Ställ krav på högskoleutbildningarna

I veckan blossade en debatt upp på DN.se. Professor Mats Alvesson skrev artikeln, “Många blir inte klokare av en högskoleutbildning” och nämnde diverse utbildningssäten och program som exempel på utbildningar som man kan sova sig igenom och ändå få godkänt. Detta gjorde givetvis att flera av de utpekade skolorna kände sig tvungna att svara. Alvessons grund för artikeln är en amerikansk studie som “fann att för cirka 40 procent skedde ingen mätbar förbättring i fråga om förmåga till att resonera, se mönster, tänka kritiskt och annat som anses vara huvudpoängen med högre utbildning.” Jag kan hålla med kritikerna om att det är ett lite märkligt tillvägagångssätt att direkt överföra dessa resultat på svenska utbildningssystemet och dess studenter, men däremot tror jag inte att resten av Alvessons artikel är grundlös för det.

Många studenter väljer utbildning utan större intresse, undviker krävande ämnen – och utvecklas följaktligen inte av sina studier.

På detta svaras i en replik av två Centerstudenter:

”De lättaste ämnena är populära” säger Alvesson utan att reflektera över det faktum att svenska studenter framförallt söker sig till utbildningar med högre krav, vilket är precis varför Handelshögskolan, jurist – och statsvetarprogram är de med högst intagningspoäng. 

Söker sig svenska studenter “framförallt” till de svåraste högre utbildningarna? Really? Enligt VHS är 247 000 personer antagna till minst en utbildning hösten 2012 – ungefär 358 000 personer sökte. Och visst finns det ett högt söktryck på de ca 770 läkarutbildningsplatser som finns. Karolinska institutets läkarprogram har ca 5 400 sökande totalt, Uppsala 4 900 och Göteborg 4 800. Man kan gissa att ett antal av dessa överlappar, för de flesta som söker läkarutbildningen gör så på de flesta eller samtliga universitet som erbjuder programmet. Så vi kan gissa att någonstans runt 5-6 000 personer söker läkarutbildningen. För juristprogrammet verkar motsvarande siffra vara någonstans runt 7 000 personer (Stockholm 6 900, Uppsala 6 300, Göteborg 5 500, Lund 5 500). Men det spelar ingen större roll om det så är 20 000 personer som söker juristprogrammet – andelen av de totalt 358 000 personer som sökte till universitetet inför hösten 2013 är ändå inte särskilt hög, och den blir inte så mycket högre av att man lägger på de andra utbildningarna med högre krav, såsom Handels ekonomiprogram, psykologprogrammet, veterinär och diverse av de tekniska universiteten/högskolornas svåra program.

Nu är inte söktryck alltid lika med programmets svårighetsgrad (även om få kan argumentera emot att det i många fall verkar hänga ihop) och jag har heller inget behov av att varenda utbildning på universiteten/högskolorna ska vara riktigt svåra – men visst måste det ställas krav.

Centerstudenterna fortsätter:

Det är inte heller upp till skolornas ledning att ”lägga ner” kurser som inte kräver mer än 20 timmar. Hur snabbt en elev klarar av en kurs är väl ändå individuellt?

Nåja. Visst är det individuellt hur snabbt man kan klara av en kurs, men en nedre gräns för hur mycket plugg som krävs för att klara kursen borde nog hållas i åtanke. 2008 genomförde Lundagård, Lunds Universitets studenttidning, ett försök där två personer anmälde sig till varsin kurs och skulle gå den utan att plugga över huvud taget, för att sedan se om de ändå fick godkänt i slutändan. En av studenterna fick godkänt, den andra (som läste Latinamerikansk idéhistoria) fick inte godkänt men inte heller underkänt – hon fick komplettera.

Att skriva godkänt på en tenta utan att plugga visade sig inte vara så svårt. Isabelle Beckman fick fem timmar på sig att skriva den första hemtentan i Pedagogik A. Hon fick inte lov att gå på någon föreläsning eller öppna böckerna innan tentan skrevs. Ändå lyckades hon bli godkänd.

~ Lundagård 2008

Givetvis går den ansvarige för Pedagogik A till försvar när han får reda på “attacken” som han kallar det, och hävdar att studenten lika gärna kunnat få underkänt (vilket innebär komplettering). Lätt att säga i efterhand, ja?

– Många studenter är kanonambitiösa, andra har inget engagemang alls. I och med variationen mellan erfarna och nybörjare så blir det automatiskt så att man anpassar introduktionskurserna efter nybörjarna.

~ Glen Helmstad, Pedagogik A-examinator

Är det verkligen så vi vill ha det? Varför ska allting alltid anpassas efter de som är sämst? Varför inte anpassa det efter de kanonambitiösa, eller åtminstone de som är mitt i? Tror vi inte att det går att ställa krav på nybörjare? Välkommen till läkarprogrammet i Linköping – den första riktiga tentan vi har som har en tenta-P på 11 dagar då vi, utöver det vi redan pluggat under terminen, pluggar någonstans mellan 6 och 10 timmar per dag. Ändå underkänns runt 20% varje termin. Det går att ställa krav på folk. Man dör inte av krav. Faktiskt. Det är till och med bra med krav, för när man klarar sig så känner man att man åstadkommit något, vilket är viktigt för vår självkänsla. Det spelar ingen roll om det är i kursen Pedagogik A, läkarprogrammets första termin, juristprogrammets fjärde termin, eller en strökurs i psykologi. Det ska inte vara individanpassat så att folk klarar sig – det ska vara en lista på saker man ska kunna när man kommer därifrån och sedan får folk klara sig efter den listan. Kritiskt tänkande bör ingå i denna lista.

Mot slutet av artikeln säger Glen Helmstad:

– Ibland blir det kanske så, att man skulle kunna ställa högre krav. Det är en praktisk bedömning. Jag kan förstå att man som student ibland är frustrerad.

Visst är det skönt att slippa plugga och ändå klara sig. Själv vill jag dock ha ut något av mitt heltidsjobb, som för närvarande är att studera. Jag tycker om känslan jag har när jag faktiskt lär mig något, när jag får aha-upplevelser av att saker jag tidigare hört men inte förstått faktiskt trillar på plats. Jag gillar att känna att jag har på fötter när jag kritiserar något och för den delen när jag berömmer något. Visst är det jobbigt ibland – senast i torsdags tyckte jag att det var lite väl mycket jag skulle hinna med på några få timmar – men efteråt känner man sig duktig. Det känns som att man har lyckats med något och det är för att man har lyckats med något. Det känns meningsfullt. Känns det meningsfullt att trilla igenom en kurs och knappt öppna böckerna?

Malmö Högskolas replik till ursprungsartikeln skrivs följande:

Som rektor för landets största högskola med 25.000 studenter så kan jag konstatera att så gott som alla studenter på Malmö Högskola får arbete efter avslutad examen. 

a) Vad är “så gott som alla”, b) får de arbete inom det de utbildat sig för, och c) behövs det en högskoleutbildning för att klara det jobb de gör efter examen? I en artikel från 2010 skriver de att sjuksköterskeprogrammet är det populäraste programmet. Att sjuksköterskor får arbete efter utbildningen är ju inte så svårt att förstå – det får de oavsett utbildningsort. Det behövs en högskoleutbildning för att vara sjuksköterska (vad som sedan borde vara fokus inom sjuksköterskeprogrammet kan diskuteras – har hört stark kritik mot fokuset på LiUs utbildning av sjuksköterskorna i sommar). Mäklarprogrammet är också poppis och även där kan det väl tänkas finnas jobb, med tanke på att Hemnet vid vilket givet tillfälle som helst har 40 000+ bostäder ute till salu. Däremot har jag svårare vet jag inte vad sådant som scenproduktion (som enligt en artikel från 2011 är populär) är riktigt lika säkra kort, om man säger så (“Du kommer även att kunna arbeta i olika projekt med teateruppsättningar, konserter, företagsevent, mässor, kulturfestivaler, konstnärliga installationer och utställningar. Du är din egen uppdragsgivare eller ingår i kulturinstitutionernas, de fria gruppernas eller evenemangsföretagens fasta eller fritt knutna staber,” enligt programbeskrivningen). Och för den delen, behövs det verkligen en högskoleutbildning i en del av dessa ämnen?

Alvessons skriver:

Ibland verkar det som om syftet med utbildningsväsendet är att få så många som möjligt att fortsätta studera: formell behörighet till vidare studier och hög andel högskolestuderande tycks i sig vara bra. Mindre viktigt verkar vara att man lär sig något.

Gymnasiebehörighet är ett mål med grundskolan. Sedan skall gymnasieutbildning ge behörighet till högskolan. Och i högskolan öppnar man upp för alla möjliga utbildningar. Brister på lägre nivåer fortplantar sig uppåt – och nedåt, när lärare med svag högskoleexamen undervisar i skolan.

Vi borde inte ha som poäng att alla ska plugga för pluggandets skull, för att arbetslöshetsstatistiken ska gå ner och för att alla ska ha en högskoleexamen. Högskolan ska inte vara för alla – den ska vara för de som klarar av plugg på den nivån. Det är inte för att det ska vara elitistiskt för sakens skull, utan för att det ska bli kvalitet. Nivån ska sättas först, därefter ska studenterna ta plats – inte tvärtom. Man ska plugga för att lära sig och det ska finnas krav. Det ska inte gå att ta sig genom en kurs utan att plugga och att läsa på heltid ska faktiskt innebära något som liknar heltidsplugg. Kan majoriteten av studenterna arbeta 80% vid sidan av om de bara skulle vilja är kraven i skolan förmodligen för låga.

Att ställa krav är inte farligt, och det gäller oavsett ålder på studenterna, från grundskola till högskola.

Kommentera!

Post Navigation