Tag Archives: Facebook

Vad är en Facebook-vänskap?

För ett tag sedan uppdaterade någon trevlig människa på Facebook med något som var ungefär så här:

Vi har alla hundratals “vänner” här på Facebook. Men vilka av dem hade funnits för dig i verkligheten, när det blir tufft? Om du är en av dem, svara här.

Jag hittar inte den uppdateringen just nu, men den gick något åt det hållet, och oavsett var innehållet precis det. Hur många av alla “vänner” på Facebook är något att egentligen hänga i julgranen? Hur många är mer än ett kontaktnätverk? Har någon med femhundra, sexhundra, tusen vänner på Facebook egentligen fler sanna vänner än en person med femtio Facebook-vänner – eller ingen Facebook alls? (Nope, enligt forskning som gjorts på saken. Behövdes det verkligen forskning på det?)

Hur ska man värdera en Facebook-vänskap? Det är nog ingen som påstår att de hundratals personer många har på sina vänlistor faktiskt är deras riktiga vänner i verkliga livet – det där livet utanför datorn. Vad krävs för att få “adda” en annan person på Facebook? Vilken bas måste finnas för att få lov att lägga till någon annan? Hur mycket måste man ha pratat med någon, hur väl måste man känna dem?

Det finns massor av situationer där det kan bli lite svårt att avgöra.

I skolan just nu träffar jag mängder av människor. Vissa blir självklart tillagda – folk i basgruppen som man umgås med varje dag och pratar massor med, folk man äter lunch med, folk i grönt man i stort sett bodde med i tre veckor… Men redan bland klasskompisar blir det tveksamt – ska man lägga till varandra bara på grunden att man går i samma klass, trots att man aldrig utbytt mer än ett hej? Men med klasskompisar är det kanske ändå okej att lägga till varandra – vi träffas ju ändå varje dag.

Lärare/elev kan också bli problem. Jag, och flera kompisar, har haft det problemet då vi varit instruktörer. Barnelever som lägger till sina jutsuinstruktörer – det kan ju verka vara en okej idé till att börja med, men sen kommer uppdateringarna om festande och supande och saker som barneleverna absolut inte ska ha koll på. Och då får man istället säga nej till elevernas vänförfrågningar. Själv gjorde jag en lärare/elev-addning för någon dag sedan, med en amanuens i skolan. Vilket inte innebär problem på supande/festande-uppdateringar, men att ha stått med någon som lärare i ett antal timmar innebär inte att man känner dem.

Andra problematiska vänfunderingar kan det bli med exempelvis chef/anställd. Eller om man till exempel jobbar på café – en “regular” som kommer in varje dag, beställer sitt kaffe och kallpratar någon minut. Känner man dem? Accepterar man deras vänförfrågan på Facebook, om den nu skulle komma? Och vad blir då den “vänskapen” värd? När jag lägger till en person som mobbade mig i högstadiet, vad lägger jag då för värdering i “vänskapen”? Ska man lägga till föräldrar? Är det hälsosamt att de har Facebook-koll på en?

I slutändan gör jag avvägningen vid varje tillfälle. Jag la till personen från grundskolan för… för att jag kände för det. För att se var den är i livet nu. Nej, jag lägger inte till barnelever på Facebook. Jag är ganska tveksam till att lägga till vuxenelever om vi inte pratat utanför mattan (jutsu tränas på tatami, speciella mattor för att det inte ska göra ont att bli slängd i golvet). Känner jag att jag klickar med någon kan jag lägga till dem efter att ha pratat med dem en gång, förutsatt att det är sannolikt att vi kommer interagera fler gånger. Chefer har jag lagt till någon gång, andra gånger inte. Det beror på situationen och typen av chef. Och min mor har jag sedan ett tag tillbaka på Facebook, och jag har också lärt henne använda Facebook.

Men jag räknar inte särskilt många av de 283 personer (jämförelsevis få, kan ju också konstateras, jämfört med många av mina “vänner”) jag tydligen har på vänlistan som sanna vänner. Det är ytterst få jag skulle kunna ringa mitt i natten när jag får stresspanik, och ytterst få som hade ringt mig mitt i natten om de fått problem. Men även på en “lägre nivå” av vänskap, som i personer att ringa för att ta en fika, är det betydligt färre än de 283.

Allra helst skulle jag vilja kunna gruppera vännerna och göra uppdateringar för olika grupper. Jag vet att jag kan gruppera vänner som det är, men jag kan inte specificera vilken/vilka grupper som uppdateringen ska gå till. Jag vill till exempel kunna utesluta extremt ytliga “vänner” från uppdateringar om att jag mår dåligt, eller låta skoluppdateringar bara gå till folk som är relaterade till skolan, eller jutsu-uppdateringar bara gå till folk som bryr sig om det. (Vem vet, det kanske kommer – jag har skickat in förslaget.)

Den ljuva ironin att avsluta med är så klart att min bästa kompis inte alls har Facebook. Det kanske är lösningen?

Att be om hjälp

Jag fascineras av att så många marknadsför bilden av sig själva som ett slags övermänniskor i dag. På Facebook och i sociala medier visar man upp hur perfekt allting i ens liv är.

~ Claes de Faire i Amelia 4/2011

Från flera håll hör jag ordet perfektion och ordet ekar inte minst i mitt eget huvud. Perfektion i allt från utseende till beteende, från skolarbete till boende, från relationer till arbete. Tjejer ska vara smala, söta, duktiga i skolan, jobba extra för att tjäna pengar, vara populära, ha en uppvaktande och eftertraktad pojkvän, vara snyggt sminkade, bära senaste modet… Och någon motsvarande lista för killar, så klart, om än i vissa delar en lättare börda för dem.

Ett lysande exempel för egen del är hembesöksfilmen jag klippte förra veckan till nollningen. Det fanns inte en chans att jag skulle släppa den ifrån mig utan att det var det närmsta perfektion jag kunde nå med materialet i fråga. Varför? Vad spelar det egentligen för roll om det var fade på exakt rätt ställen, och om ett klipp det klipptes en sekund sent eller två sekunder för tidigt? Folk hade förmodligen ändå skrattat, för det var hembesök hos trötta nollan mitt i natten och det är roligt i sig. Men jag kunde inte släppa det och jag var löjligt rädd för att det inte var bra nog, trots att det upprepade gånger påpekades att det var jättebra.

Den ständiga strävan efter perfektion leder till problem. Människor som presenterar en osann – eller åtminstone kraftigt redigerad – yta som dras längre och längre in i en lögn där de själva till slut knappt vet upp eller ner. Att be om hjälp blir en omöjlighet, för i perfektionens värld behövs ingen hjälp. Och mitt i natten när allt är mörkt och känns som värst, då slits man i bitar av två tankar: dels den som säger att man inte får be om hjälp för att man ska vara perfekt, och dels den som skriker att man inte får må dåligt, för det finns andra som har det så mycket värre.

Men ibland behöver vi hjälp.

Jag var arton när jag började gå och prata hos en kurator. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, djupt nere i en depression som jag var. Mamma föreslog att jag skulle ringa Ungdomsmottagningen och prata med någon där. Det tog mig ytterligare tre månader efter att hon föreslagit det, tills jag vågade slå numret. Vid det laget grät jag mig igenom dagarna. På samma sätt grät jag mig igenom mitt första samtal med kuratorn. Jag har ingen aning om vad vi pratade om, men jag tyckte om kuratorn och en vecka senare kom jag för ytterligare ett samtal och då grät jag inte alls.

Jag skäms inte det minsta för att jag gick i terapi. Det var fullständigt nödvändigt för min överlevnad och det har hjälpt mig med så enormt många saker i mitt liv. Jag har lärt mig var ett stort antal av mina reaktioner kommer ifrån; varför jag dras till vissa typer av människor och varför jag tänker på vissa sätt. Jag har utvecklat min förmåga att förstå mig själv och därigenom att förstå andra människor.

Efter något år började jag kalla mina sessioner hos kuratorn för min egotimme. Det var precis det det var – min tid; en möjlighet för mig att prata om bara mig och allt som berört mig, utan att behöva lyssna på någon annan.

Terapi är tabubelagt. Jag tror att det har med perfektionshetsen att göra. Vi ska inte behöva hjälp med saker. Att gå och prata med en kurator, psykolog eller präst eller vad det nu är, är att medge en svaghet. En psykisk svaghet, vilket på så många, många sätt är mycket värre i de flestas ögon än en fysisk svaghet.

Personligen tror jag att de flesta hade behövt gå och prata med någon. Framför allt människor någonstans i 20- och 30-årsåldern, tror jag: de har inte satt sig i sina spår så mycket att det inte går att ändra på, och barndomen är ännu inte så långt bakåt att det inte längre känns relevant (trots att det givetvis är relevant oavsett ålder).

Jag hade för övrigt också den där “det finns andra som har det så mycket värre”-tanken. Jag har den fortfarande när jag mår dåligt; en känsla av att det inte borde vara tillåtet för mig att må dåligt. Det finns ju trots allt barn i Afrika som inte har mat på bordet eller någon som kramar om dem. Men i slutändan måste man komma fram till att vi lever liv med olika förutsättningar. Bara för att det finns andra som har det värre innebär det inte att jag måste ner till samma nivå för att få lov att må dåligt. Vi är alla människor, oavsett vilket liv vi föds till och vi kan alla må dåligt, prinsessor som människor utan tak över huvudet.