Samboskap

Färgen har knappt hunnit torka på skylten på dörren, men det hindrar ju inte att det nu är officiellt. Jag har äntrat samboland och har ingen som helst önskan om att lämna det.

I början av sommaren frågade jag L om det var något som skulle kunna tänkas vara intressant och efter lite betänketid och diskussion blev svaret ja. Således har vi den senaste månaden gjort om och i ordning lägenheten för att nu husera oss båda istället för bara en. Arbetsrummet behövdes ju som tidigare nämnts fixas för att passa två personer istället för en och garderobsplats behövde uppbringas. Men att sammansmälta två hushåll är så mycket mer än arbetsyta och garderobsplats, och L har slitit och slängt och sorterat saker från sin lägenhet dag efter dag. Nu börjar vi äntligen se slutet.

Att vara i ett förhållande innebär uppoffringar. Kompromisser. Efter att ha levt ensam i sju år är det en utmaning ibland – jag är van vid att komma och gå när jag känner för det utan att informera, jag brukar välja själv vad jag vill äta till middag, om tvätten inte är tvättad så är det för att jag inte tvättat den, om det står disk i diskhon så är det mitt eget fel och problem. Men inte riktigt så längre. Vi är två som ska få plats här nu. Två med viljor. Och det är inte som när jag bodde hemma, med föräldrar vars ord i slutändan alltid var det som gällde. Här är vi nu två vuxna, jämlikar, kanske till och med grunden till en egen familj. Vi ska samsas om yta, om vad vi vill ha till middag, om vart saker ska ligga i köket och när det behöver städas.

Vilket, än så länge i alla fall, mest är riktigt roligt.

Det är oerhört skönt att inte komma hem till en tom lägenhet. Visst har jag haft katterna i flera år, men det blir aldrig riktigt samma sak. Att ha någon som svarar “hej!” på ens egen hälsning är annorlunda.

Än så länge kanske det är honeymoon-fas, men jag trivs utomordentligt. Innan han flyttade in mer permanent, vilket trots att adressändringen inte skedde förrän nyligen var i början av augusti, läste jag på nätet om tips innan man flyttar ihop. “Diskutera allt,” rekommenderade någon. Vilket jag tyckte var en bisarr idé. Vaddå “allt”? Varje situation som kan uppkomma? Då kommer man ju aldrig flytta ihop, man kommer ju bara sitta och prata om det. Varje sak man gör? Man tänker inte på en tredjedel av sakerna man gör, när man bott själv i år och dag.

Istället kör jag och L på någon sorts trial-and-error-variant där vi försöker prata så mycket som möjligt om något retar oss. Och om båda har lite Jultomtesyndrom (ett av far min döpt syndrom där man alltid försöker göra andra människor glada, gärna genom överraskningar) blir det hela ganska lätt. Vi kan städa undan för att vi vet att den andre tycker om att komma hem till ett fint hem. Vi kan laga mat till den andre trots att denne kommer hem sent på kvällen. Vi kan ta hand om varandra.

Än så länge funkar det bra och jag hoppas att det kommer fortsätta göra det.

2 Thoughts on “Samboskap

  1. Äh, man får diskutera allt eftersom situationer uppstår. Man upptäcker massa konstiga grejer man inte visste att man kunde vara oöverens om (“hur viker du lakan egentligen?” “vadå inte lägga osthyveln i kylen”…) men det ger sig liksom med tiden, när man gradvis hjärntvättar varandra :)

  2. admin on 5 September 2011 at 09:52 said:

    Det var precis det vi kände, att det finns tusen saker vi själva aldrig funderat över att vi gör. Således blir det omöjligt att diskutera innan. Hjärntvätt av varandra låter som ett utmärkt sätt att få allt att funka, heh :)

Kommentera!

Post Navigation