Småprat

“Hej.”

Sådär pyttelitet börjar det svåraste som finns i hela min värld. Det är inte anatomi, det är inte biokemi. Det är inte bollsport, det är inte dubbla piruetter. Det är inte mattetal utan siffror eller japanska tecken. Det är så banalt, så grundläggande:

Det är konversation.

Egentligen börjar problemen med min överanalyserande hjärna en bit innan “Hej” ens kommer in i bilden. Den börjar när jag får syn på en person jag känner. Om jag spaltar upp det hela från början till slut blir problematiken någonting åt det här hållet:

1. Får syn på person jag känner.

Om det är en nära kompis är det inga problem – hälsningen är given oavsett situation. Men någon jag inte känner så väl? Någon jag vill känna men inte ännu känner; någon som jag är ytligt bekant med såsom kursare och liknande; någon jag känt för längesedan men inte längre umgås med – då blir det problematiskt om den andre inte ser mig. Ska jag hälsa och göra denne uppmärksam om min närvaro? Blir det uppskattat? Eller ska jag hålla mig osynlig och inte säga något? Vill ju inte framstå som jobbig och påträngande. För all del, samma resonemang gäller t ex i skolan om det är någon jag stöter på ofta.

2. Hälsar; “Hej.”

Vad ska vara med i denna hälsning? Vilket avstånd ska jag stå på, vilken ton ska jag använda? Är det ett stressat hej på väg vidare utan att stanna, eller ett hej med stopp? Om vi stannar, ska hälsningen åtföljas av en kram? Känner jag personen väl nog att krama om? Är det längesen vi sågs och därmed ska kramen komma in, oavsett om vi brukade kramas när vi umgicks eller ej?

Här önskar jag innerligt att jag inte var så fruktansvärt svensk. Tänk att vara italiensk med kindpussar eller… ja, de flesta länder söderut. Där de inte är så löjligt rigida, med personal space som är en mil bred. Eller är det bara jag? Det är egentligen inte jag. Helst hade jag kramat om alla mina kompisar så snart jag stöter på dem, men… min hjärna sätter gränserna, för Så Gör Jag Inte. Det bara är så. Inte framstå som framfusig; tänk om det är oönskat!

Enklast är om den andre kramar om mig, sådär spontant som vissa gör. Jag tycker om dem som gör det, de gör livet enklare för mig och är dessutom supermysiga.

3. Standardfråga; “Hur är det med dig?”

Någon version av denna kommer för det mesta, om man nu faktiskt stannat och tar sig tiden att konversera. Detta är också startskottet för det allra jobbigaste: Småpratet. Medan jag har noll problem att upprätthålla diskussioner om intressanta ämnen, lyssna på vänner som behöver prata, eller hålla konversationer med specifika mål – såsom att ta anamnes för en patient – så är småprat för mig ett främmande, obegripligt språk. Vad gör man? Vad säger man? I standardfrågans fall, vad svarar man? Inte vill den andre egentligen veta hur man mår – “Jag är djupt deprimerad och hatar mitt jobb,” “Jag ligger i skilsmässa,” eller, “Min man har just blivit svårt sjuk,” är inte egentligen aktuella här.

Svaret den andre planerat för är ‘bra’ eller ‘helt okej’ eller någon variant därav. Tror jag? Eller? Jag pratar ju inte om konversationer med nära vänner nu, utan ytliga vänner och bekanta. (Man vill väl inte heller häva ur sig till alla ytliga bekanta om personliga problem heller).

Så, Standardsvaret blir…

4. “Jo tack, det är bra med dig. Hur är det själv?”

Bollar tillbaka frågan. Ibland lyssnar jag nyfiket på om jag ska få något annat än Standardsvaret tillbaka. Det händer ytterst sällan och är i det närmsta chockerande när det sker. Men mycket trevligt, oftast, utom möjligen om jag har bråttom på väg till något. Om det sker kan man nämligen skippa punkt fem och punkt sex blir inte alls lika mycket flykt som ytterligare en kram och bestämmande om att ses igen. Men med Standardsvaret på Standardfrågan har man inte så mycket till val.

5. Fortsatt Småprat.

Om nu konversationen ska fortsätta är detta där den landar. Frågor om skolan, jobbet, familjen, vadhelst man nu kan komma på. Ungefär lika ytligt och tillrättalagt som uppdateringarna på Facebook och det känns oftast lika meningsfullt. Min tankeverksamhet går på overdrive på att analysera situationen – vad är passande frågor? Vad är lagom långa svar på den andres frågor? Hur länge ska vi prata? Är den andre egentligen på väg någon annanstans och ser mig mest som ett irriterande moment, eller vill denne faktiskt prata med mig? Och så vidare. Jag tar det säkra före det osäkra och utgår ifrån att den andre nog inte vill prata med mig.

6. Flykt. Avslutande.

När något mått av tid passerat är det dags att avsluta konversationen. Från min sida blir det oftast med hänvisning till, “Jag ska inte fortsätta störa dig.” Får förvånansvärt ofta svaret att jag inte stör. Jag är dock fortsatt övertygad om att jag alltid stör. Något att jobba med… Alternativet är att hänvisa till att jag är på väg någonstans och måste fortsätta.

Kommer därifrån och andas ut samtidigt som jag mentalt går igenom konversationen och funderar på om jag gjorde korrekta val.

…så, det där är en konversation med Småprat med någon bekant, med inblick i hur min hjärna fungerar. Det är ett under att det får plats något annat än funderingar kring mig i relation till andra människor i min hjärna. Är jag den enda som tänker så här? Tror inte jag är den enda, men jag är övertygad om att t ex Awesome Boys inte funderar i närheten lika mycket. Och jag vet ett gäng söta tjejer i skolan som jag inte tror funderar i två sekunder på hur de konverserar med andra. De bara gör det. Och blir omtyckta och populära.

Lär mig!

Kommentera!

Post Navigation