Rollspel och vinterlandskap

Nu har T2 (termin två, för alla som inte är läk-i-Linköping-nördar; jag har fått ett par frågor om det där) börjat lite sådär lagom. Veckan har spenderats i lungans tecken och jag har skrivit sjutton sidor anteckningar medan jag läst om saken till dagens basgruppsfall. Sjutton sidor enkelsidigt, ska tilläggas, om i fall att mina mer hysteriska kursare läser det här och annars får dåligt samvete över att de inte skrivit lika mycket… ;) Fick några sådana kommentarer idag.

Men det är roligt. Massa roligt. Anatomi, histologi, mest av allt fysiologi. Det har varit en relativt lugn start – vi hade inga föreläsningar i onsdags och igår var det bara Strimma. Ger gott om tid att plugga till basgruppen.

Strimman igår var lite annorlunda än vanligt. Istället för riktiga patienter körde vi rollspel. En person fick ett papper med patientens bakgrundshistoria och skulle spela upp detta – till exempel en överviktig patient med diabetes som skulle vara motsträvig och inte tyckte om att vara på vårdcentralen, eller en storrökande, överviktig nyligen-släppt-från-sjukhuset-efter-en-hjärtinfarkt patient som vägrade inse att hans levnadssätt hade en inverkan på faktumet att han fått en hjärtinfarkt, och att han måste ändra sitt levnadssätt om han ville undvika fler hjärtinfarkter. En annan person fick vara läkare och försöka få till stånd ett fungerande samtal, trots svårigheterna patienterna skulle ge oss.

Själv var jag läkare med P som spelade en man med alkoholproblem, som nyligen skilt sig och som var på kontroll efter att ha legat på sjukhuset efter en alltför blöt natt då han hittades redlöst berusad ute någonstans.

Rollspel fann jag fascinerande. Jag gick in med inställningen att det var ett riktigt samtal och att personen framför mig var en riktig patient. Jag är på inget sätt en skådespelerska, men min roll var ju verklig – åtminstone (förhoppningsvis) sett till framtiden – så det var inte så svårt som jag trodde. Efter ett par minuter föll faktumet att sju personer satt och tittade på bort och P förvandlades till den sorgliga figur han porträtterade. Vi har fått order om att tystnad är en fantastiskt bra sak att använda; var tyst så kommer den andre börja tala. Man kan ju tro att det inte skulle fungera i ett rollspel, men eftersom jag med jämna mellanrum behövde tid att tänka på vad jag skulle säga/fråga och då istället var tyst, upptäckte jag att det faktiskt funkade där också.

Gjorde givetvis ett par fel – gav ett påstående där det borde varit en öppen fråga och lite annat sånt – men på det hela taget är jag väldigt nöjd. Borde ha frågat lite mer om patienten var suicidal, men till och med i rollspel är det en jobbig fråga att ställa. Det är tacksamt att inse det när en kursare är patient, snarare än när man sitter där med en riktig patient. Det blir inte nödvändigtvis enklare att ställa frågan, men jag är i alla fall medveten om problematiken. Det är svårt att fråga om.

Sedan körde vi hem i snön (ja, snön, suck, ska snart häva ur mig om den) och K:s kock till pojkvän lagade fantastiskt god middag åt oss. De delar av basgruppen som närvarade vid middagen såg sedan “Sjunde inseglet” vilket var vårt val av film till litteraturstrimman. Tråkig, tråkig film som säkerligen är fylld av budskap och tolkningar på alla håll och kanter men… inte min grej.

Imorse var det spirometri-labb. Labbar är ganska roliga och jag känner att vi blir allt mer väl genomtestade – idag var det lungornas kapacitet vi prövade. Jag hamnade över det förväntade värdet för min längd, ålder, kön och vikt, vilket jag så klart är nöjd med. För någon vecka sedan gjorde vi lungröntgen, vilket de vill ha on file för oss om det skulle hända oss något framöver. Så vet de hur vi såg ut i genomskärning innan, typ.

Snö, ja. I onsdags gick jag hem i min tunnare vinterjacka och tyckte att det kunde bli vår. Det var gräs – geggigt, soggigt, brunt gräs som var sönderdränkt av all töad snö, men ändå – och det var klar himmel. Mycket trevligt. Tänkte att våren kanske inte behövde vänta till maj den här gången.

…och sen blev det torsdag morgon och jag vaknar till ett vinterlandskap. Vitt, vitt, vitt. Hela dagen öste det ner gigantiska snöflingor och idag har det inte varit mycket bättre, förrän precis nu på kvällen. Nu har vi väl närmare en decimeter snö här igen. Whoo. Så nya beräkningen för våren: nånstans runt den 10 maj. Förhoppningsvis.

Kommentera!

Post Navigation