Tag Archives: Opinion

Aktuellt

Sitter och tittar på Aktuellt och hör om kolbrytningen i West Virginia. Det “delar staten i två”; miljövännerna som anser att kolutvinningen förstör miljön mot de som anser att jobben är viktigare.

Det som är mest intressant är att den som försvarar miljön är 20 år. Den som anser att jobben är viktigare (och att “vi förstör miljön varje gång vi gör något – anlägger en stad, eller en motorväg, och även om det blir effekter från början så blir “end result” alltid bra” – jag är inte helt säker på att jag är överens om det uttalandet) är någonstans runt 50.

Jag hoppas intensivt att det är symptomatiskt för vår värld. Att vi som är runt 20 är mer intresserade av miljön och att vi ska bo här i en hållbar värld i många, många år till, i jämförelse mot de som är runt 50 som inte längre bryr sig särskilt mycket. Världen kommer att hålla tills dess att de dör – de kommer aldrig behöva hantera den förstörelse de skapar.

I inslaget efter rapporteras det om översvämningarna i Brasilien. I Australien har 18 personer dött i vattenmassorna. Hittills. Längst ner i artikeln står det,

Experter har kopplat översvämningarna till klimatfenomenet La Niña.

En snabb sökning på Google ger denna förklaring, från GT.se:

Delar av Stilla havet har sedan en tid kallare vatten än normalt vilket framför allt påverkar vädersystemen (vindar, molnbildning, nederbörd) på södra halvklotet. Motsatsen kallas för El Niño, då är vattnet i Stilla havet varmare än normalt vilket också påverkar vädersystemen.

I den artikeln (från GT) står det att man bör vara försiktig att koppla samman väderfenomen som översvämningarna, den påtagliga kylan här i Norden, med mera, med den globala uppvärmningen. Jag kan dock inte riktigt låta bli. Vi gör precis vad vi vill med världen – att tro att det inte har effekter verkar så naivt. Visst går det upp och ner i världen – det har alltid hänt naturkatastrofer och det kommer alltid att hända naturkatastrofer – men kommer inte en del av det här väldigt mycket på rad just nu?

Igår pratade jag med min granne om saken, för samtidigt som jag tror att vi människor har gott om påverkan med alla våra utsläpp och miljöförstörelse, så tror jag också att det är så (som även påpekas i GTs artikel) att idag får vi reda på allt och det bor människor överallt. När katastrofer skedde för femtio år sedan bodde det kanske inte folk på varje avlägsen plats på denna planet – och vi som bodde i Sverige fick definitivt inte veta att det var översvämningar i Brasilien. Idag har vi tillgång till informationen; den är bara ett klick bort. En sökning, så får man veta allt och lite till. Vi får veta mer än vi egentligen borde, förmodligen, för den sammanlagda känslan av katastrof efter katastrof gör att vi blir avtrubbade eller får en domedagskänsla.

Vad kan vi göra åt saken? Jag vet inte. Att ta hand om vår värld är väl en början åtminstone och jag är tacksam för 20-åringen som sitter och försvarar naturen i Aktuellt, för det är ett steg åt rätt håll. Förhoppningsvis är vi i vår generation inte helt förblindade av pengar i 50-årsåldern (även om jag själv också inser att energi behövs, och tydligen står kolet för en väldigt stor del av energiutvinningen i USA – så i första hand behöver energianvändningen sänkas… vilket igen är att ta hand om vår värld).

Världen vi lämnar efter oss

Ibland gör mänskligheten mig ledsen. Det är en känsla som främst drabbar mig då jag reser över världen, denna känsla av besvikelse gentemot min egen art.

Till att börja med ska jag säga att jag är medveten om mitt eget hyckleri. Jag åker över halva jordklotet för att uppleva djur och natur, och åkandet sker med flygplan som spyr ut avgaser och skit. Om man inte hade räknat mina resor hade min miljövänlighet varit ganska bra, men sedan lägger man till det och då är det inte lika bra längre.

Men jag åker till ställen som Tanzania för att jag vill ha upplevt det innan idioterna där bygger en motorväg genom Serengeti.

Och jag reser till Amazonas för att jag vill uppleva djungel och regnskog innan amerikanerna kommer dit och smäller upp dussintalet hotell längs floden.

Oavsett var jag åker möts jag av galenskap. Längs varje väg, i varje flod, i varje skogsdunge, vid varje strand ligger det skräp. Människans dumheter: Coca-Cola-flaskor, godispapper, soppåsar, plast, en gammal spis… Det är NAP: Någon Annans Problem. Och visst kan jag förstå: bor du i ett ruckel med korrigerad plåt som såväl väggar som tak så är inte sopsortering det första du tänker på. Men – det här är världen vi lämnar efter oss. Det här är världen du och jag lämnar till våra barn, till våra barnbarn. Vad ska de leva med?

Serengetis djurliv kommer att förstöras för all framtid om den där motorvägen byggs. Varje år migrerar tiotusentals och åter tiotusentals djur – gnuer och zebror i första hand, men även ett stort antal andra djur – över hela Serengeti för att hitta mat och föda sina ungar där de alltid fött sina ungar. Motorvägen kommer dela denna väg och där kommer det dundra fram trafik, med all sannolikhet såväl dag som natt. Och om gnuerna och zebrorna inte flyttar, då svälter de ihjäl eftersom maten tar slut när fyrahundratusen djur äter på grönorna. Och när de dött, då finns det inte mat nog till lejonen och hyenorna. Och när de inte får mat… och så vidare.

I Brasilien finns det ingen stadsplan någonstans. Folk får bygga vilka hus, hotell och helveten de vill, bara de betalar. Alla är korrupta och alla ska mutas, men utöver det är det fritt fram. Amazonas fascinerande flodkanter, alligatorsjön, eller stranden i Cumbuco – det spelar ingen roll. I Iguazu, inte mer än några hundra meter från fallen på den argentinska sidan, ligger redan ett hotell. På den brasilianska sidan har Hilton smällt upp ett rosa lyxhotell.

Så jag blir ledsen. För jag vill kunna lämna efter mig en värld att vara stolt över till mina barn. Inte en värld där luften inte går att andas bara för att man i Dubai lämnar bilarna igång hela dagarna trots att de inte används, så att AC:n kan vara igång och bilen således är kall när man sätter sig i den igen på eftermiddagen. Inte en värld där man inte längre kan se vilda alligatorer i en insjö, för att de jagats bort därifrån av hotell precis vid sjökanten. Inte en värld där lejon är utrotade eftersom all deras mat försvann när en motorväg byggdes.

Jag vill inte ha den världen. Kan vi inte bara fixa det här? Kan vi inte ta ansvar för vår värld? Snälla?

Att bära eller inte bära cykelhjälm

En av huvudrubrikerna i dagens Corren var “Stylister skyddar skallen“. Det handlade om en gymnasieklass på stylistprogrammet som bestämt sig för att från och med nu och för all framtid alltid bära cykelhjälm då de cyklar. Detta eftersom en av deras klasskompis för närvarande rehab-tränar på sjukhuset efter att hon krockade med en lastbil för fyra veckor sedan. Flickan har genomgått en skalloperation efter olyckan, eftersom hon som de flesta andra i den åldern inte använde cykelhjälm och därför skadade hon sig rejält.

  • Varje år skadas minst 30 000 cyklister i trafiken, det vill säga omkring 100 varje dag.
  • Mer än hälften av de cyklister som omkommer skulle ha överlevt om de använt hjälm.
  • Tät trafik, stress, vårdslösa medtrafikanter, halka och lösgrus är vanliga orsaker till cykelolyckor.
  • En cykelhjälm har en livslängd på cirka 10 år, om den inte utsätts för en kraftig stöt – då ska den bytas ut direkt.

NTF, om cykelhjälm

För några dagar sedan var jag i stan och skulle låsa upp cykeln för att cykla hemåt. Precis bredvid mig stod en pappa med sin dotter och försökte sätta på henne cykelhjälmen. Dottern kan väl ha varit runt två år gammal och var inte överdrivet förtjust i idén om att bära cykelhjälm. Pappan hade givetvis inte hjälm.

Barnet tittade storögt på mig när jag satte min hjälm på huvudet.

“Varför har inte du hjälm?” var jag tvungen att fråga pappan. Det har jag väl inte alls att göra med egentligen, men jag tycker det är så otroligt korkat – han sätter på barnet en hjälm att ha i trafiken (lagkrav, ja, men jag tror han gjort det oavsett), men om hon råkar ut för en olycka kommer han ju onekligen råka ut för samma olycka när hon åker i sitsen bakpå cykeln, eller hur?

“Jaa, du,” svarade han, som väl inte direkt tänkt mycket på saken.

Och där blir det totalt fel. För alla föräldrar vill skydda sina barn – men de själva är för bekväma för att sätta på sig hjälm. Bekväma eller lata – något av det måste det vara. En del hävdar att det förstör frisyren och är fult (medan skallskador väl är senaste modet från Paris?) och en hel hög jag pratat med säger att det är jobbigt att ha den med sig (lås fast den i cykeln med ett bygellås, det har jag gjort de senaste sex åren utan problem).

Varför är folk så villiga att riskera livet när det finns en sån billig livförsäkring? Varför är det okej att investera massor med pengar i sin utbildning och i sitt liv i övrigt och samtidigt tycka att stället man lagrar all den investeringen i inte är värd att skydda? Backup kan vi göra på datorn, inte på hjärnan.

Se så fina cykelhjälmar kan vara :) Barncykelhjälm från Jättekul

En kille jag pratade med tyckte att cykelhjälm var fånigt. “Ska du ha hjälm på dig när du är ute och går också då?” frågade han. Nej, det lär jag inte ha. Men så är risken för skallskador betydligt mycket större när man cyklar än när man går. Det är högre hastigheter och större risk involverat.

Själv köpte jag cykelhjälm till mamma i julklapp för ett par år sedan eftersom hon far fram som ett jehu och tävlar med alla inklusive bilisterna om att “komma först”… Utmärkt julklappstips.

I Corren stod det om nån ny “krockkudde” för cyklister (som H också länkade till på FB för några dagar sedan, tur det, annars hade jag fattat nada av vad Correns artikel handlade om). Den ska funka som en krockkudde i en bil – om olyckan är framme ska kudden vecklas ut på en tiondels sekund. Outlöst bäres den runt halsen som en krage. Om det är snyggare kanske folk har det på sig mer? …jag tycker väl den ser ganska fånig ut ändå, meeen…

Det finns ganska många (nästan hälften av svenskarna, enligt en undersökning av Trygg-Hansa) som vill att det ska införas en lag på cykelhjälm även för personer över 15 år (idag gäller hjälmtvånget upp till 15 år). I bland annat Finland, Australien och Spanien finns redan sådana lagar, medan Norge anser att en hjälmlag skulle vara skadlig för norrmännens hälsa eftersom man tror att cykelanvändandet skulle minska. Vad tycker ni?

Gymnasiebetyg – ett bra urvalssätt?

H och jag diskuterade antagningssystemet till universitetet förra veckan. Med tanke på att högskoleprovet nyss gjorts (första gången på 1,5 år då jag inte skrev det, yay!) och ansökningstiden för vårterminen nyligen gick ut känns det som ett aktuellt ämne.

Först och främst kan jag ju konstatera att – och detta tror jag inte att H och jag pratade om – högskoleprovet och gymnasiesnitt på inget sätt överensstämmer. Bland de kursare jag har med 22,5 från gymnasiet (20,0 kan ju numera ökas med meritpoäng upp till 22,5, vilket är varför yngre elever premieras i det nya systemet – de har kunnat planera sina studier för att få dessa meritpoäng) är det ytterst få som samtidigt klarar av att få särskilt bra på högskoleprovet. Med “särskilt bra” kan man väl räkna från 1,6 eller 1,7 och uppåt (givetvis bara min egen uppfattning). Detta gör att man “bara” behöver runt 1,4 för att med 22,5 från gymnasiet komma in på läkarlinjen (högskoleprovet används istället för lottning då man väljer vilka med 22,5 som ska komma in). Jämför med 1,8 eller 1,9 för de som enbart söker med högskoleprovet.

Detta är inte särskilt konstigt. Det som testas på högskoleprovet är inte alls samma sak som testas på gymnasiet. Högskoleprovet testar logik (NOG), förståelse av statistik (DTK), svensk och engelsk läsförståelse samt ordkunskap. Svenska och engelska är givetvis ämnen på gymnasiet, men övriga tre delar är det inte. Vad jag minns var inte logik något som stod särskilt högt i kurs på gymnasiet, där det mest gällde att lära sig det läraren sa, alternativt det som stod i boken, och sedan kunna rapa upp det på ett prov. Att förstå statistik berördes möjligen i matematiken, men inte på samma sätt som testas på högskoleprovet. Ordkunskapen bygger på att man har ett stort ordförråd – det får man när man bli äldre.

Högskoleprovet testar också ens förmåga att arbeta under tidspress. Vilket är bra; tentor skrivs med lite för jämna mellanrum med tidspress.

Är högskoleprovet ett bra prov för att testa om folk kommer lyckas på universitetet? Inte en aning. Jag undrar om det finns någon statistik nedgrävd någonstans, som säger hur många som kommer in på sina respektive program på högskoleprovsresultat respektive gymnasiebetyg, som hoppar av/stannar kvar på sina utbildningar. Lyckas någon grupp bättre?

Med den långa utsvävningen kommer jag till den del H och jag pratade om – gymnasiebetygen som grund för urval till universitetet.

En kompis till mig som aldrig gick ut gymnasiet undrade vad som krävdes för att han skulle få börja på universitetet. Således undersökte jag i somras vad kraven är. Kraven är ett fullständigt betyg (2 500 poäng) från gymnasiet, med godkänt i minst 90% av kurserna. Gymnasieprogrammen kommer förändras nästa höst, i och med att bestämmelserna om gymnasiet görs om (det ska ju delas in i yrkesförberedande respektive universitetsförberedande program), men här är det oavsett vilket kraven till universitetet som är det intressanta. För vad har egentligen majoriteten av gymnasiebetyg att göra med högskolestudier?

En person som är fantastisk på matte och fysik men som avskyr gymnastik och biologi söker när hon är färdig till teknisk fysik på universitetet – men sorteras bort, eftersom hennes låga betyg i de ämnen som inte är fysik och matte drar ner hennes snitt, trots att hon valt det naturvetenskapliga programmet. Istället väljs någon som klarade alla ämnen ganska bra ut.

Så blir frågan, hur är alla de ämnen som inte är matte och fysik relevanta? Jag förstår relevansen av svenska och engelska – det är ju bra om studenterna kan läsa kurslitteraturen – men varför ska en person som söker fysik behöva konkurrera med de betyg hon har i ämnen som är irrelevanta, såsom gymnastik?

Detsamma gäller för ett antal andra utbildningar och kurser. Varför ska elever tas in på hur breda de var i gymnasiet, när universitetsutbildningarna i många fall är väldigt smala? Varför ska elever tas in på hur väl de kan saker som är helt irrelevanta för den utbildning de väljer?

Som tur är finns ju högskoleprovet – förhoppningsvis är det en räddning för alla de som inte var extremt bra i alla ämnen på gymnasiet. I framtiden kan man kanske hoppas på en mindre rigid uppfattning om att alla ska mätas på vilken bredd deras kunskap har.

Awesome boys och blyga tjejer

Dagens samhälle utger sig för att vara alltmer jämlikt. Tjejer ska få högre löner, killar ska jobba som förskolelärare, och allt vad det är. I dagens Corren var det en fördjupning om könsskillnader i hur man ser på brott:

Kvinnor manas av polisen att inte ta onödiga risker. Blir de utsatta för brott tycker omgivningen ofta att de får skylla sig själv. Män uppmanas däremot aldrig att ta eget ansvar för att undvika brott.

I synen på brott görs ofta en könsskillnad, Corren 22 oktober 2010

Än idag frågas tjejer som blivit utsatta för våldtäkt/våldtäktsförsök om vad de hade på sig och hur mycket de druckit, trots att det är fullständigt irrelevant. Alla ska få klä sig hur de vill och dricka vad de vill, utan att deras ‘nej’ plötsligt slutar gälla.

Den senaste veckan har jag diskuterat könsskillnader på olika håll. Jag har inte pratat om könsskillnader i synen på brott, utan bara rakt av vår egen uppfattning om oss själva, men när jag skriver det här inser jag hur uppenbart sammanbundna de två är. Vilken som kom först vet jag inte; de är tätt länkade.

Hursomhelst, med utgångspunkt i min umgängeskrets är det, med vissa undantag (givetvis) ungefär så här:

Bland mina manliga vänner finns det en dominerande uppfattning som är, “I’m awesome.”

Bland mina kvinnliga vänner finns det en dominerande uppfattning som är, “Jag? Varför skulle jag vara intressant?”

Med jämna mellanrum uppkommer debatten om hur pojkar och flickor i småskolan hanteras på olika sätt. Men det känns som att grunden för ovanstående inställning till oss själva läggs redan där. Jag själv minns många långa år i skolan av pojkar som tog fruktansvärt mycket uppmärksamhet med stoj och stim – och de tilläts hålla på så. Själv satt jag mest i min bänk och ritade, med följden att den enda uppmärksamhet jag fick var på kvartsamtalen då det konstaterades att jag var tyst men duktig.

En undersökning gjordes vid något tillfälle bland barn på en förskola (skulle tro att det var i USA, men jag minns inte). Under luncherna på förskolan satt pojkarna och flickorna alltid varannan pojke, varannan flicka. Detta eftersom förskollärarna hade kommit fram till att det blev lugnast så – flickorna hjälpte nämligen pojkarna så att allt gick smidigt. Pojkarna behövde inte göra särskilt mycket utan kunde leva rövare, medan flickorna var tysta hjälpredor.

Forskarna gjorde då så att barnen delades upp i ett pojkbord och ett flickbord istället. Varpå kaos utbröt. Flickorna som var vana vid att hjälpa pojkarna blev nu väldigt frustrerade eftersom det plötsligt inte fanns någon att hjälpa – de andra flickorna kunde ju själva – medan pojkarna blev lika frustrerade, eftersom deras kommunikationsförmågor inte hade utvecklats lika väl som flickorna och de kunde dessutom inte få hjälp av de andra pojkarna även då de kunde kommunicera.

Efter ett tag vande sig dock barnen, såsom människan i allmänhet gör vid nya situationer. Pojkarna lärde sig kommunicera med varandra och lugnade sig då de fick sköta sin egen mathållning, medan flickorna istället blev något mer bångstyriga, då de inte längre behövde vara hjälpredor.

Experimentet känns som en god grund för varför skillnaden är så enorm bland mina vänner (mig själv givetvis inräknad i den kvinnliga inställningen; jag om någon har definitivt ‘varför skulle jag vara intressant?’ som utgångspunkt). Flickorna blir vana vid att de inte ska synas eller höras, utan bara hjälpa till. Pojkarna blir vana vid att få uppmärksamhet och uppassning, vilket definitivt borde trycka dem mot ‘I’m awesome’-inställningen.

Flickor får höra att de inte får klä sig på vissa sätt eller gå på ödsliga gator, för då får de skylla sig själv om någon våldtar dem (offerställning), medan pojkar aldrig får liknande uppmaningar, trots att risken för killar att utsättas för brott är betydligt högre. Senast i Örebro för två veckor sedan gick polisen ut med en varning för kvinnor att inte promenera ute ensamma efter mörkrets inbrott och att undvika mörka platser, efter att en serie våldtäkter begåtts. När har vi hört killar få samma varning? “Gå inte till den här fotbollsmatchen” då huliganbråk hotar? Don’t think so.

Jag har ingen aning om hur mycket av flickor/tjejer/kvinnors automatiska omhändertagande, tillbakadragna roll och pojkar/killar/mäns mera framåt och självsäkra stil kan attribueras till arv. Det är säkert en del. Det kan dock inte vara allt, framför allt inte med tanke på att jag själv och min bror faller in extremt väl i de olika kategoriseringarna ovan. Ett annat syskonpar jag känner är likadana.

Det är onekligen så att även i dagens “jämlika” samhälle brottas vi ständigt med en uppfattning om att kvinnor är offer medan män kan ta hand om sig själva. Och det speglas tveklöst av den bild vi har av oss själva (vilket som är spegelbild av vad är dock oklart för mig).

Mer om att ta ansvar

I förra veckan skrev jag om det lilla “etiska dilemmat” med en fet läkare som gav en patient dietråd. Saken togs upp på vårt etikseminarium i fredags och diskuterades där en stund.

Oj, vad det är känsligt.

Det tog inte en minut innan någon sade, “Men han kanske inte kan hjälpa att han är överviktig.” Med detta föreföll främst menas att han kanske åt mediciner som fick honom att gå upp i vikt.

Ungefär samma sak sade en annan person jag pratade med om saken, någon dag tidigare.

Och ja, det är möjligt att denne enskilde individs övervikt har just denna grund. Men majoriteten av alla som är överviktiga – och jag pratar inte om några kilo, utan om ett tiotal kilo, minst – har ansvar för att de väger vad de väger. Människor äter fel och rör på sig för lite och i slutändan gör detta dem feta.

Min värdfamilj i USA är överviktiga hela högen. Likaså syskonen på faderns sida, och majoriteten av kusinerna. Från detta skulle man kunna anta att det beror på en genetisk betingelse – om man inte tog sig tiden att se på faderns föräldrar, vill säga. Numera är farfadern död, men under sitt långa liv var han smärt och vältränad. Hans fru, barnens farmor, är än i dag i livet och är smal, uthållig och i fantastisk form för att vara någonstans runt 75 år. Det finns också bilder av barnen (fadern i min värdfamilj och hans syskon) från när de var små – allihopa var smala och smärta. Det är först när man börjar se foton från deras tid i college då de alla börjar svälla upp.

Skillnaden mellan farföräldrarna och barnen är utan tvekan mat och motion. Ingen av dem “äter medicin som får dem att gå upp i vikt” eller något liknande. Däremot tycker de att en 500 ml Ben ‘n’ Jerrys-glass är lagom att sätta i sig till en film, att In ‘n’ out är det perfekta middagsstället (en drive-through-kedja som serverar hamburgare, pommes och milk shake gjord på grädde) och att motion är att gå två kvarter bort till sina kusiner. När vi skulle till parken vid ett tillfälle då jag bodde där tog vi bilen dit – trots att det var mindre än en km bort. På 2nd street finns en pool som familjen får använda. De tar bilen dit, trots att de själva bor tre kvarter därifrån, på 5th street.

De är feta på grund av den livsstil de väljer.

Nu läser jag på Sydsvenskan.se om att folk fortsätter röka efter att de fått hjärtinfarkt. Detta trots att rökning är en av de största riskerna för att få hjärtinfarkt. Vad säger då den ansvariga på Hjärt- och lungfonden?

Det är allvarligt att så många röker ett år efter en hjärtinfarkt. Men vi vill inte skuldbelägga rökare. De här siffrorna visar på vilka stora möjligheter som finns att förbättra vården.

~ Ulrica Klettner, informationschef på Hjärt-lungfonden, till Dagens Nyheter

What. The. Hell.

“Vi vill inte skuldbelägga rökarna?” Varför inte? Snälla, jag vill förstå. Vem är det egentligen som tvingar rökare att röka? Är det någon som tvingar in cigaretten i munnen på dem? Och här är det inte ens så att rökarna ska låta bli att röka för andras skull, för att röken är giftig, för att det luktar illa, och så vidare – utan rökarna behöver låta bli att röka för sin egen skull. Det är fullständigt livsfarligt för dem att fortsätta – varför skall de inte skuldbeläggas? Varför skall jag behöva betala skatt till sjukvård för människor som uppenbarligen ändå inte bryr sig?

Jag förstår att det är jobbigt att sluta. Faktiskt. Beroenden är beroenden. Men till syvende sist är det ens eget ansvar att ta hand om sig själv. Och kanske ännu viktigare: Det är medmänniskornas ansvar att låta människan ta hand om sig själv. Så om det handlar om fetma så skall det inte bortförklaras som att det nog har med en fetmaframkallande medicin att göra, och om det handlar om rökning så skall det inte sägas att det inte är deras eget ansvar. Visst kan sjukvården agera genom promotion för att få folk att röka mindre, äta hälsosammare och röra sig mer – men alla måste också låta varje person ta ansvar för sig själv.

Papperslösa och vården

Det finns saker jag aldrig tänker på. Ämnet för scenariot vi bestämde oss för i måndags, som skall efterforskas till morgondagens basgruppsmöte och där presenteras, är ett sådant:

Papperslösa och vård.

Utan särskilt ingående efterforskningar blir det uppenbart att det är ett helt vidrigt problem egentligen. En hel grupp människor, som är så utsatta som människor kan bli, utestängs helt från hälso- och sjukvården. Papperslösa är människor som antingen sökt asyl och inte fått det, eller sådana som inte sökt asyl alls.

En 30-årig papperslös kvinna våldtas på en gata i Stockholm. Eftersom hon riskerar utvisning om hon går till polisen anmäler hon inte det inträffade, och hon vågar heller inte gå till sjukhus. Våldtäkten leder till graviditet. Mödravårdscentralen vägrar att göra kontroller, eftersom hon inte kan betala den fulla kostnaden, 500 kronor, för varje barnmorskebesök. Hon bor omväxlande hos vänner och på gatan, mår fysiskt och psykiskt allt sämre och får allt svårare att överleva ekonomiskt, eftersom graviditeten gör henne alltmer begränsad i vilka svartjobb hon kan ta. Flera kvinnojourer kontaktas, men de vill inte ta emot kvinnan eftersom hon är papperslös.

Läkare skall följa de läkaretiska reglerna. Bland dem finns sådant som att patientens hälsa är det främsta målet, att läkaren alltid skall handla i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, att patienter skall behandlas med empati, omsorg och respekt – och så den lilla viktiga punkten: läkare skall se till människors lika värde.

I Lissabondeklarationen från 1981 står det:

Närhelst lagstiftning, regeringsåtgärder, eller annan administration eller institution förnekar en patient dessa rättigheter, bör läkare vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa eller återupprätta dem.

Med “dessa rättigheter” menas att varje patient, utan åtskillnad, har rätt till lämplig medicinsk vård, att varje patient har rätt att bli behandlad av en läkare som patienten vet är fri att göra egna kliniska och etiska bedömningar utan inblandning utifrån, och att patienten alltid skall bli behandlad på det sätt som bäst gynnar honom/henne.

Man kan ju verkligen inte påstå att det är “utan inblandning utifrån” när staten bestämmer att en hel grupp människor skall uteslutas från vårdsystemet.

Sverige har en av Europas mest restriktiva hållningar gällande vård av papperslösa. Barn som söker/sökt asyl eller har föräldrar som gjort det har full rätt till hälso- och sjukvård samt tandvård. Asylsökande över 18 år har rätt till “omedelbar vård” och “vård som inte kan anstå” (jag förstår inte riktigt det senare, skall erkännas; återkommer om jag får förståelse för det). Papperslösa över 18 år har rätt till “omedelbar vård” – men då betalas detta fullt ut av den papperslöse. Kostnad? En komplikationsfri förlossning: 21 000 kr. Ett läkarbesök: 1 500 kr. Ett brutet ben: 63 000 kr. (Källa: Denna artikel och denna ledare). Hur många av de papperslösa tror vi har den där typen av pengar?

Dessutom finns det ett steg till på skalan: barn, alltså alla under 18 år, som är anhöriga till asylsökande men som inte själva ansökt om asyl, barn till föräldrar som inte ansökt om asyl och barn som kommer till Sverige för familjeåterförening men som inte har permanent uppehållstillstånd vid ankomsten till Sverige. Dessa barn har ingen reglerad rätt till sjukvård överhuvudtaget. Ingen. Alls. Dessa barn faller helt mellan de byråkratiska stolarna.

En 10-årig pojke får en kastrull med kokande vatten över sig då han leker vid spisen. Pojkens föräldrar är övertygade om att de kommer att bli anmälda till polisen om de åker in till sjukhuset med sonen. De beslutar därför att behandla honom själva. De övertygas dock på apoteket, dit de går för att köpa sårvårdsmateriel, om att sonen måste bli omhändertagen av medicinskt kunniga. De åker till sjukhuset men vågar inte använda sonens identitet utan använder personnumret till en väns son. Pojken genomgår tre hudtransplantationer i narkos under tre veckor innan han får sin första permission. Familjens vänner vill då inte längre låna ut personnumret. Familjen vågar inte återvända till sjukhuset trots att ytterligare operationer återstår. En vecka senare har såren börjat lukta, och föräldrarna är fortfarande för rädda för att åka in till sjukhuset.

Jag mår illa av att läsa det. Jag kan inte tänka mig hur jag i framtiden skulle kunna vägra någon vård på grund av att de inte har de papper de skall ha. Sätts jag i situationen (och sannolikheten är väl ganska hög) hoppas jag att jag följer de etiska reglerna – och konventionerna om mänskliga rättigheter – istället för Sveriges lag. Man kan ju hoppas att Sverige vid det laget pressats till bättre villkor för de papperslösa också (även om det kanske inte är så stor sannolikhet just nu, med SD i riksdagen).

Debatten i Sverige verkar ha dött sedan 2008, då det var ett hett ämne eftersom riksdagen skulle ta ställning i en lagfråga om saken. Det är tragiskt, eftersom problemet uppenbarligen kvarstår.

Det där med demokrati

Så blir det väl helt omöjligt att ha en blogg med åsikter om allt möjligt, om man inte har en åsikt om valet igår.

Hela FB, tidningarna, TV och allt annat översvämmas med förskräckelse över att SD tagit sig in i riksdagen. Jag tycker att det är dumt på två sätt – dels för att de får otroligt stor medial uppmärksamhet och dels för att de möjligen får en vågmästarroll, men inte fan kommer de kunna genomföra sitt partiprogram utan att någon kommer stoppa dem. Jag tvivlar starkt på att Sveriges gränser plötsligt kommer stängas. För även om SD fick 5,7% av rösterna så fick Moderaterna 30%. Alliansen totalt 172 mandat av de 349 som finns. (Preliminära siffror, men de borde inte ändras nämnvärt). Det innebär att nej, SD kommer inte plötsligt att kunna springa omkring fritt och driva politik hur de vill.

En kompis, A-M, skrev följande på sin blogg om vad som kan hända i och med SD:s inträde i riksdagen:

Tänk om man får det sämsta från alla läger nu. Höjda skatter, nedrustning av välfärden, främlingsfientlighet, dödsstraff, fler avgifter för företagare och fler utförsäkrade sjuka. *HUGA*

Sverige mot framtiden, Tankar från en showslinka

Och visst kan hon ha rätt. Jag hoppas det verkligen inte. Och skulle det inte också kunna bli en motsatt effekt i vissa fall? Dels för att alla de andra partierna nu faktiskt tvingas konfrontera SD och inte bara kan ignorera dem – vilket uppenbarligen inte fungerat särskilt väl som strategi (duh!) – och dels för att, för att undvika att SD får en vågmästarroll i mängder av frågor, kommer övriga partier kanske tvingas samarbeta mer.

Tänk om man kunde ha en valkampanj nästa gång som inte gick ut på att idiotförklara motståndarna så mycket som möjligt, eller ignorera dem och smutskasta dem (i SD:s fall)? Tänk om det kunde finnas något som en vuxen valkampanj? Där partierna inser och faktiskt konfronterar faktumet att även om de är olika partier med olika ståndpunkter så är de faktiskt överens i en del frågor.

Jag inser att min vision är något av en drömvision. Men varför inte? Med nytt val följer nya möjligheter. Jag hoppas innerligt att SD inte får gehör för majoriteten av sina dumheter (deras syn på kvinno, homosexuella, abort, livstidsstraff, mm, samt deras totala avsaknad av partiprogram i en hel massa frågor…) men det är inte utan att a) invandringspolitiken behöver diskuteras och b) svenska folket har gett sin åsikt. Vi vill tydligen ha dem i riksdagen.

Som sista kommentar är jag nyfiken på vem som röstat på SD. Hela min Facebook är fylld av folk som uttrycker sin avsky för att partiet kommit in i riksdagen, så jag misstänker att de som röstat på SD inte kommer träda fram i någon större utsträckning… FB fylls också av grupper som Sverigedemokraterna ur riksdagen – ja tack. Vilket jag tycker är mer än lovligt idiotiskt. Vi är en DEMOKRATI. Vi röstade DEMOKRATISKT igår och resultatet var att nästan 6% av Sveriges befolkning vill ha SD i riksdagen. Skall vi avfärda dem som oinformerade puckon allihopa? Hur många av alla de som röstade på något annat parti var mer insatt? Hur många av de som inte alls röstade sitter nu och gnäller? Får människor i en “demokrati” bara ha åsikter som stämmer överens med majoriteten?

Dödshjälp, del 4: Motargument

Fortsättning på Dödshjälp, del 1, del 2, och del 3.

För att få en bild av vad det är motståndarna till dödshjälp har som argument har jag nu dels googlat saken och dels läst lite om det på biblioteket. Här är några av argumenten:

1. Dödshjälp avhumaniserar vården (titel på detta debattinlägg i Sydsvenskan 2009)

2. Människor ändrar sig

3. Funktionshindrade befarar att subjektiva bedömningar skall göra att vissa liv inte anses värda att leva, trots att de som lever livet i fråga inte alls vill dö (Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder)

4. Massmedia uppmärksammar när människor skall “hjälpas” till döden

5. “The slippery slope”

6. Det blir en fråga om ekonomi

7. Vad händer med den läkare som utför dödandet?

Nedan bemöter jag var och en av argumenten emot dödshjälp. En del saker är högst personliga åsikter som ni gärna får säga emot, annat är aningen mer statistiskt.

1. Dödshjälp avhumaniserar vården

Detta är ett av de argument jag möjligen kan köpa. Även om en majoritet av svenska folket är för aktiv dödshjälp så är det inte utan att det förmodligen skulle påverka människors syn på vården, om vårdpersonal fick lov att aktivt döda patienter. Jag är nyfiken på om det fått någon sådan effekt i Holland; jag vet inte. Skulle vi kunna acceptera en vårdinstitution som får lov att döda patienter? Gör vi inte det redan? Eller kan människor i allmänhet se genom fingrarna för det som kallas “dubbel effekt”, då död inträffar efter en handling (till exempel administration av smärtlindring) men då döden var en förutsedd men ej avsedd effekt, medan det är omöjligt att blunda för aktiv dödshjälp?

Och med det sistnämnda i åtanke kanske man skall fråga sig om dödshjälp alls skulle avhumanisera vården – att hjälpa en patient till den död denne vill ha borde ju på sitt sätt vara höjden av humanitet.

2. Människor ändrar sig

Ja, det gör de. Vad jag förstår av Hollands reglering om saken krävs en “enträgen” begäran om att få avsluta sitt liv. Två läkare skall ta ställning i saken. Och ja, döden är oåterkallelig. Men om jag skall vara riktigt krass (och varför inte, detta är min blogg och jag kan leka djävulens advokat) så: den som fått dödshjälp kan inte ångra sig. Min tro är att vi efter döden är och förblir döda och även om vi skulle föras till någon annan plats sedan döden inträtt så tror jag inte att den platsen är en där vi kan sitta och gräma oss över allt som kunde gjorts annorlunda i våra liv. Det hoppas jag i vart fall inte att det är… Vore ju hemskt tråkigt.

När det gäller dödshjälp skall det alltid vara patientens egen önskan som räknas. Om denne under lång tid begär dödshjälp, varför skall vi då hindra denne med hänvisning till att han eller hon kanske kommer ändra sig i framtiden? Det kanske han eller hon inte alls gör. Om vi skall dra det riktigt långt, så varför behandla patienter med sjukdomar alls i så fall – de skall ju ändå dö någon gång, och även om de vill leva nu så kanske de inte vill det sedan. Jag inser dumheten i detta argument, men varför skall det omvända vara ett så stort argument mot dödshjälp?

I Borde läkare ha förkortat våra liv? ställer sig två före detta patienter, båda förlamade och den ene läkare, frågan om de borde fått dödshjälp.

Vi har båda legat som vårdpaket och stirrat upp i sjukhustak och känt dödsångest och dödslängtan. Men också en livsgnista.

[….]

Många år senare tycker vi att det är bättre att vi lever och att inga klåfingriga doktorer förde samtal med våra anhöriga om ett ­”läkarassisterat livsslut”.

Dock tycker jag, återigen, inte att de i så fall uppfyller de krav jag vill uppställa för dödshjälp. De har inte givit en enträgen önskan om att dö. Att läkare skulle hålla på att försöka övertala patienter eller deras anhöriga till dödshjälp är absolut inte aktuellt. Då finns det bra mycket bättre saker för läkare att hålla på med (däremot kommer man säkerligen återigen in på frågan om dubbel effekt och passiv dödshjälp i en del situationer som dessa).

3. Funktionshindrade befarar att subjektiva bedömningar skall göra att vissa liv inte anses värda att leva, trots att de som lever livet i fråga inte alls vill dö

Hollands reglering kräver två läkare, anmälan till domstol och patientens enträgna önskan. Någonstans på vägen känns det som att faktumet att en människa inte alls önskar dö borde kunna plockas upp. Jag inser dock att detta är ett naivt påstående: det finns utan tvekan situationer då människan i fråga inte alls kan göra sig hörd, till exempel i patienter med svåra förlamningar och oförmåga att kommunicera med omvärlden. Men i min syn på regleringen av dödshjälp skulle dessa aldrig bli aktuella för aktiv dödshjälp, eftersom ingen uttalad önskan om att dö finns. Vad som blir kvar är då den passiva hjälpen som redan idag (uppenbarligen) existerar – patienter i vegetativt tillstånd och liknande vars näringstillförsel stryps. Dessa subjektiva bedömningar, då det gäller att exempelvis bedöma om en patient någonsin kommer att vakna igen, kommer man i dagens moderna sjukvård inte ifrån.

4. Massmedia uppmärksammar när människor skall “hjälpas” till döden

När massmedia uppmärksammar dödshjälp handlar det oftast om att personer med funktionsnedsättning skall “hjälpas” genom så kallade barmhärtighetsmord trots att de inte är döende.

~ DHR

Bara genom en snabb sökning på Google kan jag tycka att det påståendet är felaktigt. Efter Wikipedia kommer en artikel om den 31-åriga kvinna som i våras begärde dödshjälp. Hon hade vårdats i respirator sedan hon var sex år gammal och var totalförlamad. Därefter kommer ett skolarbete om dödshjälp och sedan en Aftonbladet-artikel om att majoriteten av svenska folket är för aktiv dödshjälp.

Nästa artikel jag finner är om en 70-årig man med ALS som till slut begick självmord. Han hade kämpat för att få rätt till dödshjälp men fick det inte och begick till slut självmord på egen hand.

Medias bevakning förefaller inte alls vara vinklad åt när människor med funktionshinder skall “hjälpas” till döden.

5. “The slippery slope”

Det mest inflytelserika argumentet mot frivillig dödshjälp är ”the slippery slope”, argumentet om det sluttande planet: om vi alls tillåter läkare att ta livet av patienter så kommer vi snart inte att kunna begränsa dödandet till de patienter som själva önskar dö.

Riskabel doktrin om dödshjälp, Peter Singer

Som Singer strax därpå konstaterar (och flera andra med honom, däribland Tännsjö i “Döden är förhandlingsbar”) finns det ingenting som stödjer detta påstående. Enligt Tännsjö blev effekten till och med tvärtom i Holland – reglerna stramades upp efter tillkomst så att färre skulle erbjudas möjlighet till dödshjälp.

Och varför skulle det inte gå att begränsa? Jag förstår inte riktigt argumentet – tror dessa motståndare att läkare inget hellre vill än att ta livet av sina patienter? Tror motståndarna att riksdagen tycker det är okej med fluffiga ramar om vem som skall få tillgång till dödshjälp? Jag förstår inte argumentet.

6. Det blir en fråga om ekonomi

I dagens samhälle handlar allt och lite till om ekonomi. Varje människa skall dra sitt strå till den samhälleliga stacken och gör man inte det är man en börda. Även här skulle jag vilja ha tillgång till statistik och bedömningar från Holland, som är det enda land jag kan utgå ifrån eftersom de är de enda som legaliserat dödshjälp.

Tännsjö skriver i “Döden är förhandlingsbar” om att anse sig själv ligga till last för sina nära anhöriga och bli en ekonomisk börda (förmodligen då främst gentemot sina anhöriga; få torde bry sig något särskilt om de blir en ekonomisk börda gentemot samhället). Jag kan inte citera eftersom jag inte har boken framför mig, men kontentan var denna: Det handlar om etisk egoism. Han ställer sig frågan om vi alltid bör leva vidare. Att vilja leva vidare även när vi blir en börda är att följa vår överlevnadsinstinkt och det är inte nödvändigtvis det rätta.

Denna del av Tännsjös resonemang kan jag inte ställa mig bakom. Om en patient vill leva vidare bör denne få göra det alldeles oavsett om han eller hon är en börda för anhöriga och samhälle. Vem säger att de anhöriga skulle må bättre av att patienten fick dödshjälp, om de fick veta att det baserades på en önskan om att inte vara i vägen? Nej, detta tycker jag är en valid invändning. Vill man leva skall man få leva. Min utgångspunkt handlar om människor som inte vill leva, utifrån att de lever med alltför stor smärta, ångest, med mera.

Naturligtvis är jag medveten om att rätten till ”hjälp till självhjälp” i livets slutskede kan, och kommer, att missbrukas. Men det gäller ju all lag och rätt som stiftas i samhällskontraktets och den mänskliga samlevnadens namn.

~ Min död är min, Cordelia Edvardson

7. Vad händer med den läkare som utför dödandet?

Av alla argument för och emot dödshjälp så är detta det argument jag främst kan ta till mig. Medan jag i alla övriga fall sätter mig in i situationen som om jag vore patient så är det här den fråga där jag måste ta ställning som blivande läkare. Och där blir det svårt. Skulle jag kunna ta en annan människas liv, även om det var på dennes enträgna begäran? Hur skulle jag må efteråt om jag gjorde det? Om dödshjälp blir en del av den svenska vården och en patient jag vårdat under lång tid begär dödshjälp, skulle jag då inte må dåligt alldeles oavsett om jag gick med på att göra det (varpå jag dödat en människa), eller vägrade (varpå jag förmodligen skulle känna att jag övergett patienten)?

Då jag sätter mig i situationen som patient med en dödlig sjukdom som inte kan botas vet jag att jag måste ställa mig positiv till dödshjälp. Om jag drabbas av ALS, cancer, eller någon annan sådan sjukdom – då vill jag ha alternativet att kunna begära att få somna in lugnt och stilla. Den vetskapen, att det finns en väg ut, skulle få mig att kunna leva lugnare och förmodligen längre än annars. Om jag däremot skulle veta att jag skulle behöva ta mitt liv på egen hand, då finns en överhängande risk att jag gjort det tidigare, bara för att vara säker på att jag fortfarande kunde. Med dödshjälp skulle jag dessutom slippa en del av ångesten – risken att jag faktiskt inte dog utan bara blev ännu sämre, risken att det skulle göra väldigt ont, eller att jag kanske inte skulle våga och då skulle behöva dö på ett sätt fyllt av smärta.

Men jag vet inte hur jag som läkare skulle klara det. Och det syns också i statistiken – medan befolkningen i allmänhet är mycket positiv till dödshjälp är en stor andel läkare emot. För det är vi som skulle behöva göra det. Och att döda människor är emot de flesta människornas etik och moral, kanske läkare än mer än andra, sedan de svurit den Hippokratiska eden.

Men, som Cordelia Edvardson skriver:

Makten över sitt liv, så långt detta är möjligt, och den ovillkorliga rätten till sin död borde höra till de icke förhandlingsbara mänskliga rättigheter som tillkommer alla av kvinna född.

Mina inlägg om dödshjälp:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4

Dödshjälp, del 3: Organdonation

Fortsättning på Dödshjälp, del 1 och del 2.

I Sverige finns möjligheten att registrera sig i Donationsregistret. För alla som inte gjort det, GÖR DET, och om du har gjort det, skaffa allra helst ett donationskort att ha i plånboken så att sjukvården snabbt kan få veta om du vill donera eller inte.

I förra delen pratade jag om permanent vegetativt tillstånd och passiv dödshjälp när det gäller människor som saknar medvetande. Detta inlägg kommer gå vidare på lite samma tema, men samtidigt dra in frågan om att bli organdonator.

En person i permanent vegetativt tillstånd visar sig ha bestämt sig för att denne vill donera sina organ om så är möjligt. Då uppkommer frågan om att hålla en patient vid liv endast för att dennes organ skall kunna användas. För organdonation krävs det att patienten är hjärndöd.

Som det står på Donationsrådets hemsida:

För att en organdonation ska kunna bli möjlig måste en person avlida och konstateras död i total hjärninfarkt under pågående respiratorbehandling. Hjärtat och övriga organ blir då syresatta fast personen är död.

Så går en organdonation till, Donationsrådet

Man får hålla en patient vid liv i max 24 timmar för att utreda om organdonation är aktuellt.

En person i permanent vegetativt tillstånd är vid liv. För att kunna tillmötesgå patientens önskan om att bli organdonator kan patienten flyttas till intensivvårdsavdelningen, istället för till en avdelning där denne skall “vänta på att dö” då sonden stängs av.

Det ironiska i detta är alltså att personen i fråga mycket väl kan få bättre vård – på intensivvårdsavdelningen – för att denne vill vara donator, än denne fått om sjukvården bara beslutat att avsluta sondmatningen.

Tännsjö uppställer ett antal krav för att man skall få hålla en patient vid liv för att denne skall kunna bli organdonator:

För det första måste det kunna säkerställas att behandlingen utförs utan att patienten själv lider eller känner obehag. För det andra måste det kunna säkerställas att patienten inte i så fall, och på grund av den fortsatta behandlingen, riskerar att hamna i en form av överlevnad som är ovärdig eller plågsam för närstående.

~ s 86, Döden är förhandlingsbar

Intensivvården skall ha ett normalt innehåll, det vill säga den får inte syfta till att påskynda uppkomsten av total hjärninfarkt.

~ s 94, Döden är förhandlingsbar

Så detta blir egentligen motsatsen till dödshjälp – man arbetar för att behålla en människa vid liv, för att denne skall få uppfylla sin önskan om att hjälpa en eller flera andra människor genom organdonation. En respirator kopplas in (eller underlåts kopplas bort) för att patienten skall “få en chans” att bli hjärndöd, istället för att respiratorn kopplas bort så att denne dör av en kollaps av andning och cirkulation.

Då uppkommer frågan om människor fortfarande vill bli donatorer, när det innebär att de vårdas för att kunna bli detta redan innan de avlidit? Jag vet inte. Personligen, ja. Så länge Tännsjös krav är uppfyllda – jag vill inte lida på något sätt och jag vill inte riskera att jag kommer överleva på ett “ovärdigt” eller plågsamt sätt för mina närstående.

Fundera själva. Vad tycker ni? Om ni vill donera, hade ni varit okej med att livsuppehållande åtgärder sattes in för att era organ skulle kunna användas?

Till slut tar Tännsjö upp risken att donationsläkare går runt och “raggar” patienter som kan bli organdonatorer på andra avdelningar. Detta får givetvis inte ske – åtminstone för det enda mål att patienten skall dö och bli organdonator. Däremot ser jag inget direkt problem i att patienter, som av sina egna avdelningsläkare identifieras som möjliga donatorer, flyttas till intensivvårdsavdelningen och får vård där istället för på sin originalavdelning. Som citerat ovan, intensivvården skall ha ett normalt innehåll – inte påskynda att patienten får en total hjärninfarkt. Jag ser inte det som ett problem.

Om du vill läsa mer om donation innan du bestämmer dig kan du göra det på Donationsrådets hemsida. Till slut, min egen vilja, för jag har aldrig tvekat i frågan: Jag vill att mina organ doneras om det är möjligt.

Mina inlägg om dödshjälp:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4