Tag Archives: Opinion

Nationella prov, tentor och betyg

Snart har en vecka till passerat förbi i rekordfart. Under veckan har lite av varje hunnits med: föreläsning, jutsu, arbetsprov med patient, heldag i Finspång med BVC och patientsamtal, crosstrainer-träning, basgrupp, fika med T2:or som haft dissektion för första gången, samt labb om njurfunktion. Det har varit en givande vecka.

I tidningen har det stått en hel del om gymnasiebetyg på sistone. Det har varit en massa diskussion om betygsinflation, sedan det uppdagats till ingens egentliga förvåning att många lärare sätter betydligt högre betyg på sina elever mot vad de skriver på sina nationella prov och trenden blir ännu tydligare om någon annan rättar det nationella provet och det betyget jämförs med den ordinarie lärarens slutbetyg.

Nu vill utbildningsminister Björklund införa nya regler för de nationella proven. Fler prov – även i samhälls- och naturorienterade ämnen, inte bara matte, engelska och svenska – och tidigare prov – i svenska och matte redan från årskurs tre – och hela processen ska bli striktare. Betygen ska således bli mer rättvisa.

Eleverna är splittrade i sina åsikter om hur mycket de nationella proven ska räknas medan lärarfacket tycker att de “dokumenterar ihjäl sig” och att det är “för stort fokus på resultat och för lite på kunskap” (Fler prov och mer granskning). En elev i nian säger:

De nationella proven ska inte kunna sänka slutbetygen även om resultatet på dem visar om man är bra eller dålig. Man kan plugga massor för att få bra betyg på andra prov, men det kan man inte till de nationella proven.

~ 9-klassare, Fler prov och mer granskning, Corren 1 december 2011

Jag utgår ifrån att anledningen att denna elev tillsammans med flera andra anser att det inte går att plugga till det nationella provet grundar sig i att man inte vet vad som kommer på provet. De är omfattande och ska täcka kunskap upp till den nivå som man för närvarande skriver provet för, såvitt jag förstår. Det innebär att nej, det går inte att plugga extremt mycket till provet – men det går att plugga så att man klarar provet, och klarar det bra. De nationella proven kräver att eleven har förstått saker och ting, istället för att ha råpluggat vissa enskilda regler dagen innan som sedan glöms bort så snart provet är skrivet. Egentligen borde nationella prov således uppfylla precis det Lärarförbundet är ute efter: att det blir kunskap, inte bara resultat. För att klara det måste det finnas en förståelse bakom.

Själv pluggar jag på universitetet och har således fått vänja mig sedan länge vid att det spelar absolut noll roll vad jag åstadkommer under terminerna; det är ingenting mina lärare alls väger in i huruvida jag ska godkännas på en kurs. Det enda som räknas är hur jag skriver på tentan. Jag kan inte påstå att jag tycker att det är ett optimalt system alltid – framför allt inte som både läkar- och juristprogrammet har väldigt omfattande tentor och således kan man ha pluggat och förstått mycket men ha otur med vad fokus på tentan är – men det gör att det inte känns som ett alltför hårt krav att ge högstadie- och gymnasieelever nationella prov. Proven ska ligga i nivå med kraven på eleverna, så att elever som förstått det de läser ska klara dem bra.

Huruvida även småbarn så långt ner som i årskurs tre ska ha nationella prov känns för min del mer tveksamt. Vi behöver däremot fånga elever med problem i t ex matte så tidigt (minst), så om det hjälper till det vore det positivt.

Diskuterade även med en kursare om “Stadie II”-tentan vi ska ha om ett drygt år, som är en tenta över samtliga fem första terminerna. Den har fått en hel del kritik, eftersom det har funnits gånger då uppemot 70% av klassen har kuggat tentan. Samtidigt gör KI sin motsvarande tenta och som enligt ryktet har en kuggningsfrekvens på 10-20%, vilket är betydligt mer normalt. Där hade det också varit bättre med en nationell pre-klin-tenta, som kollar av att vi kan det vi ska kunna innan vi kommer ut på klinik. (Och om Linköpingsstudenterna kuggar även en sådan nationell tenta i samma utsträckning som den nuvarande skulle det väl vara dags att se över utbildningen, eftersom den i så fall uppenbarligen inte är bra nog.)

Frågan har också ställts om elever faktiskt behöver kunna sådär väldigt mycket matte. Alla ska ju inte bli ingenjörer, resten kan väl få slippa? Men tittar man på de nationella proven så kan jag inte hålla med. Det är inte enormt höga krav. På PRIM.se kan man hitta gamla nationella prov; här är mattens. Våren 2010, nationellt prov för matte A. En fråga på första delen i sektionen som ska räknas utan miniräknare är:

Julia gör en kopia av sin teckning med hjälp av skolans kopieringsapparat. Ett ansikte som är 12 cm långt på teckningen blir på kopian 4 cm. I vilken skala kopierar Julia?

Det är inte en fråga för blivande ingenjörer – det är matte som är väldigt, väldigt vettig att hela Sveriges befolkning kan svara på.

Pizza som grönsak

Just nu har vi blodtryck på menyn. Konstaterar, i bok efter bok, att högt blodtryck (hypertoni) i sig inte ger symtom i någon större utsträckning – vissa får huvudvärk om de har riktigt högt blodtryck, men mild och måttlig hypertoni ger sällan symtom. Det som är farligt, och varför man kämpar med att få ner blodtrycket är för att det är riskhöjande för en mängd andra sjukdomar, allra mest kardiovaskulära sjukdomar såsom hjärtinfarkt.

Samtidigt som jag läser in detta läser jag denna artikel om kongressen i USA, som bestämt sig för att hindra några av de matreformer Obama vill genomföra. Förslaget som legat framme har varit om att begränsa vilka typer av mat som ska få serveras i de amerikanska skolorna, eftersom det mestadels serveras, för att använda ett fint amerikanskt ord, crap, där. Redan när jag gick på Bonita High School för över tio år sedan förundrades jag över att det som serverades i kafeterian/matsalen var ett fint utbud av tre sorters pizza-slices och en hamburgare. I automaterna som fanns utsatta lite varstans på skolan fanns alla typer av chips och chokladbars (Snickers, Twix, med flera) och annan typ av godis. Frukt fanns inte så långt ögat kunde nå. Bonita var dock en skola där tradition gjorde att de flesta elever hade med sig matlåda hemifrån, så det åts inte alltid pizza till lunch, även om man kan ställa sig frågande till hur närande en vit macka med “PB’n’J” (peanutbutter and jelly) eller ost och bacon egentligen är.

Det förslag Obamas administration lagt fram skulle bland annat:

– Minska mängden potatis som används till skolluncher – vilket reducerar mängden pommes,
– Kraftigt dra ner på mängden salt som används i maten,
– Använda “whole grains” mer, samt
– Definiera att en rätt som innehåller 0,5 “cup” eller mer av grönsaker – ungefär motsvarande 1,2 dl – innebär att den har tillräckligt mycket grönsaker för att tillåtas.

Istället vill kongressen ha en annan definition på hur mycket grönsaker som behövs för att det ska vara tillräckligt: de vill ha två “tablespoons”, vilket motsvarar ungefär 6 tsk eller 0,3 dl. Det är också ganska exakt så mycket tomatsås som man kan hälla på en pizza innan den blir gegga.

Med de ändringar kongressen vill ha skulle lagförslaget bli helt meningslöst eftersom det i verkligheten egentligen inte blir några restriktioner – de vill inte ha så mycket saltreduktion, de vill tillåta potatis och stärkelse, inte ha någon ökning av spannmål, och de vill att pizza ska räknas som grönsak.

Anledningen till att kongressen kämpar emot? För att det skulle bli för dyrt för skolorna som redan är på en tight budget som det är att implementera dessa förändringar. (Och för att lobbyister från frozen-pizza-tillverkarna, potatisodlare, saltindustrin varit på dem en massa eftersom de inte vill förlora en väldigt lukrativ marknad.)

Jag vill slå huvudet i väggen. Detta är ytterligare ett av tusentals exempel där politikerna dels är kortsiktiga och dels inte förstår att hela ekonomin hänger ihop. För det som händer är, som de flesta av oss som inte är politiker förhoppningsvis inser, att ungarna äter fetfetfet mat som de blir fetfetfeta av, vilket gör att de blir sjuka, behöver sjukvård, inte kan arbeta, inte kan betala skatt, dör i förtid, och det ena med det tredje. Men det händer inte denna sekund och det är inte en del av skolbudgeten, vilket innebär att politikerna struntar fullständigt i det. De vill bli omvalda och vill ha stöd nu – vem bryr sig om hur befolkningen ser ut om tio år?

En fet befolkning är en befolkning som har problem med hypertoni, diabetes, hjärtkärlsjukdomar, stroke, med mycket mera. Det är en befolkning som för första gången förmodligen kommer att se medellivslängden sjunka istället för öka. Det är en värld av I-länder där groteska mängder pengar kommer att få slängas in i sjukvårdssystemet för att ta hand om människor som borde varit kärnfriska men som istället har BMI på över 30 eller 40 eller 50 och knappt kan gå.

Jag blir så trött.

(Och kan passa på att länka till recept på hur man gör nyttig pizza. Har inte testat än, men det står på to-do-listan.)

Okunnighet och politiker

Vi har dom svenska föreskrifterna och dom gäller tills nånting annat har kommit in eller som gör att nånting upphävs.

~ Catharina Elmsäter-Svärd (M) i Aktuellt

Orden är från vår infrastrukturminister och gäller vilka regler som gäller för skyltning av tunnlar – EU-direktivet eller de svenska reglerna. Saken är uppe i nyheterna på grund av den olycka som inträffade på E6:an för ett par veckor sedan, då en tankbil kolliderade med en lastbil och en person dog i den stora branden som följde. Diskussionen har handlat om att man inte får köra bilar lastade med farligt material i tunnlar – riskerna med det är uppenbara. Ministern påstår två saker; dels att rätt skyltar finns vid rätt platser – det vill säga, vid tunnlar där lastbilar med farligt gods inte får köra in ska det finnas skyltar – och dels att det är de svenska reglerna som gäller, inte EU-direktivet.

VästNytt/Aktuellt har kollat på saken och konstaterat att det inte finns en enda skylt i hela Sverige, trots att vi har tio tunnlar som är klassade som “E”-tunnlar vilket i princip innebär totalförbud mot att köra farligt gods genom dem. Ministern hävdar motsatsen och säger att det visst finns skyltar, vilket mest får henne att låta enfaldig när VästNytt varit runt och kollat saken.

Ministern går vidare med att hävda att de nya direktiven är försenade och således inte är implementerade, vilket är varför de svenska reglerna gäller. Och visst, direktiv ska, till skillnad från EU-förordningar som gäller rakt av, faktiskt implementeras i svensk rätt. Men de här reglerna har implementerats. Sedan 1 januari 2010 (bestämmelserna kom 2007). Det är bara det att inga skyltar har satts upp. Hon fortsätter, angående huruvida direktivet implementerats eller ej:

Finns det nån annan uppfattning, ja då får jag väl i sånna fall ta reda på det.

Nähä, tror du? Vad i hela friden får du lön för? Vad tror du att ditt jobb inbegriper? Att sitta i TV och låta okunnig? I så fall gör du ett utmärkt jobb. Det är en sak om gemene man inte vet vilka lagar och direktiv som är i görningen, men du borde nog ha koll på det som du är minister för.

Vad är det för människor vi har sittandes i vår riksdag och regering? Förra veckan var det Juholt-affären som täckte tidningsuppslag efter tidningsuppslag. Av någon anledning verkar det ha blåst över – förmodligen för att om Juholt hade tvingats avgå så hade man inte kunnat vaska fram någon vettig kandidat att leda det där partiet, framför allt inte någon som kan uppbåda någon typ av förtroende i svenska folket innan nästa val. Således får Juholt sitta kvar, trots att det tidigare tvingats avgå folk för sådant som att inte betala TV-licensen, vilket torde vara ett betydligt lägre belopp än att få ut nån hundratusen extra i bidrag.

Även Juholt hävdar så klart okunnighet. Kan jag hävda okunnighet när det jag gör fel i mitt framtida yrke?

(Dessutom gjorde han fars av sig själv när han hävdade att han inte fick säga något om något “på grund av förundersökningssekretess”, varpå åklagaren gick ut och roat sa att Juholt fick prata så mycket han ville.)

Borde vi inte kunna ställa krav på våra politiker att de ska a) kunna utföra sitt arbete och b) klara av att reda ut vilka bidrag de har rätt till och inte rätt till, med tanke på att de ställer motsvarande krav på sina väljare? Fast det är klart, vettiga människor med vettig utbildning väljer att bli annat än politiker, så de där kraven kanske är för högt ställda.

Leva för alltid

I förra veckan hade vi ett basgruppsfall som handlade om åldrande. Vad är det som gör att vi åldras? Vilka mekanismer ligger bakom cellens, organens och organismens åldrande? Finns det sätt att sakta ner åldrandet?

Vi kom fram till att det finns två teorier om åldrande – en som anser att det efter hand uppstår småskador i våra organ, som ackumuleras och ger somatiska mutationer, proteinstruktursförändring och ansamling av nedbrytningsprodukter från den cellulära metabolismen. Den andra teorin är att vi är programmerade att bli äldre. Varje art har ett genetiskt bestämt program för cellernas åldrande. Programmet utförs genom påverkan på nervsystemet, immunsystemet eller det endokrina systemet. Här tror jag även att teorin om telomerer ingår. Telomerer är den sekvens av upprepade baspar som finns i ändarna av varje DNA-sträng, som möjliggör korrekturläst kopiering. Den finns hos människor och djur eftersom vi har linjärt DNA, men inte hos bakterier som har cirkulärt DNA (dvs inga ändar). De förkortas vid varje celldelning och gör att cellen inte kan delas hur många gånger som helst.

Oavsett vad åldras vi och till slut dör vi, när sjukdom får överhanden eller när hjärtat till slut inte orkar slå längre. Vid det laget har musklerna atrofierat, huden skrynklats ihop, ögonen funkar inte som de ska längre, och så vidare och så vidare ad nauseum.

Som ett udda komplement till vår diskussion om åldrande förra veckan kom det i lördagens Plus-bilaga i Corren en intervju med en kille som pluggar teknisk biologi på Linköpings universitet. Han säger följande:

Det är inte naturligt att dö. Alla människor är lika mycket värda vare sig de är ett eller 90 år och förtjänar evigt liv. Jag är övertygad om att det är moraliskt etiskt rätt och tekniskt möjligt.

~ Linus Petersson, Evigt Liv, Corren 17 september 2011

Min direkta fråga blir givetvis hur det kan anses som något annat än naturligt att vi dör. Kanske är jag bara inte van vid att tänka mig att vi inte skulle dö, men det känns inte som att det är rätt att hävda att det naturliga vore att vi inte dör. Vi dör, således har naturen uppenbarligen ordnat saker på detta sätt. Att inte åldras och dö vore kanske någon gång möjligt, men om så är fallet är det för att vi förändrar vad naturen gett oss att leka med. Inte för att det i sig inte är naturligt. Det vore inte första gången – miljontals människor är idag i livet trots att de inte borde varit det om naturen fått ha sin gång, allt ifrån för tidigt födda barn till allvarliga olyckor till sjukdomar som, obehandlade, hade dödat. På samma sätt går det ju att hävda att det är onaturligt att vi färdas i något mer än spring-hastighet, men vi har allehanda fordon att färdas i idag, i hastigheter som inte är det minsta naturliga. Det är inte i sig naturligt att kunna kommunicera med någon på andra sidan Atlanten när jag sitter här i Sverige, men det gör vi ändå.

Således är påståendet att det inte är naturligt felaktigt, men det skulle ju kunna tänkas att vi någon gång skulle kunna lyckas modifiera denna naturliga sanning.

Vad människovärdet har med saken att göra – att människor är lika värda oavsett ålder – förstår jag inte riktigt. Vi ska alla ha lika värde (även om det är mer fina ord på papper än verklighet idag, ska ju sägas, men det är en helt annan diskussion), ja visst – hur gör det att någon av oss alls “förtjänar” ett evigt liv? Att säga att vi förtjänar evigt liv blir i förlängningen att säga att vi nu har uppnått perfektion – varför skulle vi annars få lov att vara kvar för alltid?

Journalisten ställer frågan gällande att det lär bli trångt på jorden om alla lever mycket längre, eller för den delen för alltid.

Att få plats är inget oöverkomligt problem. Jorden har mycket plats och vi blir inte överbefolkade på en gång.

Vi kanske inte blir det på en gång, men vi lär ju bli det inom ganska snar framtid, om alla skulle leva i all evighet och samtidigt fortsätta reproducera. Således måste reproduktionen stoppas samtidigt som man blir delgiven “gåvan” av evigt liv. Vi överutnyttjar redan jordens resurser – eller utnyttjar dem fel i alla fall. En femtedel av jordens befolkning använder fyra femtedelar av jordens resurser, eller hur är det? Och en utveckling där evigt liv vore möjligt skulle ju knappast i första hand tillfalla folkmassorna i tredje världen.

Journalisten frågar: Hur och när vill du själv dö?

Jag vill inte någonsin dö. 

Ligger inte kärnan där? I årtusenden har människan satt sin tilltro till religion och dessa har presenterat ett otal sätt på vilka vi lever vidare efter döden, med himmel/helvete (kristendom), para-nirvana (buddhism), världar bortom denna (asatro), reinkarnation (islam, hinduism), andliga världar, och så vidare. I dagens allt mer naturvetenskapligt baserade samhälle söker vi naturvetenskapliga förklaringar och modeller som gör att vi även nu slipper hantera vår dödsångest. För oavsett hur moderna och upplysta vi blir så är och förblir döden ett mysterium dolt bakom dörrar vi aldrig kommer förbi. Vi vet inte vad som händer när vi dör; det enda sättet att få veta det är att faktiskt dö. Vi vill ha tryggheten att veta – om det sedan är genom att vi “vet” vad som händer efter döden, eller en tilltro till att naturvetenskapens forskning inom vår tid kommer att kunna göra oss odödliga, det spelar förmodligen mindre roll.

Personligen vill jag inte leva för alltid. Jag finner tanken skrämmande. Visst hade jag gärna sluppit ålderskrämporna som kommer med åren, men att vara 22 för resten av livet lockar inte ändå. Jag vill växa upp, föda en ny generation, se dem växa upp, och bli äldre själv också. När det är min tid att lämna jorden till dem ska jag göra det. Det är naturligt.

Rättigheten att bli opererad

Tittar återigen på Debatt. Den här gången om Anne som inte får en operation av sitt knä eftersom hon röker. Hon anser sig således vara diskriminerad.

Till att börja med måste jag (återigen, tror jag) konstatera den extrema överanvändningen av ord såsom “kränkning” och “diskriminering”. Jag blir så trött på den.

Så till fallet. Diskrimineras man om man är rökare som vägrar sluta röka (tillfälligt; det handlar om ett rökstopp på 12 veckor) inför en planerad operation, och således inte får operationen? Anne, Camilla och några till i programmet tycker det. Det är upp till var och en att få välja vilka risker man vill ta med en operation, det är inte något läkaren ska avgöra. Medborgarna betalar skatt och således ska de få sjukvård, vilken sjukvård de nu vill ha.

Men det är ju inte riktigt så enkelt.

Först och främst – ja, vi betalar alla skatt. Vilket innebär att alla vi andra ska stå för den ökade risken som det innebär när en storrökare som vägrar sluta ska läggas under kniven. Det föreligger en bevisad större risk för rökare än för icke-rökare, vad gäller komplikationer vid och efter en operation. Om komplikationer tillstöter blir det hela ett dyrt kalas. Anne säger, “jamen jag opererade det andra knät för sex år sedan och det gick bra. På vilket sätt är det en garanti för att det kommer att gå bra den här gången? På vilket sätt påverkar det risken vid den här operationen?

Det är upp till patienten att bestämma inte läkaren, hävdar Anne med flera – förutom att det är en kirurg som ska utföra ingreppet. Har inte han/hon rätt till en åsikt om huruvida han/hon vill utföra ett ingrepp där han/hon vet att riskerna är stora? Detta gäller givetvis inte akutkirurgi som är till för att rädda någon till livet – men det ska definitivt gälla för patienter med planerade, icke livsnödvändiga operationer. Dessutom är det i de flesta fall bara upp till patienten att bestämma tills det går fel – när det sen har gått fel, då är det minsann läkarens fel för han/hon varnade inte för de där komplikationerna och sedan blir det löpsedlar i Aftonbladet i tre dagar.

Fast jag tycker att det är så hemskt att folk tar lagen i egna händer […] Vi har faktiskt en lag som ger alla svenskar sjukvård, sen kommer det ett gäng läkare och sjuksyrror och tar lagen i egna händer.

~ Camilla i Debatt

När det ovanstående sägs, blir jag arg. Lagen i egna händer? För att läkare och sköterskor gör sitt jobb och gör riskbedömningar? Ja, vilket sätt – att de vågar!

Det finns massor med folk, till exempel folk som är överviktiga och får diabetes, människor som dricker för mycket alkohol, folk som har drogmissbruk men inte kan komma undan – det finns en massa människor som inte lever ett “exemplariskt liv” och som kanske inte har lika bra läkekött. Vad händer med dem, blir de sekundära medborgare i vårt land?

~ Camilla i Debatt

Människor med övervikt gör oftast ett val att leva på ett visst sätt (jag inser att det finns de som har medicinska skäl till sin övervikt – vi undantar dessa från diskussionen, och koncentrerar oss på den andra, betydligt större gruppen som är soffpotatisar med en förkärlek för chips) – och de får inte heller operationer om de inte går ner i vikt, i många fall, eftersom – just precis – det är för stor risk. Samma sak med alkoholister, som inte ens får ta paracetamol som den övriga befolkningen, eftersom risken är för stor. Så nej, de blir inte sekundära medborgare i vårt land – men det blir givetvis konsekvenser. Precis som det blir av de flesta val vi gör i livet.

En av de andra deltagarna i programmet hävdar att man “kan dricka men ändå få en levertransplantation” för att transplantationer är intressanta för läkare, men Annes operation är inte intressant och därför blir den av – vid denna del av programmet har jag lust att slå huvudet i väggen. Sedan när får patienter som väntar på en levertransplantation dricka alkohol? Och sedan när är det alls samma kirurger som utför knäoperationer, som gör levertransplantationer? Ortopederna som utför knäkirurgi tycker förmodligen att det är intressant kirurgi, annars hade de inte sysslat med det.

En läkare i programmet invänder med ett fullständigt vettigt och aktuellt argument: Om en patient har högt blodtryck – som är en stor riskfaktor vid kirurgi – så senareläggs kirurgin om det går tills patienten fått ner blodtrycket genom till exempel kostomläggning, träning, eller medicin. Om patienten inte får ner blodtrycket görs inte operationen. Det är ingen som skriker “kränkning!” om det – men det är precis samma sak. Men nej – i rökningsfallet blir det här “utpressning”.

Det är inget stort krav från sjukhusets sida att kräva att en patient slutar röka i tolv veckor (fyra veckor före, åtta veckor efter). Sen får hon för röka till sitt hjärtas behag (eller obehag. Rökning medför större risk för hjärt-/kärlsjukdomar).

Anne avslutar med att “det har blivit en principsak att inte sluta röka“. Happ, då får du ingen operation. Ta ansvar för dig själv och de val du gör – det är ditt liv. Men gnäll inte.

Jag får väl halta runt på mitt ben då och ha min värk.

~ Anne, Debatt

Men stackars liten då.

Astrid Lindgren-fallet

Den här terminen ersätter etikstrimman den skönlitterära strimman som löpte under termin ett och två. Nu är det dags att grotta ner sig i etiska problem av olika slag – abort, människovärde, dödshjälp, alldeles för tidigt födda barn. Ämnet dödshjälp är för närvarande högaktuellt, med Astrid Lindgren-läkaren uppe i rätten till slut.

Fallet är enormt intressant och för min del extremt passande, då det hanterar både juridik och medicin. Således har jag följt det med intresse.

Det hela började på försommaren 2008 då en flicka föddes redan i graviditetsvecka 25. Flickan vårdades på Astrid Lindrgens barnsjukhus i Stockholm. På grund av ett medicinskt misstag fick flickan några dagar efter förlossningen en hjärnblödning; denna händelse Lex Maria-anmäldes. Den 20 september dog flickan och den 14 oktober obducerades hon. I det första utlåtandet är dödsorsak och dödssätt oklart, “men de sammantagna fynden talar för att flickan avlidit till följd av sviterna av hjärnblödningen.”

I samma artikel som ovanstående är hämtat ifrån står också:

Modern anmälde också en läkare – en annan än den som nu sitter anhållen – till Ansvarsnämnden för att inte ha gjort tillräckligt för att stoppa förlossningsvärkarna, som alltså kom i gång alltför tidigt.

Läkaren begärd häktad, Läkartidningen

Redan här kan man alltså ana att en del av drivkraften bakom detta är tragedin för föräldrarna – de har förlorat ett barn och det är givetvis, på alla sätt, ofattbart sorgligt. Det innebär inte att läkarna och den övriga vårdpersonalen inte gjort sitt för att stoppa förloppet.

Den 2 mars 2009 frihetsberövades läkaren. Rättsmedicinalverkets analysbesked och utlåtandet ur obduktionsprotokollet blev någon vecka senare offentligt. I detta stod att läsa:

[Koncentrationen] av tiopental i lårblodet är kraftigt förhöjd och representerar en nivå omkring 1 000 gånger mer än vad man ser vid ordinär användning av preparatet och ligger långt över de nivåer som man kan se vid dödliga förgiftningar

(….)

(…) den sammantagna bilden visar att [flickan] avlidit till följd av kraftig överdosering av tiopental i kombination med morfin men att [flickan] varit i mycket dåligt tillstånd på grund av sina omfattande hjärnskador som varit en följd av den omfattande hjärnblödning hon fått vid några dagars ålder och hade troligen även avlidit inom en kortare tidsrymd utan överdosering av tiopental i kombination med morfin.

(….)

ur rättsmedicinskt perspektiv betraktas dock således dödsfallet som onaturligt, till följd av överdosering av annan person, men att det inte utifrån den rättsmedicinska undersökningen eller de tillgängliga handlingarna kan avgöras i vilket syfte eller av vem den mycket höga dosen av tiopental givits.

Redan här konstaterades det alltså att bevisningen faller – man kan inte bevisa att det är läkaren i fråga som gett barnet tiopental.

Kommentarerna från de som gjorde analyserna var att
a) det är svårt att göra obduktioner på spädbarn där referensmaterialet är så litet,
b) det är ännu svårare med ett prematurt spädbarn (som är ännu mindre),
c) det finns inga speciella referensnivåer för spädbarn utan varje bedömning görs individuellt,
d) att det kan finnas väldigt höga koncentrationer av ett läkemedel i blodet om det getts kort före döden, och
e) det går inte utifrån koncentration i blodet vid obduktion att konstatera vilken dos som getts.
(Källa: 2000 mikrogram tiopental per gram lårblod)

Björn Hurtig, som är den åtalade läkarens advokat, är lagom dramatisk för det mesta – men oavsett retoriken ligger det förmodligen sanning i hans uttalanden om att juristerna som hanterat fallet inte har någon som helst koll på medicin. Som någon som läst både och kan jag bara konstatera att det måste vara två av de mest skilda fält som finns. Medicinarna lägger någon vecka under utbildningen på jurdik och juristerna lägger ingen som helst tid på medicin alls. Frivilliga kurser i rättsmedicin finns, och på en av mina fördjupningskurser hade vi en föreläsning med rättsläkaren i Lund, men i övrigt nada. Precis som att majoriteten av medicinare har läst natur på gymnasiet har juristerna i mycket större utsträckning läst samhäll, och många kan bara absolut minimum om naturämnena. Att förstå sig på mediciner, verkningar, koncentrationer och liknande är helt över den absoluta majoriteten juristers huvud.

I åtalet som väcktes var gärningsbeskrivningen som följer:

[Narkosläkaren] har den 20 september 2008 på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna uppsåtligen berövat [flickan] (…) livet genom förgiftning. [Narkosläkaren] har därvid injicerat narkosmedlet tiopental i [flickan].

Gärningen rubriceras som dråp. Brottsbalken 3:1: “Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid.” Brottsbalken 3:2: “Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt dömes för dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år.”

I och med denna skrivelse måste åklagaren bevisa bortom allt rimligt tvivel att narkosläkaren injicerat tiopentalet, att det var en orimligt stor dos, att det orsakade flickans död, och att det gjordes med uppsåt. Vilket torde vara ganska mycket att bevisa. I andra hand finns ett yrkande om försök till dråp.

Det tråkiga med fallet är att det blir en bevisbördsfråga. Läkaren nekar, flera experter tvivlar på provresultaten medan åklagaren anser att han kan bevisa att läkaren gett dosen, och han har således till att börja att bevisa att hon alls injicerat tiopental. Om han inte klarar av det kommer de riktigt intressanta frågorna aldrig att se dagens ljus i rätten: Finns det tillfällen då dödshjälp är rätt? Är det okej att ge smärtlindring trots att döden kan/kommer vara en bieffekt? Hur långt ska man gå för att ett spädbarn ska få fortsätta vara vid liv? Vad ingår i läkarens skyldighet att bota och lindra – är det att uppfylla läkareden att låta flickan gå en plågsam död till mötes, eller är det snarare läkarens skyldighet att förhindra lidandet och ge den höga dosen av smärtstillande, även om detta kan leda till att döden inträffar något tidigare än den annars skulle gjort?

Redan 1991 skrev Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik så här:

Läkare får under inga omständigheter vidta åtgärder med det primära eller huvudsakliga syftet att avliva en patient, även om det sker på patientens uttryckliga begäran eller av barmhärtighetsskäl. Däremot har läkaren rätt att i smärtlindrande syfte ge smärtlindrande medel även om doserna kan bli så höga att den dödliga utgången påskyndas.

Detta är doktrinen om “dubbel effekt”: om man har för avsikt att smärtlindra men inte att döda, men döden är en (förutsedd) bieffekt, då är det okej. Om nu åklagaren kan bevisa att narkosläkaren gett tiopentalen, kan man då anse henne skyldig till dråp oavsett? Är det inte snarare att följa hennes yrkesetiska riktlinjer, att smärtlindra barnet även till den grad att döden inträffar tidigare än den gjort naturligt? Och den givna följdfrågan eftersom detta är ett rättsfall – är det då olagligt att följa de yrkesetiska riktlinjerna? Dessa är de intressanta frågeställningarna i fallet, som jag tyvärr starkt tvivlar på att vi kommer få svar på. För att få ett prejudikat som verkligen har kraft behöver målet komma upp i högsta domstolen, vilket det inte kommer göra så länge HD anser att det bara är en fråga om bevisbörda.

Peter Claesson tycker själv att han gör rätt, och att det finns ett givet svar på frågan om den dubbla effekten:

Jag har svårt att ha en egen uppfattning om motivet men jag tror att läkaren gav injektionen för att korta flickans lidande, för barnet självt och för hennes anhöriga. Det skedde dock på ett olagligt och uppsåtligt sätt.

~ Chefsåklagare Peter Claesson, 10 februari 2010 till TT

Torbjörn Tännsjö, lätt idol för min del när det gäller diskussionen om dödshjälp, har också skrivit om målet. Läkaren själv har också gett en intervju med Dagens Nyheter om hennes upplevelse.

Jag har inget svar på vad som är rätt och fel i de etiska frågor som fallet frammanar. Jag har mina åsikter – som jag skrev redan för ett år sedan tycker jag att dödshjälp borde vara tillåtet. För närvarande vore det dock bra om vi började med att få juridiken och medicinska praxis att komma överens.

Fler utbildningsplatser på läk

Läkarutbildningen och sjuksköterskeutbildningen ska få fler platser. Whoo, kanske man tänker – fler kommer in och vi slipper täcka behovet av nya läkare och sköterskor med invandrad arbetskraft.

Men.

När man pluggar på Linköpings läkarprogram blir man första dagen informerad om att under VFUn (verksamhetsförlagd undervisning) kan man bli placerad lite varstans – förutom Linköping även bland annat Jönköping, Kalmar, Västervik och Örebro. Detta för att Linköpings universitet inte är i närheten av att klara av att täcka behovet av praktikplatser. Om det inte passar är dörren där, säger ledningen och pekar. Situationen är liknande på övriga läkarutbildningar.

Snart kommer Örebros första kullar att behöva praktikplatser, vilket innebär att möjligheten för Linköpingsstudenter att åka dit kommer att försvinna. Det är också mycket möjligt att några andra platser vi är på just nu ryker. Nya platser måste hittas, både för dem och för oss. Redan som det är är det pendlingsavstånd på timmar för många. Hur långt ska vi behöva åka?

Om skolorna sedan löser problemen med praktiken under utbildningen kommer nästa flaskhals – AT:n. Som det inte finns i närheten många nog platser till. Redan som det är krävs det på de stora sjukhusen flera månaders vikariat innan man får AT. Visst kan man flytta till Norrland – men när man kommer så långt som till AT är det ganska många som har familj som kanske inte är lika pigga på att flytta, eller alls har möjlighet att flytta. Således får man gå som utexaminerad men utan läkarlicens, det vill säga underläkare, för det finns inte platser nog.

När man väl fått och gjort AT:n är det dags för specialisering med ST och det finns det givetvis ännu färre platser för.

Från år 2017 och framåt ska ytterligare 300 läkare utbildas varje år. Var ska de få plats? Eller är regeringens tanke att vi ska ha en hög utexade men icke-legitimerade läkare som springer omkring på sjukhusen, för att det är billigare? Jag måste säga att jag är nöjd med att ligga ett par år före denna enorma ökning av studenter.

Tanken är god, men den är inte genomtänkt.

Läs mer:
Läkarstudent.se: Ytterligare utökning av svensk läkarutbildning
Doktoranden: Vänta nu 2.0, har logiken ramlat ner under fötterna?

Att få kommentera

I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it.

~ Voltaire

Debatt på SVT. Som jag förstått saken är det så att Aftonbladet och fler andra tidningar nu stänger av sina kommentarsfunktioner för anonyma användare och kräver att man ska logga in på Facebook, för att stävja den flod av näthat som sprids på nyhetssidorna. Om man är inloggad är det fritt fram att ha vilken åsikt man vill (inom lagens gränser).

Janne Josefsson med flera invänder och säger att man visst ska få vara anonym, och hävdar att det är ett “översitteri” och att “styra debatten” att stänga av möjligheten att kommentera anonymt.

Jag har full förståelse och stöttar Aftonbladet, Sydsvenskan, med flera fullt ut. Anonymiteten som nätet erbjuder öppnar för vidrigheter som folk i verkliga livet aldrig vågar uttrycka – vilket tydligen är vad Janne Josefsson och co önskar skydda. Det finns många ämnen i Sverige idag som är så laddade att folk inte vågar uttrycka sig om dem annat än anonymt, frågor som (framför allt) invandring.

Om det är så så tycker jag inte att det är Aftonbladets kommentarsfunktion som är problemet. Det är ett samhälleligt problem. I senaste valet kom Sverigedemokraterna över fyraprocentsspärren, vilket ledde till ett utbrott av ilska i hela landet. Tidningarna proklamerade Sveriges undergång, på Facebook skrevs det om hur detta var det värsta någonsin, och rent generellt verkade det som att Sverigedemokraternas intåg i riksdagen skulle innebära tredje världskriget.

Nu kan man konstatera att domedagsprofeterna inte fått rätt i mycket. Men viktigare än detta konstaterande är att valet av Sverigedemokraterna till riksdagen var något som nästan 6% av alla de som röstade i förra valet stöttade. Vilket innebär att invandringen, som är Sverigedemokraternas enda egentliga fråga, är något en hel hög människor är direkt missnöjda med. Således blir det av enorm vikt att öppna för mer diskussion (och inte hålla på med barnsligheter som att vägra sitta bredvid Sverigedemokraternas partiledare i en sminkstol) – men den diskussionen blir aldrig positiv så länge den sker bakom anonyma alias som Elefanten, iCool, eller för den delen StorKuk473. I bästa fall blir det givetvis en bra diskussion, men i sämre fall blir det pajkastning och i värsta fall blir det hot och kränkningar. Istället behöver en öppen diskussion med riktiga människor bakom orden uppmuntras, av såväl politiker som alla andra.

En av de andra som deltar i diskussionen på Debatt påpekar att på deras hemsida finns en chatt där man pratar direkt med en redaktör för tidningen i fråga, och där blir det aldrig problem med uttalanden som de som förekommit på Aftonbladet, trots att anonymitet är tillåtet. Kvinnan från tidningen säger, och jag håller med, att det liknar ett verkligt samtal så mycket att folk håller god ton per automatik. Om man har en direkt mottagare har de flesta fått inbankat i oss att uppföra oss hyfsat.

The antidote to distasteful or hateful speech is not censorship, but more speech.

~ Education For Speech, om USAs First Amendment

Så, jag förstår tidningarna. Folk har i flera år haft möjligheten att kommentera anonymt – och de har bevisat att de inte klarar av det ansvaret. With great power comes great respontibility – har du förmågan, har du också ansvaret. Folk har visat att vi inte klarar av ansvaret.

Man är fortfarande fri att diskutera på Aftonbladet. Man är fortfarande fri att delta i debatten. Det enda vi kräver är att stå för vad du tycker. Skriv under med ditt namn. Våga visa upp vem du är. 

~ Karin Magnusson, Aftonbladet

Alternativet istället för att stänga av de anonyma kommentarerna är att ha någon som granskar samtliga kommentarer, men då hamnar man ju än mer i fällan av “översitteri” som Janne Josefsson anklagar Aftonbladet för. Då ska ju någon sitta och bestämma om en kommentar är “bra nog”.

Tilläggas ska ju att för riktigt viktiga saker som är nyheter, uppgifter som behöver avslöjas men där det finns risk för en själv att göra så, finns det ett utmärkt källskydd, som i Sverige är nära nog absolut.

Krav på “hälsokost”

I dagens tidning kan man läsa den stora, feta förstasidesrubriken “Hälsokostens positiva effekter sågas“. En omfattande granskning av drygt 2 700 hälsopåståenden om livsmedel, kosttillskott och enskilda ämnen har gjorts av Efsa, en europeisk myndighet för livsmedelssäkerhet – och de har kommit fram till att oliv- och rapsolja samt valnötter i stort sett är ensamma om att ha en positiv effekt som går att dokumentera vetenskapligt. Ett gäng av de preparat man testat har till och med negativa effekter.

Hälsokostbranschen får försvara sig, med vd:n för häsokostföretagarnas branschorganisation Ingrid Attemyr i spetsen.

Det finns ett antal forskningsstudier som visar att probiotika har goda effekter på tarm och mage. Men eftersom studierna är gjorda på sjuka individer godkänns de inte av Efsa som kräver att den hälsobringande effekten ska kunna bevisas på friska individer.

Ingrid Atteryd anser det vara en alldeles för hård och strikt tolkning av vad som kan anses vara vetenskapligt beprövat.

~ Hälsokostbranschen starkt kritisk till Efsas granskning, i Corren

Hur kan det vara en “för hård och strikt tolkning”? I just det här fallet diskuteras probiotika, bakteriekultur som många typer av filer och juicer gör reklam för att innehålla (och som dessutom kostar betydligt mer än vanlig fil och juice utan dessa kulturer, så ka-chiiing för företagen som säljer dem). Probiotikan anges, i åtminstone två reklamfilmer jag kan dra mig till minnes på rak arm, vara hälsofrämjande – och det handlar inte om att sjuka individer ska ta dem i reklamfilmerna, utan friska personer. Hur kan det då vara ett för hårt krav att ställa på produkten att den faktiskt ska ha effekt på friska människor?

Idag är det enda kravet på kosttillskott, som klassas som livsmedel, att det uppfyller samma krav som generellt för livsmedel: de får inte vara skadliga, smittförande eller på annat sätt otjänliga som människoföda (enligt Livsmedelsverkets sida om saken). Det finns inga som helst krav på att de faktiskt ska göra vad de lovar. Fil, juice och så vidare är givetvis också livsmedel och följer således också samma regelverk.

Om kosttillskott med vitaminer och mineraler säger Livsmedelsverket:

Kosttillskott med vitaminer och mineraler (spårämnen) har funnits länge. De är i de flesta fall vetenskapligt beprövade, och innebär knappast någon hälsorisk om man följer rekommenderad dosering. För de flesta människor i Sverige finns dock inte något behov av extra kosttillskott av den här typen.

~ Finns det risker med hälsokost, Livsmedelsverket.se

I samma försvarsartikel av branschen i Corren som ovan fortsätter Ingrid Attemyr:

Förändringen innebär ett jättearbete för branschen, men det blir framförallt problem för konsumenterna när bara substanserna får skrivas ut på förpackningen, varnar Ingrid Atteryd för.

– Det kommer att finnas en massa produkter som vi inte kan berätta vad de är bra för.

På vilket jag återigen blir väldigt fundersam. Branschen får berätta om vad produkterna är bra för – om de kan bevisa att de har den effekten. Om de inte kan bevisa effekten får de inte säga något. Hur är det inte ett helt och hållet vettigt förhållningssätt? Enligt Ingrid Attemyr blir det svårare att introducera nya produkter om branschen inte får berätta vad de är bra för. Igen – om de är bra för något och det kan bevisas får de ju skriva ut det. Vad är problemet? Bevisa att era produkter gör någon nytta för friska individer så får ni skriva om det allt ni vill.

Rent generellt är jag inte särskilt förtjust i kosttillskott och hälsopreparat. Jag tar järntabletter ibland – gav blod igår och mitt Hb-värde var lite lägre än vanligt så nu kan det behövas – men det är det enda. I övrigt tror jag mycket mer på att äta en hälsosam och varierad kost, röra sig och så vidare. Att trycka i sig piller med en massa vitaminer i kan inte leda till annat än att det blir överskott på vissa saker i kroppen och det onödiga rensas ut av njurarna och kissas ut. Känns som onödigt extrajobb för njurarna.

All animals are equal

Följer den fortsatta utvecklingen av tragedin i Norge. I fredags satt jag hos min brukare som alltid har radion igång på nån av SR-kanalerna, och således blev jag uppdaterad snabbare än vanligt av att nyheterna sändes. Som alltid då den här typen av saker känns det overkligt. Det började med sprängningarna och fortsatte med skjutningarna och det gör mig illamående. 92 döda verkar vara slutsiffran just nu. Facebook fylls av profilbilder med norska flaggan och grupper som hedrar offren.

I fredags dog också sångerskan Amy Winehouse, vilket fyllt Facebook med “R.I.P. Amy Winehouse“-meddelanden.

Igår skedde en stor tågolycka i Kina då ett tåg körde av en bro. Olyckan krävde 35 dödsoffer och ytterligare minst 210 skadade.

I förra veckan sprängde någon en bilbomb i Karbala i Irak. Tre människor dog.

Den 29 juni drabbade tusentals demonstranter samman med polis i Kairo, i samband med en minnesceremoni för de som dött under revolutionen mot Murbarak. 120 personer vårdades dagen efter på sjukhus, över tusen hade skadadats.

All animals are equal but some are more equal than others.

Citatet är från “Animal Farm” av George Orwell och har sedan jag läste boken i våras etsat sig fast i min hjärna. Den är tillämpbar för det mesta, har jag märkt.

Tragedin i Norge är en tragedi, utan tvekan. Men anledningen till att min Facebook fylls av Norge-flaggor är för att det är nära, det är påtagligt, det är i vår vardag. Protesterna i Egypten, tågolyckan i Kina, bilbomben i Irak – allt detta är för långt från vår verklighet och vår vardag. Det finns ingen möjlighet för oss att känna lika mycket för alla människor i hela världen, men när saker som Norge sker i miljöer som är lika vår verklighet, då kanske vi också ska tänka efter. För de tre människorna som dog i Irak är inte mindre värda än de som dog i Norge. De tre människorna är inte heller mindre värda än Amy Winehouse, som av allt att döma knarkat ihjäl sig helt självvalt.

Människorna i Kina, Irak och Egypten är längre bort, i en annan vardag än den vi har. Men någon gång kanske vi ska skriva en “Jag minns offren i Kina/Irak/Egypten”-uppdatering också.