Som sand

Om sex veckor påbörjar jag läkarutbildningen. Igår kväll, när jag låg i sängen och skulle sova och funderade på det hela, drabbades jag av viss panik. Jag tittade på min garderob och tänkte, Om fem veckor är allt det här packat och flyttat och jag bor inte här längre. Det är ju inte utan att jag har en fantastisk massa saker som ska sorteras, packas, flyttas och slutligen packas upp… och jag som inte ens tycker om att packa upp min resväska efter att jag rest!

Säljaren av min nya lägenhet ringde nyss, liksom (en minut senare) ordföranden för föreningen. Har ju haft lite frågor till dem båda, saker jag inte kunde lösa i fredags. Säljaren pratar om min lägenhet, min, stället där jag ska bo. Min vackra, underbara lägenhet. Ordföranden hälsar mig välkommen.

Jag ska flytta.

Jag ska börja på läkarlinjen.

Det här är den bästa sommaren jag haft vad jag kan minnas. Den är radikalt annorlunda mot förra året då jag hade tre månader ledigt och ingenting att göra och knappt någon att umgås med. Denna sommar har jag rest massor, går på bröllop, planerar flytt, och umgås med vänner så ofta jag kan.

Så undrar jag, var är jag om ett år? Vad gör jag då? Vem umgås jag med, hur trivs jag med livet?

Livet är så bra just nu att jag undrar om intelligensen i att flytta. Jag är med i ett kompisgäng för egentligen första gången i mitt liv – jag har haft grupper av vänner förr, men inte något där jag känt att jag skulle trivas oavsett vem i gänget jag umgicks med – och då flyttar jag härifrån. Samtidigt är det helt nödvändigt. Här går jag i samma spår som jag gjort i så många år. Det är ju heller inte utan att jag och exet, numera bäste vännen, behöver komma ifrån varandra för att gå vidare helt och hållet.

Tiden försvinner som sand mellan fingrarna.

En kväll med vänner...

Kommentera!

Post Navigation