Tag Archives: Opinion

Utbildas till arbetslöshet?

Svenskt Näringsliv, SN, lägger fram förslaget att sänka studiebidraget till studenter som går olönsamma utbildningar i sin rapport “Konsten att strula till ett liv”.

Filosofer har svårare att få jobb än ingenjörer, konstaterar Svenskt Näringsliv i en ny rapport och föreslår att studiemedlen sänks för studenter inom ämnen som har svårt att få jobb, som humaniora och konst.

Enligt rapporten borde studiebidraget sänkas för högskoleprogram med låg efterfrågan i yrkeslivet. De utbildningar med stor efterfrågan, som tekniska utbildningar, borde istället “belönas” med högre bidrag och lägre lån.

Vill sänka studiebidrag för olönsamma utbildningar, SVT

Jag kan hålla med om att det ibland känns som att jag numera borde få mer studiebidrag (en helt hypotetisk sak att tycka, eftersom jag sedan ett halvår har slut på studiebidrag). Man kan plugga mycket på juristutbildningen, men man pluggar mer på läkarutbildningen. Andra kurser jag gått, såsom psykologi (75 hp) och kriminologi (30 hp) ska vi inte ens börja jämföra i arbetsmängd. Men det är just det: arbetsmängden skiljer sig åt. Jag pluggar så oerhört många fler timmar varke vecka som läkarstudent än som psykologistudent att det knappt är jämförbart på samma skala. Studiebidrag/-lån som timlön för studenter på läkarutbildningen är mycket, mycket lägre än för de allra flesta andra utbildningarna och kurserna som erbjuds idag.

Att däremot börja separera ut vad som är “viktiga” utbildningar från “oviktiga” är att ge sig in på en slippery slope. Visst är det svårare för en filosof att få jobb, men det innebär inte att det inte finns några jobb för filosofer. Några måste utbildas till det också, precis som att vi i Sverige måste ha okvalificerade arbeten och människor som inte pluggar på universitetet. Alla är inte intresserade av högkvalificerade jobb som kräver åratal av universitetsstudier. Alla vill inte bli naturvetare.

Så vad kan man då göra åt att det varje år utexamineras en hel hög människor som i stort sett utbildats till arbetslöshet? Istället för att straffa studenterna kanske man ska se över universitetssystemet och belöningssystemet. Idag får universiteten och högskolorna pengar för varje student som slutför en kurs hos dem, såvitt jag förstår. Det är ett dumt system på det sätt att det bidrar till att skolorna öppnar för dels alldeles för många studenter, och dels idiotiska kurser.

Ett problem på landets universitet och högskolor är att nuvarande anslagssystem inte innehåller spärrar mot att så kallade hobbykurser anordnas. Det finns exempel på att lärosäten anordnar kurser i svampkunskap, kreativ matlagning och tecknade serier. Det är inte effektivt vare sig för den enskilde studenten eller för samhället i stort, anser Svenskt Näringsliv.

~ Svenskt Näringsliv om den nya rapporten

Denna sommar erbjuds “Harry Potter och hans världar” från Linnéuniversitetet. “Vampyrberättelsen från Dracula till Twilight” från Luleå tekniska universitet. Till hösten, “Fotboll, kultur och samhälle” på Malmö Högskola. “Varulvar, vampyrer och väsen – skräck i litteratur och andra media från antiken till idag” på Högskolan i Jönköping. Och så vidare.

Harry Potter är ju en miljardindustri. Och jag menar att få en inblick i den, lära sig vilka saker som finns i den som skapar tillväxt till exempel, ja men som glädjer människor, får människor att vilja köpa böcker, se på filmer och så vidare – hur kan det vara fel?

~ Karin Olsson, kulturskribent Expressen, i Debatt med Stefan Fölster på SVT

Hur kan det vara fel? Det kanske inte är fel att lära sig, men det kanske är en fritidsaktivitet. Som Stefan Fölster säger som svar: Allt som är värdefullt måste inte vara skattebetalt. Prefekten för Harry Potter-kursen säger, “Det är jättemånga ungdomar som läser Harry Potter, som ser på filmerna, spelar datorspelen. Ska då vi vuxna inte förstå vad de gör, ska vi leva i olika världar?” i en annan artikel. (Delvis, ja. Barn och vuxna har aldrig levt i samma värld, men det är en helt annan diskussion.)

Däremot håller jag som sagt inte med om att det borde dra ner studiebidraget för den enskilde studenten. Den enklare lösningen borde istället vara att sluta ge högskolorna så mycket pengar för varje elev som går dem. Om man drar ner på pengarna som skolorna får ut för varje kurs blir det inte lika attraktivt att erbjuda dessa kurser. Som det är kan högskolorna erbjuda dessa kurser som distansutbildningar på digitala plattformar, vilket leder till att de kan ta in mängder med elever. När jag gick en kurs i digital bildbehandling för ett par år sedan var vi 2 000 studenter som gick kursen på samma gång. Det är klart att det säger ka-chiiing! för universitetet. Jag försökte kolla antalet studenter som antas till kurserna nämnda ovan, men det nämns varken för Harry Potter- eller Twilight-kursen.

Visst kan gränsdragningarna ibland bli svåra, men det är ett bättre alternativ än att endast de med föräldrar som kan stötta ekonomiskt ska få välja utbildning fritt. Det går knappt att klara sig på studiebidraget och -lånet som det är; att dra ner på bidraget skulle utan tvekan göra att en hel hög människor utestängs från universitetet (även om det kanske skulle kunna gå att argumentera för att det går att kombinera flera av de utbildningarna som diskuteras med ett jobb på ganska hög procent). Om nu Harry Potter-kursen är en kurs som tas främst av arbetande bibliotekarier och lärare på deras semestrar – vilket jag skulle vilja se statistik på – så kanske de heller inte behöver studiebidrag för det.

Mest borde det vara universitetens ekonomi som drabbas av att mer eller mindre meningslösa kurser erbjuds, snarare än studenterna som väljer att ta del av det som tillhandahålls. På samma sätt bör vissa utbildningar där det utbildas alldeles för många dra ner på antalet platser. Om det nu “utbildas folk till arbetslöshet” så borde det vara en idé att ha färre platser på dessa utbildningar. För som sagt, vi kommer alltid att behöva människor som är utbildade inom humanioras olika inriktningar – men vi kanske inte behöver så många som det är idag.

PA/uska

Igår skrev jag på kontraktet för sommarjobb som personlig assistent. Många papper blev det, med ansvar och tystnadsplikt och allt möjligt annat, men det är väl så det får vara.

Nästa år får jag jobba som undersköterska, något jag diskuterade med L bara för att det är lite obegripligt. Efter två terminer på läkarlinjen får jag inte jobba som undersköterska – men efter tre terminer får jag.

Undersköterska blir man om man läser omvårdnadsprogrammet på gymnasiet, eller går en undersköterskeutbildning. Stora delar av utbildningen är omvårdnad. Den innehåller också en medicinsk grundkurs och psykologi, men framför allt är det social omsorg och liknande som står på schemat (har kollat runt lite, här finns ett exempel på en undersköterskeutbildning).

Så blir frågan – vad i hela friden inbillar sig sjukvården att jag läser under termin tre på läkarlinjen, som skulle göra att jag uppfyller kraven på kunskap i omvårdnad? Vi läser inte omvårdnad. I Linköping börjar vi under termin tre med sjukdomslära, efter att i ett år ha studerat den friska kroppen. Det har ingenting med omsorg att göra, på det sätt som krävs av en undersköterska.

Mystiken tätnar sedan ytterligare när jag får lov att jobba som personlig assistent, vilket i högsta grad är omvårdnad och där jag dessutom är själv med brukaren hela dagen. Som L sa, med lätt ironi, “Vilket innebär att när man är omgiven av sjuksköterskor och annan kunnig personal måste man ha mer utbildning än när man är själv – det är ju logiskt.” För arbete som personlig assistent krävs ingen som helst utbildning, trots det stora ansvaret det innebär.

Jag tycker att systemet är konstigt. Läkarstudenter torde aldrig få den behörighet som krävs för att få arbeta som undersköterskor; vi läser aldrig omvårdnad. Det är väldigt trevligt att vi får jobba som det ändå (det ger bra erfarenhet, helt klart), men gränsen för när vi får göra det förstår jag inte.

Sensationsjournalistik

Klockan är 11.20 och jag har nyss ätit frukost. Och inte pluggat en sekund hittills. Sov till tio. L ville inte ha väckarklockan igång och eftersom tenta-p tog slut för mig igår var det helt okej. Jag förtjänade en sovmorgon efter fjorton dagar tenta-p. Nu väntar repetitionsdagar fram till onsdag. Ska mikroskopera lite idag och lite imorgon tänkte jag, repetera arbetsfysiologi, njurar, järnupptag, adhesiner, lungor, ledband, armens nerver, neuro… och allt annat.

Tog mig tid att läsa Corren lite mer ingående till frukost. Jag är inte överdrivet förtjust i Corren. Idag upprepade de återigen en av de saker jag verkligen inte tycker om – sensationsjournalistiken. Likadant igår. Idag var förstasidan “EHEC-SKRÄCKEN”. Varpå man faktiskt läser artikeln och det är egentligen ingen “skräck”. De 46 fall av misstänkt EHEC som just nu finns i Sverige har allihopa kopplingar till Tyskland där de flesta av utbrotten skett och där man tror att bakterien originerat. Därför är det inte farligt att köpa mat, inte ens tysk mat.

EHEC är så klart otrevligt. Enterohemorragisk E. coli, en av de bakterier jag läst om till den här tentan. Ger magkramper och diarré, ofta blodig. Det som egentligen är riktigt farligt är komplikationen HUS, hemolytiskt uremiskt syndrom, som bland annat ger njurskador. Ovanligt många fall av HUS har rapporterats den här gången i samband med EHEC, vilket är varför länder dragit öronen till sig och satt upp importförbud av mat på olika håll. Men av de fyra random svenskar som intervjuas i tidningen är en det minsta nervös över EHEC. “EHEC-skräcken” känns aningen överdrivet.

Bredvid den stora artikeln om det nuvarande utbrottet finns givetvis också en “Erika var nära att dö av ehec” om en kvinna drabbad 2007. Bara för att slå in “skräcken” i oss.

I gårdagens Corren var sensationsjournalistiken “Sex veckor med olidlig smärta”. En man i 60-årsåldern som blivit feldiagnostiserad och runtskickad bland läkare. En av de saker som görs en stor sak av i artikeln är att mannen träffat 18 läkare på fem månader. Och det är ju onekligen mycket. Men sedan läser man artikeln och inser att utöver de läkare som han blivit remitterad till från vårdcentralen och så vidare, har han också varit på akuten flera gånger och sannolikt då blivit behandlad av olika läkare, för akuten är inte vårdcentralen och man hamnar inte hos samma läkare varje gång.

Det har onekligen begåtts fel i utredningen av mannens sjukdom. Enligt L, som har mycket bättre koll och kommenterade på vad som borde gjorts, har vårdcentralsläkaren som borde ha samordnat insatserna nog inte riktigt gjort sitt jobb och ett vävnadsprov borde gjort snabbare. Men att göra ett helt uppslag där 3/5 består av en bild med dörrar med “Dr. A”, “Dr. B”, “Dr. C” och så vidare på och pilar emellan dem är sensationsjournalistik och drar ner på värdet av artikeln. Det är som när Aftonbladet och Expressen, båda experter på sensationsjournalistik, drar upp bilder från säkerhetskameror över hela sidor – och sedan gör ansiktena på personerna pixliga eftersom det annars strider mot journalistetiken och lite annat, vilket gör att bilderna blir helt meningslösa.

Journalistik behöver vara väl avvägd med både det bra och det dåliga. Vi ser ständigt feta rubriker med “skräck”, “chock”, “rekord”, “terror”, “kränkt”. Vi slutar reagera på orden. När det sedan faktiskt är något som är riktigt hemskt saknas det ord. När någon skriver en insändare om att de blir “kränkta” för att det inte finns skor i deras storlek (en insändare i Metro för något år sedan), då förlorar det ordet sin innebörd. När det är “EHEC-skräcken” trots att det inte verkar vara särskilt många i Sverige som är oroliga, då blir det konstigt.

Elskoter eller hemtjänst?

Idag är näst sista dagen på tenta-p-schemat. Från och med lördag är tanken repetition. Får nog ägna lite av lördagen till det adaptiva immunförsvaret dock, för jag är inte riktigt i takt nu – fick spendera delar av förmiddagen på att komplettera gårdagens plugg med slemhinnans immunförsvar och lite anteckningar som jag ville ändra i.

Men man kan ju prata om annat än plugg.

För några dagar sedan stod det i tidningen om en kvinna här i Linköping som är sjuk i en bindvävssjukdom vilket gör att hon inte kan gå mer än korta sträckor utan att behöva sätta sig ner. För att ta sig runt utomhus har hon haft en elskoter, vilken då hon fick den betalades av landstinget. Nu har den gått sönder – men landstinget har bestämt sig för att enbart de som behöver elskoter hela tiden, även inomhus, ska få det. Kvinnan i frågas behov kan tillgodoses på annat sätt – till exempel genom ledsagning, hemtjänst och färdtjänst. Kvinnan själv kan inte betala en ny elskoter eftersom den kostar 30 000-40 000 kr.

Till sommaren ska jag jobba inom hemtjänsten som personlig asssistent. Jag får runt drygt 100 kr i timmen för det och det är väl mycket möjligt att de som inte enbart är semestervikarier får lite mer än så. Till de 100 tillkommer semesterersättning och arbetsgivaravgifter, vilket gör att kostnaden för mitt arbete hamnar på en bra bit över det dubbla. Oavsett vad är det inte svårt att räkna ut att om kvinnan i fråga ska ha hemtjänst, ledsagning och använda sig av färdtjänst så kommer det snabbt att bli betydligt mycket dyrare än att landstinget köper en ny elskoter till henne. En eller två månader, beroende på hur mycket hjälp hon får, sedan är inköpet av en elskoter en besparing.

Så varför inte? Jo, för att hemtjänst med mera går på kommunens budget medan en elskoter går på landstingets hjälpmedelsbudget.

Man blir mörkrädd.

I Corren har det också skrivits spaltmeter om problemen med att täcka sjuksköterskeskiften i sommar på akuten. Personalen erbjuds 2 000 kr extra för att ta pass under semestrar och lediga helger. Sjuksköterskorna vägrar – de gjorde samma sak förra året och det slutade med utarbetad personal och försämrad patientsäkerhet. I gårdagens Corren fanns en insändare av en läkare på sjukhuset, som lägger fram förslag som borde följas. De är inte kostnadseffektiva i nuet, men de blir kostnadseffektiva över tid:

1. Öka antalet medicinska vårdplatser – högst 90 procent beläggning.

2. Inga satellitpatienter – risk för sämre och längre vård – rätt patient till rätt avdelning.

3. Ta hand om personalen vad gäller ersättning, arbetstider, utbildning, och gör anställningen inom sjukvården attraktiv. Även sjukvården måste inse att det faktiskt kostar att ha kvar sin personal. Framgångslinjen heter inte neddragningar, sämre arbetsscheman, dålig lön eller hög personalomsättning.

~ Bosse Berggren, specialist i internmedicin och endokrinologi, Debatt 1 juni 2011, Corren

För att kunna implementera vettigheter som ovanstående kan inte politiker vars mål är att sitta kvar vid nästa val vara de som styr. De vill visa positiva siffror hela tiden och idéer som ovanstående kostar pengar från början för att sedan, efter ett tag, spara väldigt mycket mer. Och det gäller ju så många saker, från att ha resurser att lägga på både problembarn och väldigt begåvade barn från början – så att de som har svårt inte halkar efter och hoppar av, och de som ligger före inte får för lite utmaningar, blir uttråkade, och inte utvecklas som de hade kunnat – till lärarlöner för att höja läraryrkets status vilket i sin tur borde ge bättre lärare, till sjukvården som måste vara en attraktiv arbetsplats för att det ska kunna fungera och vara patientsäkert.

Vem som ska styra istället för politiker? Jag vet inte. Inte något man löser på en förmiddag. Men så länge alla bara ser till sin egen del – landstingets hjälpmedelsbudget mot kommunens hemtjänstbudget – och extremt kortsiktigt – lösa sommarens bemanningsproblem – kommer det inte bli bättre.

Botox, nerver och ettårsjubileum

27 maj – nu har jag bloggat i exakt ett år. Fått ett par som läser regelbundet verkar det som, vilket är väldigt trevligt. Har haft drygt 13 000 besökare sedan starten vilket är ingenting i jämförelse med de där stora bloggarna jag aldrig läser, men med tanke på att jag skriver mest för mig själv och aldrig om mode, smink, eller liknande, så känner jag mig väldigt nöjd. Mängden besökare har ökat nästan konstant månad för månad – maj innehar redan senaste rekordet.

För ett år sedan höll jag på – eller var jag klar? Kanske det? – med basåret. Tre tentor på en vecka. Nu är det en tenta om två veckor (uppdelat i den skriftliga på onsdagen och den praktiska på fredagen, men fortfarande en och samma tenta) men det är så kopiöst mycket mer kunskap jag ska tenteras på, oavsett att det då var tre stora gymnasiekurser (fysik B, kemi B och biologi B).

Tog paus från plugget och kollade på senaste avsnittet av Uppdrag Granskning, efter att en av kursarna bloggat om det. Det handlar om Botox och “fillers” som injiceras för diverse effekter – Botox för sin nervförlamande effekt vilket tar bort rynkor och “fillers” som tydligen består av hyaluronsyra. Hyaluronsyra har vi läst om den här terminen, det är ett smörjmedel i lederna. I skönhetsvärlden gör man denna till en gegga som sedan sprutas in där man vill – läppar, kindben och näsa i första hand – vilket skulpterar om utseendet. Och vill man lägga sig under sprutan får man väl för all del göra det – jag tänker inte moralisera om skönhetsoperationer även om jag har noll planer på att någonsin göra något liknande själv – men poängen med programmet är att vem som helst i Sverige får injicera det. Ingen medicinsk kunskap krävs. Och inget ansvar går att utkräva när det går fel (även om jag undrar om det inte borde kunna gå in under vållande till kroppsskada (där inget uppsåt krävs, bara oaktsamhet), om nu någon faktiskt vågade anmäla – eller undantas det med tanke på samtycke enligt 24:7 i BrB? Hmm.).

Uppdrag Granskning kan sannerligen vinkla saker på alla möjliga håll och kanter, men det hindrar inte att snubben från Socialstyrelsen faktiskt sitter där och säger som det är – det finns ingen reglering gällande vem som får utföra ingreppen.

Personligen hade jag inte vågat göra ingreppen utan en hel del intensiva studier. Vi har inte ansiktets anatomi denna terminen eftersom det är så fantastiskt många muskler – och därmed nerver och blodkärl – som skapar vårt uttrycksfulla yttre. Att stoppa in en nål lite varstans utan koll på vad som finns under huden borde vara lite lätt rysk roulett. Det kan ju gå bra både en och tio gånger, men när det väl går fel…

Intressant program, oavsett.

Som en fin koppling till Botox har jag försökt lära mig om nerver de senaste dagarna. Å ena sidan ska vi kunna nervers uppbyggnad, signalvägar, transmittorsubstanser, och liknande, och å andra sidan ska vi kunna vilka nerver som innerverar vilka muskler. Det är ganska många muskler vi pratar om. Och således en hel massa nerver. Tack och lov har jag E och P i tentagruppen. Igår satte vi oss och gick igenom, noggrant, hur en aktionspotential färdas över nervcellsmembranet. I myeliniserade axoner hoppar aktionspotentialen, vilket jag hade problem att förstå hur det funkade. Allt, eller åtminstone mycket, förklaras av “voltage-gated” Na+-kanaler.

Min, E och P:s genomgång av aktionspotential över nervcellsmembranet, vilket jag ritade lite snyggare imorse. Gårdagens skiss var ganska kladdig... (Klickbar för större version).

I övrigt har jag övergått till där de sensoriska neuronen hamnar efter ett tag och de motoriska neuronen kommer ut i kroppen – ryggmärgen. Detta fantastiska påhitt. Meh.

Runtom ryggmärgen har man ryggkotorna, som beroende på vart man kollar ser väldigt olika ut (generellt större längre ner, eftersom de får allt mer vikt att bära upp, ner till sakralkotorna där tyngden istället överförs på höftbenet), och om man känner längs ryggen känner man processus spinosus. Mellan varje kota finns diskarna som de flesta mest känner som sånna man kan få diskbråck i. Diskarna består, trots att vår ena dåliga föreläsare påstod motsatsen, av ett hårt skal (anulus fibrosus) och ett mjukt innanmäte (nucleus pulposus).

I foramen vertebrale, det stora hålet i kotorna, löper så den underbara ryggmärgen. Och den är… rörig. Egentligen inte, den är säkert kalasbra organiserad, men att hålla reda på vilka fibrer som löper i dorsala kolumnen utan omkoppling och vilka som kopplas om och går i spinothalamiska banan, eller kortikospinala banan, vilka typer av fibrer som kommer in till vilka laminae… ja.

Om någon vill ha: en del av mina anteckningar (11,6 MB), och en PDF med de två stående bilderna (1,4 MB) jag har. Nu finns alla mina anteckningar från T2 här. Högupplösta, går att printa. Det är en salig blandning. När tenta-P är slut har jag plan på att scanna samtliga av mina anteckningar från tenta-P, för de är grymma om jag får säga det själv och om någon har nytta av dem så är det ju bra. Mamma och pappa, ni kan ju kolla och se att jag gör något vettigt med min tid ;) …om det här räknas som vettigt.

 

Organdonation och läkemedelsprövning

I dagarna har en diskussion om organdonation mot betalning blossat upp lite grann i Corren. Det är tre Linköpingsforskare som i en avhandling föreslår att anhöriga ska kunna få 50 000 kr till begravningen, i utbyte mot den avlidne anhöriges organ. Bakgrunden är att det finns alldeles för många som väntar på ett organ, och alldeles för få organ att tillgå. Diskussionen har sedan dess fortsatt om att man ska kunna sälja en njure, mot betalning på 300 000 kr.

Vi diskuterade saken idag på basgruppen, varpå vi – som man alltid gör och bör – kom in på frågan om risken att det blir ett utnyttjande av de som inte har så mycket pengar. Det är ju, tror jag, det som blir den etiska kärnfrågan. Om en avliden person uttryckligen är okej med att donera och dennes anhöriga får pengar för det är det inte alls etiskt problematiskt. Om den avlidne inte uttryckt någon önskan och de anhöriga “tolkar den avlidnes vilja” borde det inte bli så etiskt fel heller. Och om en person aktivt väljer att donera en njure mot betalning är det i sig inte heller någon annans ensak.

Men det blir en risk för utnyttjande.

En person som drunknar i lån, en ensamstående förälder som inte kan ge sina barn något utöver det absolut nödvändiga, en student som inte klarar sig på studiemedlen – är det okej att locka med över en kvarts miljon kronor för deras organ?

Vi kom in på det här med medicinsk forskning och de studier som görs på människor. På anslagstavlor i skolan kan man för jämnan hitta uppsatta lappar som söker folk till olika studier, mot betalning. De stora läkemedelsföretagen utför tillsammans varje år över 400 prövningar per år, vilket är drygt 7% av alla prövningar i Europa (enligt denna artikel). Frivilliga är ofta studenter, som får den skrala studentkassan utdrygad med varierande summor pengar. Enligt artikeln ovan upp till 30 000 kr för ett försök då personen i fråga låg inne i tre veckor. Enligt denna, lite äldre artikel, var det högsta de då betalt ut ca 40 000 kr.

Så blev då min fråga, hur skiljer sig det faktum att man kan bli försökskanin för på människor otestade preparat mot pengar, från att sälja sin njure? A i basgruppen protesterade och tyckte inte alls att det var samma sak, och det kanske det inte är, men jag måste säga att jag inte riktigt förstår skillnaden i varför det ena är helt förbjudet och det andra inte är det:

1. Organdonation är enligt beprövad erfarenhet men visst kan det gå fel – men det kan läkemedelsprövning också, framför allt då ett läkemedel testas på människor för första gången. Även om man har testat på djur och säkerheten är rigorös kan det ändå gå fel. För några år sedan hände skandalen i London med preparatet TGN1412, som var tänkt att hjälpa med autoimmuna sjukdomar och leukemi, och som resulterade i att de sex unga männen som fått preparatet blev väldigt sjuka. Deras huvuden svällde upp till tre gånger sin normala storlek och två hamnade i koma. Alla överlevde i slutändan, men en har utvecklat lymfcancer och en blev av med fingrar och tår. Reglerna för läkemedelsprövning har sedan dess blivit ännu strängare – men det är inte riskfritt och kommer aldrig att bli riskfritt.

2. Läkemedelsprövning drar redan idag till sig personer som inte har tillräckligt med pengar. Varför är det okej att låta folk frivilligt bestämma hur de tjänar pengar i det fallet, men inte låta folk bestämma själva om de vill sälja en njure? Utnyttjanderisken borde vara ungefär lika stor i båda fallen – kanske något större med läkemedelsprövning eftersom jag tror att urvalsprocessen för organdonatorer är ännu strängare än den för att bli testperson. Det är i Sverige tillåtet att levande givare donerar ett organ (det händer väl främst mellan anhöriga/familjer) men inte mot betalning – och i så fall borde inte heller läkemedelsprövning få ske mot betalning.

Tänkte mig en tredje punkt, men jag vet inte riktigt vad den skulle innehålla.  Jag inser att folk, precis som A, kommer att tycka att det är väsensskilt att vara med i en läkemedelsstudie mot att sälja ett organ, men jag förstår det inte. Det hela handlar om att skydda människor som befinner sig i en utsatt situation, men varför gäller det då inte hela tiden?

Rätten att hålla tyst

I måndags kom domen från Göta hovrätt som slog fast att en 52-årig man gjort sig skyldig till mord på en kvinna. Men 52-åringen får nu straffet sänkt i hovrätten jämfört med tingsrätten (sju års fängelse istället för tio), eftersom han utsattes för bevisprovokation och därför inte fick den rättvisa rättegång alla som omfattas av Europakonventionen har rätt till (artikel 6).

I juni förra året fick en hemlig polisagent som kallade sig för “Mike” kontakt med 52-åringen. “Mike” hävdade att Maud Johansson hade haft en livförsäkring och att det var nödvändigt att hennes kropp hittades om förmånstagarna skulle få ut på försäkringen. 52-åringen erbjöds 75 000 kronor om han talade om var kroppen fanns.

När Christer Vidblom inte nappade på erbjudandet trappades bevisprovokationen upp. Den 24 september förra året dök tre hemliga polisagenter upp utanför 52-åringens bostad i Motala. En av agenterna, kallad för “Ryssen”, viftade med en lapp där det stod 100 000 kronor på. Dagen därpå valde 52-åringen att peka ut för “Mike” var han grävt ner kroppen. Han berättade också att han hade dödat Maud Johansson genom att strypa henne.

Mördare får sänkt straff, faktaruta, Corren.se

För den som tittar på amerikanska TV-serier känns ovanstående scenario förmodligen inte särskilt skumt. I de flesta av de kriminalserier som går på TV får poliserna/agenterna fram de erkännanden och den bevisning de önskar. The Mentalist, till exempel, går helt ut på att man lurar de misstänkta att avslöja sig själva och var de grävt ner kroppar eller gömt annan bevisning. CSI, NCIS, Bones… de flesta serier gör det, vissa oftare än andra.

De flesta av seriernas mördare skulle förmodligen gå fria. Bevisningen landar oftast på “circumstantial” och med en bra advokat och ett återtaget erkännande skulle ingen jury kunna fälla dem. I ett nyligen sänt NCIS-avsnitt går förhörsledaren runt den misstänkte med yxa och hugger yxan i bordet precis framför den misstänkte. Inte okej någonstans, men så klart effektiv TV. Förhoppningsvis inser de flesta att det i verkligheten inte får gå till som det går till på TV. (Och att vi i Sverige inte har jury annat än i tryckfrihetsmål (TF 12:2), annars har vi nämndemän.)

Här i Sverige måste vi följa Europakonventionen, som varit svensk lag sedan 1995 – även farbror polisen. Vilket de uppenbarligen inte nödvändigtvis gör. Varje människa har rätt att neka till brott. Varje människa har rätt att hålla tyst om brott man begått.

Utskrivet i Europakonventionen finns oskyldighetspresumptionen – man är oskyldig tills dess att man fällts av domstol (Artikel 6, punkt 2). Utifrån denna tolkas, enligt den svenska juridiska doktrinen, att man inte behöver bidra eller säga något alls. I SOU 2005:86 (Ägaransvar vid trafikbrott, men den tar upp Europakonventionen)  kan man läsa:

Den som är anklagad för brott har rätt att vara helt passiv. Han eller hon skall med andra ord inte behöva bidra till utredningen eller bevisningen i målet genom att göra medgivanden eller tillhandahålla material som är belastande för honom eller henne […]. Den brottsanklagade har även rätt att inte uttala sig alls och är inte heller i övrigt skyldig att på något sätt underlätta åklagarens arbete […].

Ägaransvar vid trafikbrott, s 90

Därmed kan det bara konstateras att det polisen gjorde var olagligt. Den moraliska frågan är annorlunda – i det här fallet anser såväl tingsrätt som hovrätt att 52-åringen är skyldig och dömer honom för mordet, även om hovrätten sänker straffet på grund av bevisprovokationen. Provokation framkallar en del frågor, moraliska likväl som juridiska:

Vad händer om polisen har fel och försöker provocera fram bevis från en oskyldig?
Hur starkt misstänkt måste någon vara för att polisens agerande ska vara acceptabelt?
För vilka brott ska bevisprovokation vara acceptabelt?
Är det bättre att få fram bevis på det här sättet, än att inte kunna “sätta dit” en brottsling alls? (Ta här i beaktning att domstolen i dagsläget inte ska ta hänsyn till sådant som kommit fram genom bevisprovokation, vilket gör att den åtalade i många om inte de flesta fall ska gå fri.)

Själv måste jag, för att känna mig trygg i rättssystemet, bara säga nej – det är inte okej. Alls. Bevisprovokation riskerar att drabba oskyldiga och det är mot lagen.

I juni förra året publicerade Sydsvenskan den här artikeln om bevisprovokation och lagreglering. Enligt den kan det komma att lagregleras tydligare än artikeln i Europakonventionen. Jag vet inte att det hänt mer sedan dess.

Som fotnot kan tilläggas att bevisprovokation inte ska blandas samman med brottsprovokation. Vid brottsprovokation får man en annan person att begå ett brott, eller underlättar för någon att begå ett brott – t ex en undercover-polis som köper knark från en langare. Inte heller det är okej, eftersom det inte kan bevisas att personen skulle begått brottet alls. Däremot händer det (så klart…) och det mörkas av polisen (se Sydsvenskans artikel med två exempel, det ena från år 2000 sedan vilket man skärpt instruktionerna om provokation).

Kravall och alkohol

En tjej ligger på golvet, okontaktbar med spasmer.  Det slutar med att hon bärs ut på bår av närvarande sjukvårdspersonal.

Några minuter innan står jag och tittar ut över dansgolvet. Det är fullt av folk och det dansas och dricks med ölglas i högsta hugg. Framme vid scenen är det tätt packat. En del av de som dansar är så pass onyktra att de knappt kan hålla balansen och från och till ser det ut som att de ska dra med sig hela dansgolvet ner i en hög.

Det är kravall; krav på overall; studentfest i Linköping.

Jag har ingen åsikt om alkohol, eller kanske snarare ingen åsikt om andra människors intag av alkohol. Faktiskt, även om jag blivit tilldelad åsikter med jämna mellanrum. Jag vet vad jag vill och inte vill gällande alkohol för min egen del, men det försöker jag – faktiskt – inte överföra på någon annan. Jag tycker att det är djupt oansvarigt att dricka i vissa situationer, allra mest då det blir fara för liv och hälsa som när man sätter sig i bilen efter att ha druckit – men rent generellt är det upp till var och en att välja.

Behöver man dricka för att ha kul på en fest? Det enkla svaret är nej. Jag har haft extremt roligt helt nykter på många fester. Det handlar inte om alkoholhalt – det handlar om kompisarna, musiken och stämningen. Man kan vara spik nykter och ha jätteroligt och man kan (har jag hört från vänner) vara stupfull och ha jättetråkigt.

Igår möttes jag av två vitt skilda åsikter gällande kravall. Den ena var att man inte kan gå på kravall nykter, för alkoholhalten på kravaller är så hög att man mest bara ser de andra som är galet fulla och blir trött på dem. Den andra var att man definitivt kan gå på kravall nykter, det är bara en fråga om inställning och umgänge.

Jag ligger någonstans mitt emellan och väger. Visst handlar det om inställning och umgänge, samt musik, för precis som att ingenting blir roligt om man går in med åsikten att det kommer vara tråkigt så blir det mesta roligt om man går in med den inställningen. Med rätt människor omkring sig – folk man tycker om, folk som är på gott humör – blir även de tråkigaste saker roliga och när det är fest börjar man inte på en tråkig-nivå, oftast. Samtidigt blir jag oerhört frustrerad när jag för tredje gången får öl spilld på mig, eller när folk som inte kan gå rakt trampar mig på tårna gång på gång, eller när det inte går att ta sig fram för det står folk och hånglar kors och tvärs över korridoren. Var och en för sig är det inte så farligt, men efter ett par timmars upprepning blir det ganska tjatigt och irriterande.

Således pendlar jag fram och tillbaka. Kravallen igår var övervägande rolig, tack vare folket och bra musik. Min inställning var mer tveksam, eftersom jag fann Luciakraballen i december så tråkig och därför hade en negativ uppfattning om kravall. Till nästa kravall, Goldfever, om två veckor tror jag min utgångsinställning är bättre.

Blir fester roligare när andra dricker, även om jag är nykter? Det känns som att det svaret är ett otvetydigt ja. Alkohol ger en uppfattad frihet åt folk att bete sig på diverse sätt. Jag skulle tro att i mångt och mycket är det inte alltid alkoholen som släpper spärrarna, utan den generella uppfattningen om att man får släppa loss när man druckit. Man kan skylla på alkoholen. En av anledningarna till att jag tror det – utöver de studier jag läst om som ger teorin på fötterna – är att jag själv kan dras med av denna inställning trots att jag inte dricker. På en riktigt bra fest blir effekten även på mig att jag släpper kontrollen.

Kravallens dansgolv hade inte varit så roligt om alla varit nyktra. Men å andra sidan hade tjejen förmodligen inte legat okontaktbar på golvet heller.

Det finns positivt och negativt med alkohol.

Som avslutning, Glee sjunger Ke$has “Tik Tok”, i senaste avsnittet “Blame it on the alcohol“, säsong 2. Innan gruppen går upp på scen och kör låten för hela skolan dricker de alkohol eftersom de fortfarande är bakis efter den föregående nattens festande. Det slutar sådär. (I övrigt ett riktigt nummer med en av Glees två bästa dansare, Heather Morris.)

httpv://www.youtube.com/watch?v=z8zSZ1k-sOo

Och när vi ändå är på Glee, samma avsnitt, låten som döpte avsnittet:

httpv://www.youtube.com/watch?v=sYbooaaT7fo

Amerika går baklänges

Lite då och då, när hjärnan är mos och jag inte har något bättre för mig (det händer faktiskt) tittar jag på skvallertidningarna i USAs hemsidor. Det bör man inte göra om man vill ha alla hjärnceller i behåll egentligen, men vi har alla laster som tynger oss.

I en nyhet beskrivs Lea Micheles senaste tidningsomslag för Cosmpolitan. Om ni inte tittar på Glee lär ni inte ha en aning om vem Lea Michele är, men poängen är att i serien spelar hon en good girl som inte tänker ha sex förrän hon är minst 26, eller vad det nu var hon sa i något avsnitt. Präktig är bara förnamnet. Hursomhaver så är skådespelerskan givetvis inte riktigt lika präktig, utan gör tidningsomslag som alla andra kändisar – hon visar hud. Jag kan väl inte påstå att jag är överdrivet förtjust i omslaget, men det har mindre att göra med att det är hud hon visar (är vi inte ganska vana vid det?) så mycket som med att hennes perfekt Photoshop-at släta bröstkorg (inte bröst; bröstkorg) är i blickfånget, snarare än ansiktet. Det blir en skum bild.

De konservativa föräldrarna i USA går givetvis i taket och tycker att det är för jävligt att deras barn som tittar på Glee ska gå till affären och se seriens största stjärna så avklädd. Och fine, jag köper det. Det är för mycket hud och tjejer bedöms alldeles för mycket på utseende. Jag diskuterade igår vackra/söta/snygga/sexiga kändis-tjejer med vänner på en förfest, varefter vi lite senare försökte oss på killar istället, men landade i att killar inte alls kan bedömas på samma sätt, för killar värderas i större utsträckning efter vad de gjort – musik de gjort, roller de spelat – medan tjejer direkt kan bedömas utseendemässigt.

Men i Cosmos intervju med Lea Michele frågar de tydligen henne också om “den perfekta kvällen”, vilket tydligen lett till följande:

Michele drew additional ire by telling the women’s mag that her “perfect night” would include the adult activities of drinking a glass of wine and skyping with boyfriend Theo Stockman, 26.

Denna 24-åriga tjejs perfekta kväll består av att dricka ett glas vin och att Skypa med sin pojkvän? Och detta gör de konservativa förbannade? Ärligt talat?

-headdesk-

Om de konservativa föräldrarna kommit till vår BVC-fest igår hade deras huvuden förmodligen exploderat. Det var definitivt inte “ett glas vin”. Lambo med fulvin innan sittningen ens kommit igång… Och jag kan lova att en stor majoritet av de konservativa föräldrarnas barn gör exakt samma sak, även om föräldrarna är blinda och döva. Struts-varianten med huvudet i sanden är mäkta populär bland föräldrar och de drar sig helst inte till minnes hur de själva betedde sig i ungdomens fagraste vår.

I en annan artikel, där Elton Johns (och hans make David Furnishs) nyfödde son presenterades, faller USA ytterligare i framsteg. Kommentarerna är så att vilken fritänkande och öppen människa som helst borde börja gråta. Det är ett välkänt fenomen att möjligheten att kommentera mer eller mindre anonymt på internet gör att folk säger både det ena och det andra som de inte gjort ansikte mot ansikte och ingenstans blir väl det så tydligt som när det handlar om hat och avsky mot till exempel homosexualitet. Mest skrämmande är dock inte de som kommenterar med knappt begripliga, grammatiskt katastrofala uttalanden, utan snarare de som är vältaliga:

It does not matter whether Elton and David love the baby; I am sure they do. It makes no difference whether they will be good parents; I am sure they will. What matters, Melanie, is that by printing such a cover, UsWeekly is putting its imprimatur on an immoral lifestyle. Over the past three decades, there has been a focused effort to remove homosexuality from the list of immoral conduct. But our morality is rooted in the Bible and specifically in the Judeo-Christian ethic. It is the same moral code that allows us to classify murder and theft as immoral. Homosexuality undermines society’s moral structure (just as, for example, incest does: do you support legalizing incest?).

~ Avi Goldstein, första sidan av kommentarer

Med varje steg framåt – att Dont’ ask, Don’t tell förhoppningsvis snart försvinner till exempel – blir det två steg bakåt. Vår moral kommer från Bibeln? Jag måste då ha absolut noll i moral, för jag har aldrig läst Bibeln och förutom något dop och något bröllop har jag knappt aldrig varit i kyrkan. Därmed borde jag ha mycket stora problem att förstå att mord och stöld är omoraliskt.

…igen, huvud, möt bord. Upprepa.

Och hur kan inte föräldrarnas kärlek och förmåga att ge barnet en god uppväxt vara det enda som räknas? I ett flertal kommentarer uppkommer den eviga “ett barn behöver en mamma och en pappa” som argument mot homosexuellas rätt att få adoptera. Som vanligt bemöter jag den med ett, “Vad tycker du då om alla ensamstående föräldrar som uppfostrar barn på helt egen hand, utan inblandning av den andra/andre föräldern?” Familjer där en förälder dör, eller lämnar familjen, eller helt enkelt inte vill vara involverad från början? Oavsett om det är modern eller fadern kommer det ju då att “saknas” en förälder. Skulle det på något sätt innebära att barnet i fråga växer upp “fel”?

Vad gäller incest är det en helt annan fråga som jag borde skriva om i ett helt eget inlägg. Läste en bok i somras, Syskonkärlek, som fick mig att fundera ganska mycket på saken. Som det är är det här alldeles tillräckligt långt för idag, så jag lämnar det här.

Ask med IQ badboll

I gårdagens Corren kunde man återigen konstatera att vår justitieminister inte borde vara justitieminister. Om vi nu inte kan tillsätta posten med någon som faktiskt har en juristexamen, kan vi då inte åtminstone tillsätta posten med någon som har lite mer än IQ badboll?

Rubriken är, “Ny fotolag kan göra fotografen kriminell“. I den lilla informationsrutan kan man läsa följande:

Straffbestämmelsen gäller den som kränker den enskildes integritet genom fotografering eller olovlig bildupptagning inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller i ett annat liknande utrymme.
Bestämmelsen föreslås också gälla bildupptagning som oavsett plats sker påträngande, närgånget eller dolt.

Anledningen till att lagen läggs fram förefaller vara för att stoppa nätmobbare, eller något i den stilen. Jag är inte riktigt säker.

Det finns två stora problem med en sådan lag:

1. Den är sjukt luddig (som påpekas i Correns artikel). Så fort man kommer in på det alldeles fantastiskt överanvända ordet “kränkning” är man ute på farlig mark. Mitt främsta minne av idiotin med “kränkning” är kvinnan som i en insändare i en tidning skrev att hon var kränkt eftersom det inte fanns skor i hennes storlek i skoaffären. Jag tror att jag skrev om det i bloggen, men hittar just nu inte inlägget. Oavsett vilket så belyser det med all önskvärd tydlighet den problematik som ligger bakom ordet “kränkning”. Vem är det som avgör vad som är kränkande? Är det fotografen i fråga, eller är det objektet? Eller blir det en prövning för domstolen? Hur ska någon fotograf kunna våga ta några bilder i lite mer krävande situationer, om det är objektet som ska avgöra om det är kränkande? Vad händer med vår pressfrihet och vårt samhälles öppenhet – som bygger på offentlighetsprincipen, inte på att saker skall vara förbjudna och sekretessbelagda – om vi sätter ögonbindel på våra fotografer?

2. Om det nu är till för att komma åt nätmobbning, där elever filmas/fotograferas under faktiskt kränkande förhållanden (avklädda, på toa, all annan skit som barn gör mot andra barn), är det verkligen så att Beatrice Ask tror att en lag som denna ska ge någon effekt? Sverige har försökt med lagar för att stoppa fildelningen, men den är numera högre än innan IPRED och FRA kom till. Flera länder vill att Wikileaks ska stänga, vilket bara leder till att spegelsiter poppar upp över hela internet. Och så vidare. Internet har visat, gång på gång, att lagar inte funkar på samma sätt där som utanför internet.

Att komma åt nätmobbning genom en lag är bara dumt. Det är att behandla symptomet istället för den bakomliggande orsaken. Dessutom är en stor andel av de som deltar i denna mobbning inte straffmyndiga.

Dumt förslag och dummare justitieminister. Detta förslag sällas till en högst ofördelaktig hög av dumheter hon hävt ur sig, med ‘färgade kuvert till misstänkta sexköpare för att “Det är lite grann att du får skämmas på torget”‘ som flaggan i topp. Den personliga integriteten ska givetvis värnas om, men det här tror jag inte är rätt sätt.