Sommarjobbsstart

Jag älskar mitt sommarjobb. Visst, jag har bara jobbat där i två dagar och jag har inte koll på en femtedel av allt jag ska kunna, men ändå. På dessa två dagar har jag träffat fler patienter än jag gjort på två år på läkarlinjen. Jag har fått se en del saker som vi läst om och mycket mer som vi inte läst om. Jag har fått lära mig EKG-maskinen och att ta snabb status (blodtryck, andningsfrekvens, temp, puls, saturation) i triagen och för den delen lärt mig var olika rum är och hur man kör en säng och hur man gör urinsticka och graviditetstest.

Det är väldigt mycket, ska ju sägas. Jag har tre veckors introduktion under vilka jag ska lära mig vara undersköterska tillräckligt mycket för att kunna sköta mig själv sedan. Det är tur att hjärnan är inställd på “inlärning” sedan tenta-P, för annars vetifan om jag lyckats trycka in allt. Som det är så trycks miljömedicinen ut genom andra örat när jag försöker lyssna och komma ihåg det nya från akuten. Men min handledare är snäll och trycker inte på för hårt, utan låter mig testa lite nya saker hela tiden men inte allt på en gång.

Efter bara två dagar på akuten kan redan konstateras att jävlar vad det är patienter där som inte borde vara där. I runda slängar borde 60% av alla patienter som kommer till akuten inte alls vara på akuten. Folk som haft ont någonstans under en längre tid och av oklar anledning söker akuten istället för sin vårdcentral, till exempel. Eller patienter som stukat foten eller motsvarande – varför söker dessa akuten? Visst om man inte alls kan gå på den, men… Idag hade vi under hela eftermiddagen uppåt 45 minuters väntetid för att ens komma in i triage och få en första bedömning. En patient som kom fram till oss vid sextiden påpekade att hon nu väntat fyra och en halv timme utan att någon endaste en sett till henne. Det är liksom det som blir effekten – en massa folk som inte borde åka till akuten åker dit och då tar det en evighet innan man blir undersökt. Vid sjutiden, en kvart innan jag skulle gå hem, meddelade ledningssjuksköterskan att vi hade slut på sängar och de enda som skulle ges en säng var folk som absolut inte kunde sitta. Resten fick snällt vänta i stora väntrummets hårda trästolar, för det fanns helt enkelt inte plats. Eftersom vi i triagen förklarade för alla som fick en låg gradering på allvarlighetsskalan att väntetiden var allt mellan en och fyra timmar, eller sex timmar för den delen, förstår jag inte riktigt varför inte åtminstone en del av dem gick därifrån och ringer sin vårdcentral imorgon. Menmen, each to his own.

Trots belastningen (igår 154 patienter under ett dygn, vilket är mycket) har jag inte upplevt det som särskilt stressigt. Man checkar av med sitt team och betar av en arbetsuppgift efter en annan. Man springer inte runt och yrar, utan det är en sak i taget. Jag känner en viss oro när min handledning är slut, över att jag kanske kommer springa runt och yra… men det lär vara mer av förvirring än av stress. Hoppas jag. Undersköterskorna i övrigt är väldigt lugna – de flesta har varit där i 10+ år, så de kan sitt och är mammor från och till, till mig och andra nya uskor, och nya läkare och sjuksköterskor. Det är väldigt skönt att ha dem.

För första gången har jag ett jobb jag knappt vill gå hem från. Whoo :)

Kommentera!

Post Navigation