Stuckit en patient för första gången

Första veckan på akuten har nu tagit slut. Kan inte påstå att min förälskelse för detta sommarjobb har minskat alls – framför allt inte som jag fick öka utmaningen lite till under de sista timmarna idag. Först fick jag testa att sätta en PVK på en av sjuksköterskorna som tyckte att jag kunde få öva på henne (sjuksköterskor är generellt stick-glada, har jag märkt – minns mamma redan för många år sedan då hon pluggade till syrra, då hon hungrigt tittade på pappas arm och sa, “Seee, vilka fina vener du har, här skulle jag kunna sticka!”, varpå pappa snabbt drog åt sig sin arm – och många av dem har dels övat på sig själv och dels inget emot att bli stuckna av andra). Det gick bra, faktiskt. Många steg nu i början, när man gör något första gången och det ska dras hit och dit och det är ju trots allt en slang som ska in i venen och ligga där (PVK:er är sånna där nålar man sätter för att kunna ta blodprov senare igen, så att man slipper sticka om och om igen). Så, yay.

Sedan frågade min handledare om jag ville ta några vanliga venprov på en riktigt patient. Nervös som alltid för nya saker kom jag till patienten och hon tittade på mig och sa roat, “Första gången?” eftersom jag säkerligen såg ut som Bambi. Meeeen även det gick bra och jag fick ut fyra fina rör. Det ska tydligen vara en viss ordning på dem också, grönt rör och lila rör och svart rör och jag vet inte allt. Finns typ sjuttontusen olika rör beroende på vad kemlabb ska göra med dem. “Det där gick ju jättebra!” sa patienten och jag strålade givetvis som en sol. Sen frågade handledaren om jag kunde skicka dem med rörpost utan intensivövervakning vilket jag tyckte att jag kunde, för det har jag gjort ett antal gånger nu. Tyvärr var det inte riktigt sant, eftersom rörposten på akuten då bestämt sig för att lägga av. Således avslutades mitt fredagspass på akuten med en runda till labb för att lämna in min patients prover och de andra som blivit stående.

Eftersom L inte är hemma hade jag viss lust att bara stanna kvar. Det är roligare att vara där än att vara ensam hemma och det är ju knappt en människa jag känner kvar i Linköping. L har åkt till Motala för att betala för att cykla trettio mil, för att han är mer än lovligt galen. Han har även dragit med sig min mor, som gillar galenskap alldeles för mycket. Oavsett vad gick jag hem från akuten lite efter fem och passade på att hjälpa några förvirrade själar till rätta (cafeterian är inte så lätt att hitta nu när det är ombyggnationer). Man är lite i hjälp-mode efter jobb, märkte jag, eftersom jag trots allt varit på sjukhuset ett antal gånger tidigare – läs: fem dagar i veckan i två år – utan att för den skull fråga om någon behöver hjälp att hitta när de ser förvirrade ut.

Veckan har också bjudit på en och en halv dag utbildning, med allt från HLR och ABCDE till brandsäkerhet och katastrofberedskap. Det var intressant och lärorikt, om än korvstoppning på hög nivå. Men som konstaterat i tidigare inlägg har hela veckan varit korvstoppning. Men kul korvstoppning, så det är helt okej. Har också varit med vid min första röda patient (rött är det mest akuta vi har), tittat på när ett stort trauma tagits omhand, och mött diverse patienter i alla möjliga skick. Tagit vitalparametrar på alldeles egen hand, analyserat urinstickor och annat. Det är riktigt kul när jag får göra saker själv. Av förklarliga skäl blir det mer och mer saker att göra på egen hand.

I övriga nyheter har jag påbörjat ett nytt pussel. 1 500 bitar denna gång. Fick dessutom tre som jag vunnit på Tradera, så nu har jag massor av pussel att lägga. Yay. Innan jag hämtade ut pusslen igår var jag och L hos D&L och träffade deras nya troll, en liten svart valp av någon trevlig ras som jag inte har minsta koll på. Det märktes inte att han bara bott där i ett dygn, utan han var pigg och lekte som en galning. Så det var mysigt. Mer än så har det inte hänt så mycket och nu väntar en oerhört lugn helg innan det är dags för nattpass på måndag. Det ska bli spännande (det också).

Kommentera!

Post Navigation