Tag Archives: Roligheter

Disneyfilmer

Började samla min Disney-DVD-kollektion för flera år sedan. Det stora steget mot en fullständig samling togs då ett paket med 20 av filmerna, däribland Skönheten och Odjuret som då inte fanns att köpa på DVD längre (eftersom Disney släpper filmerna med jämna mellanrum och däremellan ser till att de försvinner helt från marknaden, så att efterfrågan blir stor när de släpper filmen tio år senare igen, i någon ny ‘edition’), lades ut på Tradera. Eftersom Skönheten och Odjuret gick för 500 kr som enskild film tyckte jag att 2000 kr för hela paketet var ett fantastiskt bra pris. Det var rena julafton när det levererades några dagar senare.

Igår levererades de två sista filmerna – Fantasia och Fantasia 2000. Jag har inte sett Fantasia 2000 innan – har velat se den sen den kom ut, men inte fått chansen – men jag älskar Fantasia. Min favoritsekvens i originalet var när jag var liten Pastoralsymfonin av Beethoven och det är väl inte så märkligt att det är min favorit med tanke på att den har kentaurer och en pegasfamilj. Återstår att se om det fortfarande är favoriten. En annan favorit var Disneys version av Nötknäpparsviten (Pjotr Tjajkovskij, då man följer årstiderna. Trollkarlens lärling, som är det mest kända Fantasia-avsnittet där Musse Pigg är lärlingen, fann jag alltid väldigt otäck som liten. Hemska träpinnar som fick liv…

Att bygga en film på det sätt som man gjorde med Fantasia och senare Fantasia 2000 verkar fantastiskt. Tecknarna lyssnade på musiken och lät sig inspireras; de ritade vad musiken fick dem att tänka på och känna.

Har själv inspirerats av och ritat massor av Disney. Ovan är nog den jag är mest nöjd med. Tog sin lilla tid. Helt datorgjord.

Jag har älskat Disney så länge jag kan minnas. Som barn var Den lilla sjöjungfrun min absoluta favoritfilm – så till den grad att jag började simma som en sjöjungfru istället, och det gör jag för all del fortfarande hellre än simmar bröstsim. Sedan jag blivit lite äldre har Den lilla sjöjungfrun puttats undan från förstaplatsen, då jag inser bristerna i huvudkaraktären i den filmen alldeles för väl – en flicka på sexton år som ger upp hela sitt liv för en killes skull? Hm, tveksamt meddelande till unga tjejer egentligen. Prins Eric är dessutom en riktig Ken-docka, utan någon särskild personlighet eller vilja. Allt handlar om den sanna kärleken vid första ögonkastet.

Nuvarande favoriterna bland Disney-filmer har betydligt starkare huvudkaraktärer – Skönheten och Odjurets Belle och Mulan i den så betitlade filmen. Belle trotsar en hel stads åsikter för det hon själv tror på och blir inte fullständigt förblindad av ett vackert yttre. Mulan visar genom filmen en sympatisk kombination av att vilja göra sin far stolt (och rädda hans liv), samt att vilja finna sig själv och det hon är bra på. Hon är intelligent och litar på sig själv. Att hon sen måste klä ut sig till man för att få något genomslag är okej. Det är hemskt och synd och fortfarande likadant på alla möjliga ställen i världen, men Mulan får sitt sagt och kickar ass både som tjej och kille.

Jag tycker den är väldigt talande... även om jag inte håller med om Belle. Hon räddar killen i fråga på mer än ett sätt, och det är inte hennes sexualitet som är grejen. Visst är hon vacker, men... Övriga är ganska klockrena. Om ni bor under en sten och inte vet vem som är vem, från vänster: Snövit, Törnrosa, Jasmine (Aladdin), Ariel (Lilla sjöjungfrun), Belle (Skönheten och odjuret) och Askungen.

Sen lär väl inte pojkarna alltid ut mycket bättre saker... Vänster sida uppifrån och ner (för några av killarna är en utmaning även för mig...): Eric (Den lilla sjöjungfrun), Prince Charming (Snövit), Aladdin; höger sida uppifrån och ner: Prince Charming (Askungen), Prince Charming (Törnrosa), Odjuret (Skönheten och odjuret). De får inte ens namn allihopa. Någon kanske har namn egentligen, vad vet jag. Odjuret vet jag har fått namn senare; han heter Adam har jag för mig.

Där är några filmer i samlingen jag inte har sett – filmerna 6 till 11, vilka är mer eller mindre okända för gemene man skulle jag tro. Jag köpte dem eftersom jag visste att jag ville ha hela serien. Filmerna är Saludos Amigos, Three Caballeros, Make Mine Music, Pank och fågelfri, Melody Time och The Adventures of Ichabod and Mr Toad. Pank och fågelfri har bland annat Disney-versionen av Jack och bönstjälken (här Musse och bönstjälken), vilken jag såg som liten så det kanske någon annan också har. I övrigt är alla filmerna samlingar av gamla animerade kortfilmer.

Jag har heller inte sett två av de senare filmerna – 41:an Lilo and Stitch, och 44:an Kogänget. De verkar alldeles för hysteriska, men förr eller senare lär jag väl se dem bara för att.

Det märks ganska tydligt var Disneys guldåldrar varit. Från början med Snövit, Pinocchio, Fantasia, Dumbo, och Bambi – alla fantastiska filmer. De är också en bra bit mörkare än vad filmerna senare blivit. Pinocchio har en scen där Pinocchio och hans vän dricker öl och röker cigarrer och blir förvandlade till åsnor allt eftersom de beter sig mer och mer illa. Fantasia har Trollkarlens lärling. Dumbo blir full. Bambis mamma blir ihjälskjuten. Bland senare filmer är det kanske framför allt Lejonkungen som kan jämföras, då Mufasa blir dödad.

Min Disney-samling!

På 1950-talet kom en del mer artistiska, vackra, verklighetsflyktiga filmer: Askungen, Alice i underlandet, Peter Pan och avslutade med extremt stilistiska Törnrosa 1959. Att titta på extramaterialet på Törnrosa och se hur de skapade stilen och världen är mycket intressant.

Walt Disney själv gick bort 1966, men man lyckades ändå få ut ett gäng fullt godkända filmer på 60- och 70-talet. 101 dalmatiner, Svärdet i stenen, Djungelboken, och Aristocats. De är dock inte i närheten av i klass med de tidigaste filmerna och inte heller filmerna som kom under senare delen av 80-talet och början/mitten av 90-talet. Svärdet i stenen såg jag dock för inte så längesedan och den är faktiskt fantastiskt rolig. Merlin är en mycket underhållande karaktär, vilket jag inte minns så mycket av som barn – det var humor som nog gick rakt över mitt lilla huvud. Djungelboken har också sitt set av mycket välutvecklade karaktärer och bra musik. Aristocats är väl mest känd för “Alla snubbar vill ju vara katt”, i övrigt är den en bra barnfilm.

Robin Hood som kom ut 1973 behöver man inte prata något särskilt om. Den är ett hopkok av scener och storyn verkar de inte ha lagt någon större vikt vid. Bitar av den går ju i Kalle Ankas julafton och bitarna är ungefär lika sammanhängande där som den faktiska filmen är. Filmerna efter det – Filmen om Nalle Puh, Bernard och Bianca, Micke och Molle, Mästerdetektiven Basil Mus, och Oliver och gänget – är också bra barnfilmer (utom Micke och Molle kanske, den är hemskt sorglig). Mitt i den röran av barnfilmer utkom också den absolut sämsta av Disneyfilmerna: Taran och den magiska kitteln. Maken till rörig soppa… Obegripliga karaktärer, helt utan sammanhängande story (eventuellt helt utan story, punkt), och utan något direkt slut är det ett under att den alls gavs ut. Jag tror inte det berodde på Walt Disneys död, som pappa hävdade – den kom ut 1985, 20 år efter Disneys bortgång. Såvida man inte kan skylla hela setet av barnfilmer på dålig styrning efter Walts död, vilket väl är fullt möjligt egentligen.

Min version av Ariel. Mest populära av mina bilder på DeviantArt :)

Sen kom så Disneys moderna guldålder – Den lilla sjöjungfrun utgavs 1989 och följdes av Skönheten och odjuret 1991, Aladdin 1992 och Lejonkungen 1994. De är fantastiska. Helt utan någon som helst tvekan otroliga. Skönheten och odjuret Oscarsnominerades – för bästa film. Inte bästa animerade film utan bästa film. (Det har bara hänt en gång till sedan dess, med Pixars Upp). Filmen vann Oscars och Golden Globes för bästa musik. Även Aladdin och Lejonkungen vann Oscars för sin musik.

Sedan dess har filmerna getts ut i allt högre hastighet. Pocahontas är en film som är bra ett tag (och fantastisk musik), innan den övergår till extremt buller. Tarzan tycker jag är väldigt mysig, med riktigt bra musik (Phil Colins). Kejsarens nya stil är lätt obegriplig som Disneyklassiker, men en kul film. Atlantis är extremt bullrig. Skattkammarplaneten är oväntat bra. Björnbröder är sockersöt (och har en tvåa som är på samma nivå som ettan faktiskt, vilket nog mer är dåligt för ettan visserligen).

Kan slå ett slag för Ringaren i Notre Dame som kom ut lite tidigare (1996) – det är en fantastisk vuxenfilm. Jag avskydde den när jag var liten – den var ju inte alls rolig – men när jag såg den igen för något år sedan tyckte jag den var otroligt bra. Vackert animerad, bra karaktärer, bra story. En huvudrollsinnehavare som inte är en bländande skönhet och en mörk figur som drivs av tron att det han gör är rätt – alla andra syndar, men inte han.

Men all min kärlek till filmerna mellan 1989 och 1994 (förutom Bernard och Bianca i Australien som också kom ut då – barnfilm, söt och rolig men inte klassiker)! Trots det är jag helt villig att driva med dem…

Saker Disney lär en liten flicka ;)

Pic spam: Finsittning #2

Bilder från finsittningen i lördags :)

Pyssel på förfest.

Christofer har ett äkta leende för kameran.

Louise och Alexander är allmänt snygga.

Pyssel! Vi var ju tvugna att göra pins för bästa gyckel och Fadderiet är inte världsbäst på att planera så att man har det färdigt ett tag innan...

MedSex!Olle kom och höll mig sällskap.

...och sen kom snyggaste Unni också!

Fadderiets söta flickor!

Redo för finsittning på Garnisonen.

Fadderistflickorna och två MedSex-flickor i väntan på att pojkarna skulle traska till Garnisonen.

Snyggggggaste!

Fadderistpojkar!

Världens snyggaste Fadderi!

Fadderiet försöker sig på MedSex-posen. Det går sådär...

MedSex: De hälsar snyggt och posar bra :)

Superfaddrarna gycklar

Mingel. Gröna rosetter markerar Fadderist-tjejer :)

Fadderiet och MedSex posar snyggast...

...galnast...

...jättegladast!

Jag och Louise :)

Sgt Psykos DJ:ar

LÄK-dansen är ett stående inslag på LÄK-sittningar... :)

Kul med LÄK-dans :)

Finsittning #2

Igår var det dags för finsittning nummer två för min del. Var tar tiden vägen? Det känns inte alls som att det var längesedan jag gjorde mig i ordning med E och K här hemma för vår första finsittning, då när jag hade P som bordsherre och inte kände nästan någon.

Igår kände jag kanske inte så många – när två tredjedelar av gästerna är ettor blir det så; vi har inte haft så många tillfällen att umgås för jag kan verkligen inte räkna min roll under nollningen som att “umgås”, även om det innebär att ettorna har koll på vem jag är i någon mån – men jag hade koll på det mesta. Fick gyckla, äta god mat, underhållas av andras gyckel, och ha allmänt trevligt.

Dagen var dock ganska stressig. Hann baka äpple-kanel-muffins på förmiddagen innan det var dags att ha MedSex- och Fadderiet-rep hos A. Jag finner det en liiiten aningen jobbigt att öva på en sång för första gången i runda slängar sex timmar innan den ska framföras och det var lite lagom kaosartat tills O styrde upp det hela något. I slutändan gick det ganska bra och MedSexorna gick därifrån. Lite planering för Fadderiet och sedan var klockan helt plötsligt två, vilket var lite sent med tanke på att vi skulle fixa en hel hög saker innan vi åter skulle träffas, primped and polished, lite efter fyra. På något sätt gick det ändå vägen. K försökte fixa mitt hår men det var för mycket hår och för lite tid, så i slutändan satte jag upp det med några pins och ett hårband i silver. Blev väl godkänt. Klänning fick jag låna av A.

Förfest med lite övning och en del pyssel inför kvällens sittning, samt – så klart – en del alkoholintag hemma hos en MedSexist. Att (för)festa med MedSex är alltid en underhållande upplevelse.

Nån gång vid sex-halv sju tog vi oss till Garnisonen, där vi började med fotografering i olika konstellationer. Mycket roligt. Jag ser nog galen ut på en del av de där bilderna. Men kul hade vi.

Mingla är inte egentligen min grej men jag försökte i alla fall. Det verkar dock inte vara så mångas starka sida; de flesta stod och drack fördrink med någon de kände. Jag undersökte bordsplaceringen för att finna min plats, vilket var nära scenen. Fick Superfadder-L rakt över, och fyra ettor runt om mig.

Maten var god, gillade – precis som förra gången – förrätten bäst. Förra gången var det lax med philadelphia om jag inte minns fel, den här gången var det lufttorkad skinka och philadelphia, tror jag. Mycket gott. Superfaddrarna gycklade med två nyskrivna gyckel och en del gamla, och de blev allt bättre efter den initiala osäkerheten i första låten.

Under huvudrätten gycklade de av Fadderiet på BVC:n utvalda nollegrupperna som vi tyckte var bäst på att gyckla under nollningen, och båda grupperna imponerade stort. Fantastiskt bra gyckel, och dessutom fyra-fem gyckel per grupp. Mycket bra jobbat. Vi skulle ju välja en vinnare, vilket var lite svårt men det gick – Ortopederna vann. De fick chokladmedaljer och gröna “bästa gyckel”-pins att sätta på fracken. Precis som förra terminen vann Neurologerna Bästa Fjäsk och som pris fick de en 2,8 kg tung grön godisråtta. Denna gick de stolt och bar på hela resten av kvällen.

Innan Fadderiet avslöjade vinnarna fick vi gyckla med “Röda frackar”. Efter prisutdelningen sjöng vi “Ompa ompa”, vilken är väldigt underhållande.

MedSex gycklade som sig bör sist, till den goda efterrätten – panacotta med bär och en liten bit choklad. MedSex rules, givetvis, det gör de alltid. Och de är inne på sista refrängen av sitt år nu, vilket innebär att de är grymt sammankörda och varenda ton sitter precis där den ska. Avslutades med det som på något sätt ska vara kulmen av nollningens rivalitet mellan MedSex och Fadderiet: Borka-sången från Ronja Rövardotter, omgjord med Me-me-me-me-MedSex och Fa-fa-fa-Fadderiet!

Mycket roligt kan man ha på sittning, helt klart. Framför allt om man är grön. Eller röd. ‘s fun. Hugs for everybody i slutet – nu har Fadderiet och MedSex åter slutit fred.

När sittningen var över sjöngs det som vanligt den där slutsången jag inte minns vad den heter och sedan var det kaffe och nån form alkohol på ovanvåningen. Lite prat och umgänge medan borden på nedanvåningen rensades undan för att skapa dansgolv. Bäste Sgt Psykos var DJ för kvällen och gjorde ett kalasbra jobb! Självklart spelades Billy Jean, för vad är en läksittning utan läkdansen? Det går ju inte.

Tog en shot, till vissas stora förvåning. Jägermeister, vilket inte är det godaste som uppfunnits, men varför inte… Sällskapligt och trevligt. Till middagen fick jag alkoholfritt vin, vilket jag tycker lika illa om som riktigt vin, så det blev mest vatten.

Gick hem vid två-tiden. Kan ju trilla från festlokalen hem, vilket är väldigt skön omväxling från festerna på Kårallen. I vanliga fall är det ju en bit att cykla.

Sen förlorade man helt plötsligt en timme. Trodde jag vaknade i lagom tid vid nio, men tack vare sommartiden blev det visst vid tio istället. Vilket var helt okej eftersom jag planerade att äta brunch på Örat och inte hade lust att vänta i 1,5 timme på mat. Det blev ju till att trilla ur sängen, på med myskläder, och cykla till skolan istället för att behöva vänta. På Örat fanns det allehanda godheter uppdukade. Temat var English breakfast så det fanns tre sorters scones och givetvis te, men det fanns också allt annat gott – ägg i diverse former, bacon, våfflor, bullar, ost och andra pålägg, fil, yogurt, flingor, chokladkaka, kaffe, juice, varma mackor… Helt värt för 50 kr. Dessutom andra gången på tre dagar jag ätit våfflor – mums!

Bilder från finsittning borde komma, väntar på att det ska läggas upp på Facebook :)

Goldfever!

Igår var det dags för efterlängtade Goldfever. Extra välbesökt av läk eftersom MedSex stod som en av arrangörerna måste jag säga att det var den bästa kravallen jag varit på hittills. Även om det väl definitionsmässigt inte var en kravall eftersom det var 70-talstema istället för krav på overall. Jag blir inte riktigt klok på definitionerna.

Anyway.

70-talstema innebar för min del utsvängda byxor med hög midja, stor tunika, hår med utåtflippade toppar, band runt huvudet/pannan på ett sätt alla verkar förknippa med 70-tal med tanke på hur många som hade det på Kårallen (eller också var det bara enkelt att fixa), samt blå ögonskugga. Det blev en helt okej ensemble i slutändan, faktiskt. Betydligt lugnare än de flesta andras, måste ju tilläggas. På Kårallen sprang det omkring folk i alla typer av galna utstyrslar, från gigantiska afroperuker till tennisutstyrslar med för korta shorts, från galna mönster i alla färger och former till guld och glitter. P som var på förfesten hade sytt om ett par vita sjukhusbyxor och satt i orange tyg för att göra nedre delen utsvängda, samt satt ordentligt med glitter på en gammal väst. Dansgolvet på Kårallen var färgspäckat och av det normalt vanliga svarta syntes – förutom ovannämnda afroperuker – inte särskilt mycket.

Själv började jag med förfest hos E, vilket var mycket trevligt. K hade varit ambitiös (eller kanske bara prokrastinerande för att slippa att göra stadietentan) och gjort ett quiz. Ett antal låtar med ett antal tillhörande frågor, allt från låttitel och artist till, “En person i den här gruppen är med i en äventyrsfilm som kommer ut senare i år, vilken då?”. (Gruppen visade sig vara Rolling Stones och personen i fråga Keith Richards som spelar Jack Sparrows pappa i fjärde Pirates of the Caribbean-filmen. Just den senare frågan tog mig en stund att komma på, men med ett antal extra ledtrådar från K lyckades jag. Whoo :))

Gick till Kårallen. Gårdagen var varm, 7 grader på termometern som mest – så den förbannade snön som bestämde sig för att bosätta sig här i fredags (typ 15 cm över en natt i mitten av mars… why?) har åtminstone börjat försvinna igen. Det var dock småkyligt vid elvatiden med någon enstaka minusgrad. Inte överdrivet mycket kö för att komma in på Goldfever var således tacksamt.

Kårallens båda dansgolv var öppna; stora dansgolvet körde 70-talsmusik och lilla, igår kväll betydligt mindre frekventerade, dansgolvet körde modern musik. På 70-talsgolvet fick vi njuta av allt från Kung Fu Fighting till YMCA (där K till slut räknade ut vilket håll C:t skulle göras på, heh). Roligt var det i alla fall. Dessutom trevligt med dansgolv där låtarna inte är söndermixade till tiominutersgegga som ingen känner igen, utan är i originalversion. Hur DJ:na kunde få slut på 70-talsmusik efter tre timmar och då började köra om saker igen var väl lite smått obegripligt, men jag tror inte det var så många som var så pass nyktra att de noterade detta, eller åtminstone brydde de sig inte.

Det enda som var lite småtråkigt var att det var så många läk som jobbade. Eftersom MedSex anordnade festen var det många som tog chansen att jobba, vilket ju givetvis innebär färre människor att hänga med på dansgolvet. Menmen, man kan inte få allt. Pratade med folk som jobbade när chans gavs.

K och resten av de jag kom dit med gick vid två. Jag kände för att stanna, så det gjorde jag. Klockan tre, då festen tog slut, tog jag följe med R och A, och eftersom de var hungriga och jag var pigg följde jag med dem till stan för nattamat i form av kebab. Den intogs lite senare i A:s soffa. Vi hade väldigt roligt.

När jag till slut cyklade hemåt vid femtiden var det så pass sent – tidigt – att solen faktiskt börjat gå upp; horisonten började ljusna. Det om något känns som ett tecken på vår: det är inte längre mörkt 23 timmar om dygnet. Nu, halv ett på dagen, strålar solen över Linköping och min balkong blir nog lika varm idag som den var igår. Ska sätta mig och plugga där efter frukost, igår blev det lätt 25 grader där. Väldigt skönt. Ute är det omkring sex grader, så snön smälter förhoppningsvis i hög hastighet. Jag håller fortfarande tummarna för att det blir vår på riktigt snart, och att jag slipper skriva fler “JAG HATAR SNÖ”-uppdateringar på Facebook innan sommaren kommer.

Operation

Idag fick jag följa med på operation. Basgruppen frågade för någon vecka sedan vår ena handledare som är kirurg, om vi kunde få följa med någon gång. Det är väldigt roligt med kontakt med sjukvården “på riktigt”, allra mest när man sitter med teorin dagarna i ända. Så får man chansen tar man den, helt klart.

Jag och KF kom till 14:e våningen kl 7.55. Ungefär klockan åtta började morgonmötet på avdelningen, vilket var spännande att lyssna på; ett antal patienter togs upp och diskuterades. Jag förstod väl vart tredje ord eller nåt, men det är helt klart mer än jag hade förstått för ett halvår sedan :)

Därefter fick vi följa med vår handledare och en ST-läkare till omklädningsrummen så att vi kunde byta om till OP-ställ. Innan vi gick in på kirurgen fick vi också hårskydd. Efter lite kaffe för kirurgerna som skulle operera – de måste ju hålla sig vakna när de står där med skalpellen – fick vi munskydd och fick gå in i operationssalen. Där hade patienten redan sövts och höll på att förberedas med gröna täcken och allt annat nödvändigt för operationen.

Jag och KF fick stå på pallar för att se något. Att se kirurgerna lägga snitt är coolt. Det blödde väldigt lite; kärlen brändes eller knöts ihop efter hand som kirurgerna tog sig nedåt i lagren – genom hud, fett, bindväv, muskler. Vi fick försöka se bäst vi kunde och läkarna förklarade efter hand som de arbetade. Vår handledare, som inte opererade i början, visade oss bilder för att förklara vad vi såg och nerver som skulle undvikas och så vidare.

Jag är nöjd med mig själv – blev inte illamående eller svimfärdig. Det är lättare att motverka de där känslorna när man är medveten om att de kan hända. Tror luktsinnet påverkar mig mest; den här gången luktade det då de brände ihop kärlen. Men man vänjer sig snabbt.

Som läkarstudent – “liten” läkarstudent på en så här tidig termin i alla fall – känner man sig ganska i vägen när man är ute. Det är jätteroligt och de flesta är otroligt hjälpsamma, men jag kan ju inte göra ett dugg och ska inte göra ett dugg och är egentligen bara ett moment till att ta hand om i deras jobb. Jag är därför tacksam, både idag och varannan vecka i Finspång, för de som visar oss, lär oss, och helt enkelt tar sig tid. Under operationen pratade vi, förutom med vår handledare och de andra två kirurgerna, även med narkossjuksköterskan. Det är roligt att höra vad folk trivs med i sina arbeten; jag ställde samma fråga till röntgensjuksköterskan i Finspång senast. De jag pratat med hittills har alla talat väldigt varmt om sina respektive arbeten.

Jag är ganska så hundra säker på att jag aldrig kommer att bli kirurg, men det var ändå riktigt skoj att vara med idag.

Bästa sittningen

Igår var det sittning igen. MedSex eminenta festfixare S och U hade, tillsammans med lika eminenta festfixare från PsyKO, bokat Platå och satt ihop den hittills bästa sittningen jag varit på. Temat var Gökboet eller speed-dating på dårhuset, vilket starkt bidrog till att göra det till en helt grym sittning.

I vanliga fall blir sittningar efter ett tag ganska långdragna. Man bordsplaceras och hamnar med folk man inte känner, vilket leder till i runda slängar 45 minuters prat – man hinner då gå igenom standardfrågorna: Vad pluggar du (0m det inte är bara-läk-sittning)? Var kommer du ifrån? Hur gammal är du? Några frågor om hur man trivs på utbildningen, i staden, och lite efterföljande frågor. Detta upprepas med samtliga man sitter nära nog för att höra – ljudnivån kan ju vara ganska hög – innan det, om man inte fattar tycke för varandra, går lite i stiltje. När sittningen går in på sin andra timme och senare även sin tredje timme blir det ofta lite tråkigt om man inte hittat någon vidare gemensam grund att stå på än att man pluggar samma utbildning eller har släkt i samma hemstad eller whatnot.

PsyKO-LÄK-sittningen löste detta fantastiskt väl genom att efter de där första bra 45 minutrarna, det vill säga efter förrätten, låta oss byta platser. Vi hade vid anländandet emottagit varsitt kuvert, i vilket det bland annat fanns ett sönderklippt kortlekskort, där vi skulle hitta den som hade den andra halvan av kortet, allt för att vi skulle mingla så mycket det bara gick innan middagen, och det fanns även andra kort som bestämde hur man skulle förflytta sig under middagen. Efter lite kaos fick jag således nytt bordssällskap. Lite senare, efter huvudrätten, fick vi igen byta platser – det hela gav gott om kontakt med en massa roliga människor.

Givetvis serverades vi också riktigt bra underhållning. Logopedernas Oralspex kom och de var faktiskt grymma. Faktiskt, eftersom de inte lät särskilt bra på balen, men jag kan numera sluta mig till att det hade med att deras sång då skulle fångas upp i mikrofoner och det blev inte bra, snarare än att de på något sätt inte håller måttet. Ett helt gäng riktigt bra sånger! Även PA-programmets festeri kom och de var lika bra. Dessutom riktigt kul att se ett icke-HU-festeri, eftersom det är HU:s festerier vi oftast får se.

Eftersom PsyKO och MedSex anordnat sittningen avslutades den givetvis med att de uppträdde. En låt sjöngs tillsammans och den var sockersött gullig om hur vi ska jobba tillsammans för att ta hand om människor.

Maten som serverades fick mycket väl godkänt – laxmacka till förrätt, fläskfilé med potatisgratäng till huvudrätt, och chokladkaka till efterrätt. Gott! (Och att slippa laga mat själv är alltid skönt). Tempot för kvällen var “ångestframkallande” om jag minns rätt och det sjöngs så klart som sig bör på studentsittningar.

Efter avslutande sång blev det mer mingel och när borden plockats undan öppnades dansgolvet. Efter en stund blev det dock mellanfest hemma hos O. Detta ledde till möten med ännu fler nya människor; många äldreäldreäldrekursare (T10, T11) att prata med, vilket är roligt för det ges inte så många chanser att umgås med dem i vanliga fall.

Tror vi återvände till Platå någon gång vid halv 1-tiden, men jag är inte säker. Återvände gjorde vi i alla fall. Jag och U satt och pratade en stund och därefter blev det dans. Tyvärr sög DJ:n sätt rejält; han spelade mest discoversionen av hissmusik – ingen text, samma beats i en kvart. Inte roligt. När det väl var någonting med text var det förvånansvärt ofta låtar jag aldrig hört och det är ju nästan bra jobbat. Här och var stoppade han in någon känd låt och då fylldes dansgolvet snabbt på med folk. Man kan ju tycka att en DJ borde vara uppmärksam på vad som går hem: när folk står och ser uttråkade och bara gungar lite distraherat från sida till sida ut är det nog dags att byta musik.

Lite innan tre drog jag och U oss till slut hemåt. Jag var förvånansvärt pigg vid det laget, med tanke på min generella ovana vid att gå ut två dagar i rad. Dessutom var jag uppe klockan åtta igår morse för att vi skulle ha TBC-test i skolan klockan nio. Jag vaknade faktiskt av mig själv klockan åtta – jag hade egentligen planerat att motvilligt trilla ur sängen då klockan ringde vid halv nio, för att snubbla till skolan utan att äta frukost och sedan snubbla hemåt igen. Ibland förvånar kroppen en. Å andra sidan sov jag idag till tolv, så det var ju inte utan att jag gav mig själv ett visst mått av sömnskuld i och med kravallen.

Ser redan fram emot nästa års PsyKO-LÄK sittning :)

Kravall och alkohol

En tjej ligger på golvet, okontaktbar med spasmer.  Det slutar med att hon bärs ut på bår av närvarande sjukvårdspersonal.

Några minuter innan står jag och tittar ut över dansgolvet. Det är fullt av folk och det dansas och dricks med ölglas i högsta hugg. Framme vid scenen är det tätt packat. En del av de som dansar är så pass onyktra att de knappt kan hålla balansen och från och till ser det ut som att de ska dra med sig hela dansgolvet ner i en hög.

Det är kravall; krav på overall; studentfest i Linköping.

Jag har ingen åsikt om alkohol, eller kanske snarare ingen åsikt om andra människors intag av alkohol. Faktiskt, även om jag blivit tilldelad åsikter med jämna mellanrum. Jag vet vad jag vill och inte vill gällande alkohol för min egen del, men det försöker jag – faktiskt – inte överföra på någon annan. Jag tycker att det är djupt oansvarigt att dricka i vissa situationer, allra mest då det blir fara för liv och hälsa som när man sätter sig i bilen efter att ha druckit – men rent generellt är det upp till var och en att välja.

Behöver man dricka för att ha kul på en fest? Det enkla svaret är nej. Jag har haft extremt roligt helt nykter på många fester. Det handlar inte om alkoholhalt – det handlar om kompisarna, musiken och stämningen. Man kan vara spik nykter och ha jätteroligt och man kan (har jag hört från vänner) vara stupfull och ha jättetråkigt.

Igår möttes jag av två vitt skilda åsikter gällande kravall. Den ena var att man inte kan gå på kravall nykter, för alkoholhalten på kravaller är så hög att man mest bara ser de andra som är galet fulla och blir trött på dem. Den andra var att man definitivt kan gå på kravall nykter, det är bara en fråga om inställning och umgänge.

Jag ligger någonstans mitt emellan och väger. Visst handlar det om inställning och umgänge, samt musik, för precis som att ingenting blir roligt om man går in med åsikten att det kommer vara tråkigt så blir det mesta roligt om man går in med den inställningen. Med rätt människor omkring sig – folk man tycker om, folk som är på gott humör – blir även de tråkigaste saker roliga och när det är fest börjar man inte på en tråkig-nivå, oftast. Samtidigt blir jag oerhört frustrerad när jag för tredje gången får öl spilld på mig, eller när folk som inte kan gå rakt trampar mig på tårna gång på gång, eller när det inte går att ta sig fram för det står folk och hånglar kors och tvärs över korridoren. Var och en för sig är det inte så farligt, men efter ett par timmars upprepning blir det ganska tjatigt och irriterande.

Således pendlar jag fram och tillbaka. Kravallen igår var övervägande rolig, tack vare folket och bra musik. Min inställning var mer tveksam, eftersom jag fann Luciakraballen i december så tråkig och därför hade en negativ uppfattning om kravall. Till nästa kravall, Goldfever, om två veckor tror jag min utgångsinställning är bättre.

Blir fester roligare när andra dricker, även om jag är nykter? Det känns som att det svaret är ett otvetydigt ja. Alkohol ger en uppfattad frihet åt folk att bete sig på diverse sätt. Jag skulle tro att i mångt och mycket är det inte alltid alkoholen som släpper spärrarna, utan den generella uppfattningen om att man får släppa loss när man druckit. Man kan skylla på alkoholen. En av anledningarna till att jag tror det – utöver de studier jag läst om som ger teorin på fötterna – är att jag själv kan dras med av denna inställning trots att jag inte dricker. På en riktigt bra fest blir effekten även på mig att jag släpper kontrollen.

Kravallens dansgolv hade inte varit så roligt om alla varit nyktra. Men å andra sidan hade tjejen förmodligen inte legat okontaktbar på golvet heller.

Det finns positivt och negativt med alkohol.

Som avslutning, Glee sjunger Ke$has “Tik Tok”, i senaste avsnittet “Blame it on the alcohol“, säsong 2. Innan gruppen går upp på scen och kör låten för hela skolan dricker de alkohol eftersom de fortfarande är bakis efter den föregående nattens festande. Det slutar sådär. (I övrigt ett riktigt nummer med en av Glees två bästa dansare, Heather Morris.)

httpv://www.youtube.com/watch?v=z8zSZ1k-sOo

Och när vi ändå är på Glee, samma avsnitt, låten som döpte avsnittet:

httpv://www.youtube.com/watch?v=sYbooaaT7fo

Darth Vader-labb

Idag har det varit labb-dags igen – en fysisk labb. Mycket fysisk för mig, till och med. Det var en syreupptagningsförmåga-labb, vilket innebar att en person i basgruppen skulle cykla. Jag anmälde mig som frivillig till övrigas lättnad, eftersom jag finner det ganska roligt med undersökningar, labbar och tester av mina fysiska förmågor. Dessutom gillar jag att ha gjort åtminstone några av de undersökningar vi kommer utsätta patienter för – just denna kommer vi göra på en patient redan nästa termin.

Att jag sen fick se ut som Darth Vader var ju en oväntad bonus ^^

Darth Vader mask på...

En herrans massa elektroder fästes på kroppen för att mäta EKG. Vi har inte EGK som kunskapsmål den här terminen utan det kommer först nästa termin, men vi mätte det nu och fick titta lite på kurvan mitt hjärta gav. Vilopuls som lägst 58, vilket känns ganska bra.

Det finns det som kallas “Vit-rock-syndrom” (White coat syndrome) som innebär att patienten blir stressad av faktumet att denne är i sjukhusmiljö och att läkaren utför prover. Det märks på t ex blodtryck, som kan ge mycket högre resultat när det mäts på sjukhuset än när det mäts hemma – vilket i sin tur kan göra att man tror att vissa patienter har hypertoni (högt blodtryck), trots att de inte har det. När jag låg på britsen med alla elektroder och blodtrycket skulle mätas kunde jag verkligen förstå det konceptet. Det är oerhört stressande med folk som gör saker som man inte riktigt vet vad det är – trots att jag i det här fallet hade lika stor koll som de som satte på elektroderna och mätte blodtrycket, nämligen mina kursare – och framför allt vetskapen om att det som registreras är viktigt och kan medföra konsekvenser. Mina mätningar förväntades inte ge något annat än normala värden och det var ändå jobbigt. Om man tar blodtryck för förväntade hjärtproblem eller liknande… Jag förstår helt klart syndromet.

Mitt blodtryck var det dock inte minsta fel på – 100/55 (referensen är 120/80; 140/90 räknas som hypertoni). Togs liggande, mot standard sittande, och i vänster istället för höger arm.

Därefter fick jag sätta mig på cykeln och ta på mig Darth Vader-masken. Mina kursare hade väldigt roligt åt detta och det togs ett antal bilder. Masken är ganska obekväm och den ska dessutom sitta på så att det inte läcker ut luft någonstans,  vilket var svårt att få till men gick till slut.

På cykel med måååånga sladdar.

Först cyklar man i 6 min på 50 watt. Hela tiden gäller 60 varv/min. Därefter höjs det till 100 watt, också 6 min. Här var poängen att man skulle komma in i “Steady state”, där kroppen vant sig vid arbetsmängden så att syreupptagning och koldioxidutsläpp matchas och planar ut. Man kan hålla på “hur länge som helst”.

Systoliskt blodtryck togs här med Doppler, vilket hade stigit till 120 efter 6 min (puls 98) och 150 efter ytterligare 5 min (puls 120).

Andningsfrekvens och systoliskt tryck mäts :)

Efter dessa 12 min stegrades motståndet med 20 watt varje minut, vilket jag gjorde hela vägen upp till 260 watt. Då var det jobbigt! Min puls fick jag dock (förmodligen) inte upp till max – som högst var den 171. Problemet mot slutet, då jag skulle hålla en något högre takt än 60 varv/min, kändes framför allt som att jag inte har muskelstyrkan att dra runt det motståndet. För att testa maxpuls hade jag velat sänka motståndet något och öka varvtalet istället. Beräknad maxpuls för mig var 194 (220-26; standarduträkningen för maxpuls).

När vi slutade efter drygt 20 min, då koldioxiden i utandningen översteg syret – då man börjar hyperventilera – var jag uppe i över 3 l CO2/min. Högsta syrevärdet var 2,8 l/min. Om man tittar på denna syreupptagningsförmåga i tabellerna vi fick ut visar det sig att för en tjej, 20-29 år, är 2,8 l/min “mycket hög”. Yay!

Tog också ett sista blodtryck när jag fått lägga mig igen. Tydligen sjunker det diastoliska ofta rejält på grund av turbulens långt ut i artärerna efter kraftig ansträngning. Mitt avslutande blodtryck var dock inte alltför annorlunda mot det innan; 105/50.

Testet färdigt, sladden för Doppler-mätaren tas bort.

Det var ett roligt, om än lite svettigt, test att göra. Och det är kul att få på papper att man har bra kondition och är frisk. Det känns som att man blir väldigt väl genomtestad på den här utbildningen. Imorgon är det TBC-vaccination och de under senaste veckornas labbar har vi lyssnat på hjärta och lungor och tagit blodtryck. Dessutom lungröntgades vi i början av terminen.

Kan tänka mig att det är ett extremt jobbigt test om man är sjuk. Då börjar man heller inte med de 2×6 min av “steady state” – det var för vår skull, för att vi som studenter ska förstå koncept och lära oss – utan börjar direkt med den snabba stegringen. Börjar dock lägre än vad jag gjorde om man är sjuk. Dessutom frågas det, förutom de frågor jag fick om hur andfådd jag upplevde mig vara och hur hög ansträngningsgraden var, om huruvida man känner någon bröstsmärta. Det frågas inte vi studenter om :)

Vad är en bal på slottet?

Igår ägde Hälsouniversitetets bal rum. Några hundra festsugna studenter samlades på Konsert & Kongress i sina bästa utstyrslar för att avnjuta en trerättersmiddag, dansa vals och mingla hela kvällen lång.

Som sig bör började fixandet för kvällen redan betydligt tidigare på dagen. Hade bestämt mig för någon sorts lockig prinsessuppsättning av håret, vilket innebar att rulla upp det på trettio rullar vid halv-ett-tiden på dagen. Därefter följde nagelmålning och… ja, plugg. För man kan ju inte bara vara utseendefixerad en hel dag när den perifera blodcirkulationen väntar på en.

Vid halv-fyra-tiden började jag fixa håret för att vara klar en dryg timme senare. Blev nöjd med resultatet, ska få någons bilder vid tillfälle och lägga upp. Tog bara någon smådålig mobilbild på balen eftersom min lilla clutch var fylld av näsdukar, nässpray och Strepsils, vilket gjorde att min kamera inte fick plats.

J, min dejt för kvällen, kom hit vid kvart över fem och gjorde sig i ordning. Tänk så prydliga pojkar blir när man sätter på dem kostym eller smoking.

Ett visst missöde med taxi som aldrig kom gjorde att vi blev lite sena till balen, men det vi missade var bara förminglet. Och med tanke på att jag  inte hade någon röst alls var det väl egentligen lite bra att inte prata hur mycket som helst. Fick dessutom goda chanser till mingel senare, efter maten. J fick under hela kvällen vara tolk och förklara för folk att jag inte kunde prata. Kändes mer än lovligt fånigt, men vad gör man? Dumma förkylning. Inte varit av med rösten på det här sättet på år och dag.

Till middagen satt jag med J som bordsherre, T11:or tvärs över bordet och T1:or till höger. Blev således ganska omväxlande diskussioner (vad lite prat jag kunde uppbåda) om AT-tjänst, nollning, hur läkarutbildningen kan förbättras, Fadderiet, bokval… Maten som serverades var väldigt god faktiskt och även tillräckligt mycket för att jag skulle bli mätt, vilket uppskattades.

Under middagen uppträdde några av HU:s sexmästerier – OralSpex, Reflex och MedSex. MedSex var givetvis bäst! :)

När efterrätten ätits upp blev vi utkörda ur festlokalen till baren för att borden skulle plockas undan. Mingel mingel mingel och sedan blev det dans till liveband. Vals, foxtrot… pardans! Fick äran att dansa med J, M och A, vilka alla var förvånansvärt duktiga. Själv är jag inte det minsta bra på att dansa pardans, van som jag är vid att själv leda i showjazz och rent allmänt bara för att jag aldrig dansar pardans. Men slappna av och följ med så löste sig det ganska väl. Saknade en persons närvaro, men man kan inte få allt; får kanske chans att dansa med honom någon annan gång :)

Bandet utbyttes mot ett annat med betydligt hårdare och modernare musik, och eftersläppet började vilket innebar att balmänniskorna blandades upp med folk som var betydligt mindre uppklädda. Lite festlig syn. Men det dansades och minglades vidare. P kom dit och fällde kommentaren, “C, faan vad snygg du är ikväll.” Alltid mycket uppskattat att höra!

Vid tvåtiden skulle jag gå hem, men då spelades “Billy Jean” (bandet hade bytts till DJ), officiella låten för Läk-dansen, så då var jag ju givetvis tvungen att vara kvar. Och trettio sekunder efter att “Billy Jean” övergått i Justin Timberlakes “Sexy back” gick brandlarmet.

Det var i runda slängar -20 grader igår. När brandlarmet gick skulle vi givetvis ut. Folkmassan var minst sagt motvillig, men till slut blev vi utkörda i alla fall. Skakandes av köld hamnade jag till slut i mitten av en hög människor som stod tätt, tätt ihop för att hålla värmen. Det blir förvånansvärt varmt när man håller ihop så där, även om jag tyckte väldigt synd om de som stod längst ut i vår cirkel för det måste ha varit svinkallt.

Efter 20 minuter fick vi komma in igen, då larmet givetvis utlösts av rökmaskinerna och inte av någon faktisk brand. Jag gick direkt till garderoben och hämtade min kappa, och J beställde en taxi åt mig. Det blev samma kvinna som körde oss till balen som körde mig hem, vilket var trevligt.

På det hela taget en fantastisk kväll. God mat, väldigt sköna människor, bra dansmöjligheter. Alldeles… alldeles underbart!

Jag, J och A :)

Så här såg jag ut :) Jag ser ut att vara barfota, men jag har ljusrosa skor...

Min sociala vår

Fredag! Tack och lov. Efter en småfebrig, hostig, snörvlig och allmänt patetisk vecka är det nu äntligen helg. Lite småjobbigt men givetvis riktigt roligt är att det är bal imorgon – jag hoppas på att natten erbjuder en mirakelkur i form av tio timmars sömn så att jag kan vara frisk imorgon kväll, men vi får väl se. I annat fall kommer jag beväpna mig med Ipren, nässpray, halstabletter och näsdukar.

Den här våren förefaller bli trevligt fylld av saker att göra (saker som inte är skola. Saker som är skola vet jag redan att den här våren är till brädden fylld av):

Imorgon: Bal. Långklänning, uppsatt hår, smycken, trerättersmiddag, dans! “Vad är en bal på slottet…?” Tja, den här är inte på slottet, den är på Konser & Kongress, men ändå. Ska bli riktigt kul. Det är underbart att se alla kursare, som i vanliga fall trötta traskar omkring i hästsvans och jeans, som genom ett trollslag av Askungens gudmor förvandlas till prinsessor. Prinsarna är givetvis också kul, även om det, som några av killarna konstaterade, inte finns lika mycket för dem att göra.

Söndag: “Söndagsbrunch” på Örat om man känner för det; hotellfrukost för 50 kr för alla som är för trötta för att göra frukost själva efter balen (man ska dock orka ta sig dit, det återstår att se).

3 mars: Frackinvigning för de nya ettorna och alla andra läk som inte fått sina frackar invigda. Var roligt förra gången, kommer givetvis bli kalas den här gången också.

4 marsPsyKO-LÄK-sittning, finsittning med psykologstudenterna. Träffa annat folk än läk, yay! Annat folk än HU-folk, till och med. Tänka sig, tror jag glömt att sådana finns. Finsittning är cocktailklänning och bra mat. Föredras framför fulsittning, som är vilka kläder som helst och mat som sköljs ner med fulvin. Temat för kvällen är Gökboet, med “speed-dating på dårhuset” enligt inbjudan. Mycket spännande.

26 mars: Finsittning på Garnisonen. Var mycket trevligt i höstas, då min nollegrupp fick uppträda eftersom vi var en av två utvalda av Fadderiet. Då gjorde vi gyckel av Jamelias “Superstar” samt av “Fattig bonddräng“, båda uppskattade. Dessutom repriserade vi “Barbie girl“, gycklet som gav oss en av de två gyckel-platserna på finsittningen.

1 april: Tackfest! Nya ettorna ska givetvis tacka alla som fixade deras nollning. Resultatet brukar vara en blöt fest med festligt tema. Jag var inte med i höstas, men ska givetvis närvara den här gången.

2 april: SjukHUsfesten, roligaste festen i höstas så den har lite att leva upp till. Då var det bra förfest och ännu bättre huvudfest, vilket är ovanligt. Förfesten brukar i min uppfattning vara roligare. Nu är temat är Typiskt svenskt, vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men tror att det är ett lättare tema att leka med än Pride som var förra terminens tema.

På måndag visar Fadderiet BVC-filmerna igen, efter allmän begäran från nollan och ett gäng andra. Filmerna blev populära och givetvis vill vi sola oss i glansen från forna dagar igen.  Så många timmars redigering som lades ner på de där filmerna så förtjänar de att visas igen. Jag hoppas på många närvarande. 17.30 i Berzelius om du råkar vara  i Linköping och vill se filmerna ;)

Blir lite av en dyr vår med kostnaderna för det här, men det är ju så roligt. Och just det, när ska jag hinna plugga? :)