feedback på vad jag kunde göra bättre. Idag var det tio minuter av varför gjorde du inte så här, attack utan att lyssna på försvaret. Inte förrän P gick in och sa samma sak som jag – att det lilla barnet jag skulle ha samtal med var vettskrämt och att det således inte var någon särskilt god idé att ha ett långt, ingående samtal om när familjen flyttade till Sverige, vad de hade för förväntningar på sjukvården, det äldre syskonets tankar om besöket, med mera – slutade kritiken. Då slutade den å andra sidan abrupt. Handledaren lyssnade inte på mig när jag sa att barnet var skrämt och rädd, utan påstod att det var nyfiket och öppet. Varför inte tro mig, när jag var den som satt i rummet (tillsammans med P som filmade)?

Att ha ett patientsamtal med ett litet barn är komplicerat. Att ha det med ett litet barn som inte pratar svenska, värre. Att ha en förälder till barnet som inte pratar flytande svenska, ännu värre. Och så lägg på att ytterligare ett barn agerar tolk i delar av samtalet.

Jag kan inte hantera barn – jag har noll förståelse för hur de fungerar och undviker dem helst. Men jag tyckte att samtalet gick ganska bra trots allt, även om det var svårt att veta vem jag skulle vända mig till och trots språkbarriären. Men nej. Patientsamtal ska tydligen inte handla om det som patienten söker för och det som är relevant för situationen, utan vi ska tydligen öva oss i att fråga om irrelevanta saker såsom när familjen flyttade till Sverige. Jag inser att jag borde frågat huruvida barnet gick på dagis eller ej – det var relevant – men i övrigt missade jag i stort sett ingenting (utom några direkt patologi-relaterade frågor) som läkaren senare frågade under det ‘riktiga’ besöket. Och medan jag tycker att långa anamneser kan vara både intressanta och givande för 85-åringar som kommer på årskontroll så tycker jag inte att det riktigt är varken läge eller relevant med en familje-anamnes och -historia för ett litet barn.

Fick lyssna på barnets hjärta och lungor med stetoskop, vilket var roligt. Var okej nöjd med samtalet tills jag kom till utvärderingen.

Borde nog sova genom helgen.

4 Thoughts on “Poängen med ett patientsamtal

  1. På din beskriving tycker jag du gjorde helt rätt. Visst kanske du missade nÅgon relevant detalj, men jag ser inte syftet med lång anamnes i den situation du befann dig i. Bra jobbat säger jag.

  2. Crush on 11 March 2011 at 07:24 said:

    Hang in there. Och vänj dig vid att en optimistisk syn på medmänniskorna är att drygt 98 % är antingen inkompetenta och/eller okänsliga.
    Kommentarer om att du är gammal är bara löjliga.

  3. admin on 11 March 2011 at 16:59 said:

    Klart det är vinklat från min synvinkel, men min basgrupp höll med mig så… tack :) Det finns situationer då en lång anamnes har en poäng och då vi kan sitta och gräva i folks historia – det här var inte ett sådant tillfälle.

  4. admin on 11 March 2011 at 17:00 said:

    Jo, igår var handledaren både och. Suck. Men basgruppen höll med mig, så det var skönt.

Kommentera!

Post Navigation