Svart-vita och gråa personligheter

Psycho analyzing is fun.

I alla fall när man visar sig ha ganska rätt om ganska mycket. Bland mina vänner har jag ett par som är extremt svåra för mig att förstå och ett par som är så otroligt enkla. När jag tänker efter är det mycket möjligt att de som jag finner är enkla att förstå är de som är mest lika mig.

Har under det senaste året kommit fram till att jag är en ganska enkel människa. Jag kan vara ganska jobbig och ha humörsvängningar som få, vara långsint och socialt inkapabel när jag inte vill, men… jag är enkel. Tyck om mig så tycker jag om dig. Älska mig så älskar jag dig tillbaka. Var elak mot mig så kommer jag vara elak tillbaka. Gör illa de jag håller som nära och kära så kommer jag göra ditt liv till ett helvete.

Jag är givetvis också en människa med mina fel och brister. Jag gör orätter mot människor ibland när de inte alls förtjänar det och jag är inte alltid så vänlig och trevlig som jag borde vara. Min sarkasm missförstås ibland som sanning och mitt sätt kan verka ovälkomnande.

Men jag är en enkel människa och andra enkla människor är för mig inte det minsta svåra att förstå.

Nu på sistone har jag gett råd/förslag till två personer och båda tog dessa. Det ena var ett ganska stort beslut och givetvis inte baserat endast på mitt förslag, men jag är nöjd med att jag faktiskt hade rätt i att förstå vad den personen egentligen ville. Den andre var missnöjd med sitt eget beteende och jag gav ett förslag på förändring, vilket också faktiskt användes i praktiken. Den ene av dessa är en enkel människa, den andre en som jag (ironiskt nog) inte alls tycker är enkel att förstå.

Kanske tycker alla människor att de är enkla. Eller? Vissa kanske tar stolthet i att vara komplicerade, bara för att de ser “enkelt” som synonymt med tråkigt.

För ett par år sedan gjorde jag en lite indelning av människor i världen i två kategorier: gråa respektive svart-vita. Ingen av dessa är bättre än den andre, uppenbarligen.

Svart-vita människor är sådana som har ett väldigt starkt känsloliv. Då de är glada är de extremt glada, då de är ledsna är det gråt och depression. Varje känsla levs till etthundra procent.

Gråa människor är sådana som aldrig kommer till samma extremer. De kan vara glada och de kan vara ledsna, givetvis, men det blir aldrig så himlastormande på något håll.

Det finns positivt och negativt med båda kategorierna. Inom min familj är jag själv och min far uppenbara svart-vita personligheter medan min bror och mor är gråa. Jag hade på många sätt hellre varit grå, för de behöver inte gå och vara rädda för att om de blir ledsna finns det en risk att en depression går och lurar och bara väntar på att dra ner dem. Samtidigt finns det få saker som är bättre än att vara lycklig så fullt ut som en svart-vit människa kan vara.

Det jag skulle komma till, med syn på sig själv och det där med enkelhet = tråkig var detta: När jag hade denna teori som nyformulerad och färsk förklarade jag den för en kompis. Hon var i mina ögon en typisk grå person – lugn, trygg och harmonisk utan svängningar till höger och vänster  och alltid med ganska dålig förståelse för de perioder då jag mådde riktigt dåligt – men hon när jag var färdig sa hon, “Ja, jag är ju en typisk svart-vit.” Jag tror att det var för att hon missförstod “grå” som tråkig och inte alls ville vara det. För hade jag gett personlighetsbeskrivningen som ovan inbillar jag mig att hon hållit med mig om inom vilken kategori hon föll.

Eller också ser vi oss själva på olika sätt. Beauty is in the eye of the beholder, kanske också kan översättas med att personlighet är för var och en att bestämma? Det jag ser som enkelt ser någon annan som komplicerat, och tvärtom. Det gör ju möten med nya människor väldigt spännande i alla fall. Man kan lära sig något av alla…

Kommentera!

Post Navigation