Tag Archives: Vår 2011

Pic spam: Finsittning #2

Bilder från finsittningen i lördags :)

Pyssel på förfest.

Christofer har ett äkta leende för kameran.

Louise och Alexander är allmänt snygga.

Pyssel! Vi var ju tvugna att göra pins för bästa gyckel och Fadderiet är inte världsbäst på att planera så att man har det färdigt ett tag innan...

MedSex!Olle kom och höll mig sällskap.

...och sen kom snyggaste Unni också!

Fadderiets söta flickor!

Redo för finsittning på Garnisonen.

Fadderistflickorna och två MedSex-flickor i väntan på att pojkarna skulle traska till Garnisonen.

Snyggggggaste!

Fadderistpojkar!

Världens snyggaste Fadderi!

Fadderiet försöker sig på MedSex-posen. Det går sådär...

MedSex: De hälsar snyggt och posar bra :)

Superfaddrarna gycklar

Mingel. Gröna rosetter markerar Fadderist-tjejer :)

Fadderiet och MedSex posar snyggast...

...galnast...

...jättegladast!

Jag och Louise :)

Sgt Psykos DJ:ar

LÄK-dansen är ett stående inslag på LÄK-sittningar... :)

Kul med LÄK-dans :)

Schemalägger livet

Vad gör jag när jag är alldeles väldigt stressad? Jag gör ett schema och sen håller jag det och pluggar tills ögonen blöder. Inte för att det ännu hjälpt mig sova, men jag känner mig en liten bit mindre totalförvirrad av immunologin.

Efter frukost igår satte jag mig och skrev ett schema för hela veckan, inklusive helgen (gav mig själv sovmorgon till elva efter tackfesten, så allvarligt är det inte). Det känns helt nödvändigt när jag har tiotusen saker att göra, främst tre delar i skolan – immunologin, seminarieuppgiften, och anatomi. Jag hyser hopp om att jag kan stryka seminarieuppgiften från listan helt och hållet på fredag eller helst tidigare än så. På fredag ska vi sitta och sammanställa våra enskilda delar. Jag slängde omedelbart idén om att skriva uppgiften tillsammans i soporna eftersom jag har varit med om sådan idioti förr – det är säkert bra för inlärningen, men det suger vad gäller tidsåtgång. Och just nu har vi inte hur mycket tid som helst. Uppgiften ska vara inskickad nästa onsdag. Efter att ha planerat i en timme idag satte vi oss således med en del var och skrev. Hela uppgiften ska vara fyra sidor lång, så det är en sida var. Det är inte mycket – men det tar tid ändå. Allt tar tid.

Igår hade vi först histologi. Satt med M i två timmar och kollade på alla preparat som är aktuella så här långt – bland annat lungor, blod och lymfknutor. Måste säga att det var oväntat mycket enklare än när jag satte mig med histopreparaten under T1. Det har väl egentligen inte med att det blivit lättare att göra, utan bara att man vet vad man kan förvänta sig. Nu vet jag att alla preparaten bara är olika färger av rosa, lila och möjligen blå-ish och att det inte är i närheten av så klart och tydligt som det är i histoböckerna och som i Shotgun. Vi har mer eller mindre dåliga prep. Tittade på lymfknutan igår och skulle hitta hilus, varpå amanuensen säger, “Ja, det är ju inte säkert att det är snittat så att det finns med, eller ens så att hela lymfknutan finns med, så ni behöver inte leta efter det så länge.” Tittar man i boken är det en fin, ren, vit ingång i knutan.

Efter histon tog jag 45 minuter lunch med kursare varpå jag satte mig i biblioteket – och sen satt jag där. Ritade massor, bland annat den här:

Immunologi FTW. Leukocyter dras till den skadade vävnaden och ungefär fem miljoner andra saker händer.

Rita är bra. Rita är så jag lär mig. Skriver givetvis en del också, men jag ritar på nästan varje sida jag skriver. Det är så mycket enklare att komma ihåg bilder och förstå händelseförlopp. Vissa gillar att titta på YouTube-filmer, andra läser bara texterna rakt upp och ner, jag gillar att rita.

Vid tre tog jag en paus och cyklade till stan för att uträtta ett par ärenden. Köpte bland annat skydd till min nya Ipod Touch som jag får levererad från USA så snart lillebrors bästa kompis kommer hem därifrån och skickar den till mig. Och så skickade jag iväg en bok, för jag är duktig och säljer gammal kurslitteratur från basåret nu. De böckerna gör ju noll nytta i min bokhylla.

Tillbaka till biblioteket, satt kvar tills ögonen gick i kors vid halv sju. Gick då och tränade. Tyckte att jag hade varit en duktig flicka hela dagen, tills jag kom hem och insåg att jag glömt ett möte som jag borde gått på. Tur att det inte var det viktigaste någonsin, men ändå – säger jag att jag ska vara någonstans så ska jag det. Inte okej. Skyller på min överbelastade hjärna.

Idag har hjärnan överbelastats ytterligare. Sex timmar föreläsningar och två timmar eget arbete med seminarieuppgiften – började åtta och slutade fem. Berzelius ventilationssystem verkade dessutom ha lagt av, för det var riktigt varmt och dålig luft därinne. Sista 45 minutrarna – andra halvan av vår första föreläsning om virus – hade jag väldigt, väldigt svårt att koncentrera mig, trots att det var en riktigt bra föreläsning och ämnet är väldigt spännande. Immunologi är jättespännande egentligen, det är bara extremt mycket och rörigt. Läraren som föreläste om T-celler och cytokiner mellan 13 och 15 visade en bild på “så här mycket visste man för 25 år sedan” med typ fem olika ämnen. Och sen “så här mycket vet man idag” med hundrafemtio kors-och-tvärs-kopplade ämnen. Whee.

Imorgon är det mikrobiologilabb för min del. Och anatomigrupp innan dess. Har knappt tittat på anatomin, vilket ger mig dåligt samvete. Aja. Man lär sig leva med ett småkonstant dåligt samvete.

Mörker

In med school it seemed like everybody else could handle the pressure. I couldn’t.

Taub, House 7×15 “Bombshells”

Det blev sommartid, men det märks inte på vädret. Som tidningen utlovade trillar det nu ner snöflingor utanför fönstret medan jag sitter på soffan för att jag inte kan sova och Tara åmar och kråmar sig bredvid mig för att hon tycker att jag ska klia henne på magen istället för att skriva på datorn (och som katten vill gör matte).

Stress och ångest sliter i min kropp.

Vill sova men det vill inte hjärnan som arbetar oavbrutet.

Vill plugga men varje gång jag sätter mig drabbas jag av panik över allt jag inte kan och så slutar det med att jag reser mig från stolen igen för att om jag ignorerar det så kanske det försvinner (dålig taktik).

Vill vara sprudlande glad för jag är här, precis där jag egentligen vill vara, men något ligger över mitt huvud, något grått.

Drömde att jag kuggade T2-tentan.

Jag är aldrig bättre än resultatet på nästa tenta. Inte senaste tentan – nästa tenta. Den senaste räknas bara fram till sekunden då jag får resultatet, såvida det inte är underkänt – då räknas det betydligt längre. Nu dras känslan till ytterligare en nivå, då jag aldrig är bättre än nästa basgruppsfall. Senaste basgruppsfallet förstod jag nästan ingenting av. Nästa känns inte som att det kommer gå bättre. Har ett par otroligt duktiga människor i min grupp och jag är bara inte på samma nivå.

Vill ut och springa tills dess att mina ben inte håller längre, tills musklerna med alla de konstiga latinska namnen smälter ihop i en stor pöl utan början och utan slut.

Vill vara Tara, vars största problem är att jag just nu skriver detta inlägg istället för kliar henne på magen.

Folk tycker att jag är frånvarande. Jag tycker att jag är frånvarande. Jag kan inte hålla en konversation utan att tankarna springer iväg från mig, utan att jag planerar något, utan att jag tänker, tänker, tänker. Jag kan inte dansa på ett uteställe utan att blicken söker efter – något. Vad vet jag inte. Något annat bara. Hela tiden något annat. Något fem sekunder från nuet, eller en månad från nuet.

Vill vara i nuet.

Jag tror inte att jag är den enda. Eller ja, den logiska delen av min hjärna säger att jag inte är den enda som känner så här. Som är lite lätt söndertrasad av stress, eller som är på väg åt det hållet i alla fall. För så snart vi är färdiga med plugg till basgruppsfallet har vi en seminarieuppgift att skriva, och när den är klar finns det anatomi för en hel rörelseapparat att lära sig. Och helst skulle jag ju vilja börja titta på extentor för att få lite koll, och börja repetera en del av det vi läste under förra temat. Den mängd kunskap vi ska testas på om två månader är hisnande. Men jag hinner inte. Och jag kan inte vara den enda som blir stressad.

Fast andra kan vara bättre på att hantera det. Andra som säger att “nu är det ju andra tentan, nu har man ju vanan inne så då blir det lugnare”, medan jag skriver min trettio-nånting-de tenta och fortfarande får panik varje gång.

Vill vara här, på läkarprogrammet, i Linköping, vill inte alls byta förutom att det hade varit så mycket enklare att bara vara nöjd med en utbildning och hålla mig till den, istället för att försöka mig på det här. (There is no try, ony do.)

Måste sova.

Måste, måste, måste.

(Mamma och pappa, oroa er inte, jag klarar mig.)

Finsittning #2

Igår var det dags för finsittning nummer två för min del. Var tar tiden vägen? Det känns inte alls som att det var längesedan jag gjorde mig i ordning med E och K här hemma för vår första finsittning, då när jag hade P som bordsherre och inte kände nästan någon.

Igår kände jag kanske inte så många – när två tredjedelar av gästerna är ettor blir det så; vi har inte haft så många tillfällen att umgås för jag kan verkligen inte räkna min roll under nollningen som att “umgås”, även om det innebär att ettorna har koll på vem jag är i någon mån – men jag hade koll på det mesta. Fick gyckla, äta god mat, underhållas av andras gyckel, och ha allmänt trevligt.

Dagen var dock ganska stressig. Hann baka äpple-kanel-muffins på förmiddagen innan det var dags att ha MedSex- och Fadderiet-rep hos A. Jag finner det en liiiten aningen jobbigt att öva på en sång för första gången i runda slängar sex timmar innan den ska framföras och det var lite lagom kaosartat tills O styrde upp det hela något. I slutändan gick det ganska bra och MedSexorna gick därifrån. Lite planering för Fadderiet och sedan var klockan helt plötsligt två, vilket var lite sent med tanke på att vi skulle fixa en hel hög saker innan vi åter skulle träffas, primped and polished, lite efter fyra. På något sätt gick det ändå vägen. K försökte fixa mitt hår men det var för mycket hår och för lite tid, så i slutändan satte jag upp det med några pins och ett hårband i silver. Blev väl godkänt. Klänning fick jag låna av A.

Förfest med lite övning och en del pyssel inför kvällens sittning, samt – så klart – en del alkoholintag hemma hos en MedSexist. Att (för)festa med MedSex är alltid en underhållande upplevelse.

Nån gång vid sex-halv sju tog vi oss till Garnisonen, där vi började med fotografering i olika konstellationer. Mycket roligt. Jag ser nog galen ut på en del av de där bilderna. Men kul hade vi.

Mingla är inte egentligen min grej men jag försökte i alla fall. Det verkar dock inte vara så mångas starka sida; de flesta stod och drack fördrink med någon de kände. Jag undersökte bordsplaceringen för att finna min plats, vilket var nära scenen. Fick Superfadder-L rakt över, och fyra ettor runt om mig.

Maten var god, gillade – precis som förra gången – förrätten bäst. Förra gången var det lax med philadelphia om jag inte minns fel, den här gången var det lufttorkad skinka och philadelphia, tror jag. Mycket gott. Superfaddrarna gycklade med två nyskrivna gyckel och en del gamla, och de blev allt bättre efter den initiala osäkerheten i första låten.

Under huvudrätten gycklade de av Fadderiet på BVC:n utvalda nollegrupperna som vi tyckte var bäst på att gyckla under nollningen, och båda grupperna imponerade stort. Fantastiskt bra gyckel, och dessutom fyra-fem gyckel per grupp. Mycket bra jobbat. Vi skulle ju välja en vinnare, vilket var lite svårt men det gick – Ortopederna vann. De fick chokladmedaljer och gröna “bästa gyckel”-pins att sätta på fracken. Precis som förra terminen vann Neurologerna Bästa Fjäsk och som pris fick de en 2,8 kg tung grön godisråtta. Denna gick de stolt och bar på hela resten av kvällen.

Innan Fadderiet avslöjade vinnarna fick vi gyckla med “Röda frackar”. Efter prisutdelningen sjöng vi “Ompa ompa”, vilken är väldigt underhållande.

MedSex gycklade som sig bör sist, till den goda efterrätten – panacotta med bär och en liten bit choklad. MedSex rules, givetvis, det gör de alltid. Och de är inne på sista refrängen av sitt år nu, vilket innebär att de är grymt sammankörda och varenda ton sitter precis där den ska. Avslutades med det som på något sätt ska vara kulmen av nollningens rivalitet mellan MedSex och Fadderiet: Borka-sången från Ronja Rövardotter, omgjord med Me-me-me-me-MedSex och Fa-fa-fa-Fadderiet!

Mycket roligt kan man ha på sittning, helt klart. Framför allt om man är grön. Eller röd. ‘s fun. Hugs for everybody i slutet – nu har Fadderiet och MedSex åter slutit fred.

När sittningen var över sjöngs det som vanligt den där slutsången jag inte minns vad den heter och sedan var det kaffe och nån form alkohol på ovanvåningen. Lite prat och umgänge medan borden på nedanvåningen rensades undan för att skapa dansgolv. Bäste Sgt Psykos var DJ för kvällen och gjorde ett kalasbra jobb! Självklart spelades Billy Jean, för vad är en läksittning utan läkdansen? Det går ju inte.

Tog en shot, till vissas stora förvåning. Jägermeister, vilket inte är det godaste som uppfunnits, men varför inte… Sällskapligt och trevligt. Till middagen fick jag alkoholfritt vin, vilket jag tycker lika illa om som riktigt vin, så det blev mest vatten.

Gick hem vid två-tiden. Kan ju trilla från festlokalen hem, vilket är väldigt skön omväxling från festerna på Kårallen. I vanliga fall är det ju en bit att cykla.

Sen förlorade man helt plötsligt en timme. Trodde jag vaknade i lagom tid vid nio, men tack vare sommartiden blev det visst vid tio istället. Vilket var helt okej eftersom jag planerade att äta brunch på Örat och inte hade lust att vänta i 1,5 timme på mat. Det blev ju till att trilla ur sängen, på med myskläder, och cykla till skolan istället för att behöva vänta. På Örat fanns det allehanda godheter uppdukade. Temat var English breakfast så det fanns tre sorters scones och givetvis te, men det fanns också allt annat gott – ägg i diverse former, bacon, våfflor, bullar, ost och andra pålägg, fil, yogurt, flingor, chokladkaka, kaffe, juice, varma mackor… Helt värt för 50 kr. Dessutom andra gången på tre dagar jag ätit våfflor – mums!

Bilder från finsittning borde komma, väntar på att det ska läggas upp på Facebook :)

Ärlighet varar längst

Den här gången betydde Finspång en brottningsmatch med min egen sårbarhet. Jag hatar att vara sårbar. Hatar att lägga i andra människors händer hur jag mår. Men det kunde inte hjälpas.

Förra gången (vilket jag skrev om här) gjorde jag ett samtal med ett mycket litet barn som inte pratade svenska eller alls, hennes knappt svensk-talande far och hennes typ-12-åriga syster som agerade tolk. Med tanke på hur svårt det samtalet var gick det förvånansvärt bra fick jag ändå tycka efter att ha sett videon. Det tyckte inte min handledare, åtminstone inte som det lät på återkopplingen.

Idag var det två andra i gruppen som hade samtal. Jag spenderade de två timmarna på plugg istället (vi har ju fått den förbannade seminarieuppgiften nu, för vi har ju inte tillräckligt att göra…) vilket var ganska skönt. Klockan tre började vi som vanligt titta på filmerna.

…varpå båda – välförtjänt – fick enbart positiv kritik.

Jag må vara patetisk, men det var riktigt jobbigt. De gjorde bra ifrån sig och skulle ha bra återkoppling för de samtal de gjorde – men det gjorde jag också.

Precis som alla andra människor, kanske allra mest folk som går läk för vi är galna A-människor, vill jag vara duktig. Höra att det jag gör är bra. Jag har absolut inget emot kritik – det behöver vi för att bli bättre – men det kan onekligen levereras på olika sätt.

Efter att ha tittat på båda samtalen och gett feedback var det dags för dagens två individuella utvecklingssamtal. P började, därefter var det min tur. Jag visste att jag var tvungen att vara ärlig, för om jag inte hade förklarat problemen och min uppfattning om förra gångens återkoppling så hade jag förmodligen inte kunnat sätta mig och göra fler samtal framför kameran, med vetskapen om att handledaren i fråga skulle kommentera min prestation efteråt. Det gjorde det dock inte enklare. Det är utelämnande och krävande att vara ärlig om att en annan människa gjort en ledsen.

Fick höra att handledaren uppfattat mig som mycket mogen, duktig och kapabel, och att jag således skulle kunna ta kritiken. (Jag försöker nu att inte ta den kommentaren som att jag egentligen är omogen, dålig och inkapabel…) Jag förklarade att jag inbillar mig att jag är mogen och kapabel, men att det ändå finns olika sätt att leverera kritik. Hade hon förra gången börjat med, “Jag uppfattar dig som mycket mogen och duktig och därför tror jag att du kan hantera det jag säger nu, som förslag till nästa gång…” så hade jag inte alls reagerat som jag gjorde. Istället körde hon med varianten, “Jaha, och varför gjorde du inte så här istället?” med en anklagande ton, följt av tio minuters hackande tills dess att resten av gruppen fick nog och en av dem bröt in.

Dagens utvecklingssamtal blev ganska bra i slutändan, även om det var jobbigt. Jag var extremt ärlig både om situationen för två veckor sedan och om hur handledarna är i övrigt. Jag fick tack för min ärlighet och fick höra flera gånger att de uppfattar mig som mycket duktig och med väldigt god förmåga att samtala med patienter, att jag tar det vi gör på Strimman på allvar (såsom rollspelen för några veckor sedan) och att jag kan ge konstruktiv kritik till de övriga i gruppen på ett bra sätt. Så det var skönt att höra. Det var den bilden av mig jag hoppades att de hade, men efter förra veckan vågade jag inte riktigt tro på det.

Nu är jag psykiskt utmattad, resterna av sorgsenhet fortfarande fastetsat i kroppen. En ny dag med nya tag imorgon.

Kissing frogs

Önskas: Somebody. Inte bara någon somebody, utan den där Somebody med stort S. The One. Great big love of my life.

Börjar det närma sig fyra år sedan det tog slut med K? Jag har tappat räkningen, men jag tror det kan vara det. Mitt hittills längsta förhållande och nu är det längre sen det tog slut än vad förhållandet varade. Sen var det hela soppan i somras, det är snart ett år sedan det började och det är numera bara minnen.

Vill ha någon att vakna med på morgonen. Kyssa när jag kommer hem från skolan. Laga middag med. Gå och handla med. Dela med mig till. Somna med på kvällen.

Jag har aldrig förstått människor som kan gå från ett förhållande till nästa på löpande band. Jag blir helt enkelt inte kär så lätt och jag kan absolut inte fejka det intresse som krävs. Om jag inte är kär blir jag trött på personen i fråga, vill ha egentid och irriterad när jag inte får det. Det går inte att låtsas, det går inte att vilja ha närheten så mycket att det väger över att jag inte känner allt jag borde.

De där minnena från förra sommaren som är förpassade till dagboken kommer jag dock fortfarande ihåg alltför väl. Trots att jag är långt förbi relationen så minns jag känslan. Jag minns hur det var att vara så kär. Hur jag kunde spendera all min tid med honom och ändå, samma sekund som vi separerades började jag längta tills nästa gång vi sågs. Hur jag kunde andas in doften av honom och memorera den. Hur jag var fullständigt nöjd med att göra ingenting eller tråkiga saker för att tillsammans med honom var det inte ingenting eller tråkigt.

Vill ha det igen. Vill ha det permanent. Känner att jag är mogen för något nytt, för ett seriöst förhållande. Singelskapet i all ära är riktigt roligt och extremt fritt – jag kan tycka att både en och tre pojkar och kanske någon flicka är alldeles för söta för sitt eget bästa – men det blir inte lika roligt och fritt när man tittar på varenda kontakt man tar upp och tänker igenom dennes (dennas) potential som framtida Somebody. Det blir tjatigt och lite lagom mycket kissing frogs över det hela. Jag har varit singel länge nog.

Enklast hade väl varit om man vetat att man faktiskt skulle hitta någon. Men det vet man ju inte. Det går ju inte att veta. Det finns ingen garanti som säger att, ‘Jamen har du fyllt 35 och ännu inte hittat honom/henne så skapar vi din drömman/kvinna åt dig’. (Och det vore väl hemskt tråkigt om det var så, egentligen?).

Jaja. Så länge man är singel får man väl njuta av det. Ögongodis finns det gott om.

Kanske nån som inte bara vill vara godis på avstånd.

Mitt ABC

Började skriva det här för ett litet tag sedan, för att påminna mig själv om allt och alla bra som finns i mitt liv. Så, mitt ABC. Till Ö, till och med. Förutom några bokstäver där mot slutet som var lite omöjliga.

A är för Adam som frågade om jag ville leka med Fadderiet, som frivilligt går ut i för tighta shorts på 70-talsfesten och som har en mycket bekväm soffa att softa i.

B är för Barcelona där Fadderiet var i fyra dagar och filmade, sightseeade och övade och mest av allt skrattade.

C är för Christofer som alltid får mig att skratta och kommer att göra BVC:n fullständigt omöjlig till hösten.

D är för Diego som i San Diego som är där min bror är och inte vill åka hem ifrån och jag förstår honom väldigt väl.

E är för Emilia och Emma; Emilia som var SuperFadder och som således är glad och positiv på alla sätt utom när det kommer till Stadietentan och Emma som har lång startsträcka men när hon väl följer med ut så har hon också roligt så klart.

F är för Fadderiet som gett mig så mycket.

G är för Gestorben som blev Generalen som egentligen är Louise och som är lika snäll och mysig oavsett alias.

H är för Härliga, härliga, härliga våren som kommer nu och förhoppningsvis stannar kvar.

I är för IKEA som är stället jag köpt större delen av min inredning och som serverar köttbullar för en löjligt billig peng.

J är för Jonatan som blivit bäste killkompisen och som så gärna äter mina muffins och kakor att han kommer få diabetes snart.

K är för Karoline som är min bästis som jag kan ringa när som helst.

L är för Linköping och för Läkarlinjen och det borde vara en jättestor bokstav för båda förändrat mitt liv på alla sätt och bara till det bättre.

M är för Mamma som har koll på allt utom det som står i micron och som är så bäst att hon inte får lov att säga upp sig för sina arbetsgivare.

N är för Natalie som är hur min kreativitet stavas.

O är för Olle som är MedSex men han är cool ändå.

P är för Pappa som tydligen alltid tycker att gräset är lite grönare på andra sidan och därför flyttar till huvudstaden.

Q är en omöjlig bokstav, men Qunskap kanske, för det tar jag in i mängder just nu och hoppas på att det fastnar.

R är för Rasmus som är en fellow skåning och således inte mobbar mig för min dialekt.

S är för Strimma som vi gör i Finspång och det är långt bort men det är patienter och det är nästan på riktigt.

T är för Tara och här får Angel också gå in för de myser med mig när jag kommer hem och tycker alltid om mig (även om det väl mest är för att jag ger dem mat).

U är för Unni som är grym på att sjunga och mest bara underbar.

V är för Vänskap som är det viktigaste som finns.

W är för Www.cosmicuniverse.net/blogg, som får 70 besök om dagen om jag bara uppdaterar.

X, Y, och Z är alldeles omöjliga! Men vi kan väl säga att Å är för Ågatan där det händer roliga saker med jämna mellanrum, även om det mest läggs till här för att fylla ut ett tomrum.

Ä är för ÄoPoP som var första gången jag inte var nervös utan sjöng riktigt bra inför publik och det var så roligt.

Ö är för Övriga som i alla andra som jag glömt eller bara inte finns plats för det finns inte hur många bokstäver som helst i alfabetet men ni är ändå så bra och ger så mycket glädje till mitt liv.

Goldfever!

Igår var det dags för efterlängtade Goldfever. Extra välbesökt av läk eftersom MedSex stod som en av arrangörerna måste jag säga att det var den bästa kravallen jag varit på hittills. Även om det väl definitionsmässigt inte var en kravall eftersom det var 70-talstema istället för krav på overall. Jag blir inte riktigt klok på definitionerna.

Anyway.

70-talstema innebar för min del utsvängda byxor med hög midja, stor tunika, hår med utåtflippade toppar, band runt huvudet/pannan på ett sätt alla verkar förknippa med 70-tal med tanke på hur många som hade det på Kårallen (eller också var det bara enkelt att fixa), samt blå ögonskugga. Det blev en helt okej ensemble i slutändan, faktiskt. Betydligt lugnare än de flesta andras, måste ju tilläggas. På Kårallen sprang det omkring folk i alla typer av galna utstyrslar, från gigantiska afroperuker till tennisutstyrslar med för korta shorts, från galna mönster i alla färger och former till guld och glitter. P som var på förfesten hade sytt om ett par vita sjukhusbyxor och satt i orange tyg för att göra nedre delen utsvängda, samt satt ordentligt med glitter på en gammal väst. Dansgolvet på Kårallen var färgspäckat och av det normalt vanliga svarta syntes – förutom ovannämnda afroperuker – inte särskilt mycket.

Själv började jag med förfest hos E, vilket var mycket trevligt. K hade varit ambitiös (eller kanske bara prokrastinerande för att slippa att göra stadietentan) och gjort ett quiz. Ett antal låtar med ett antal tillhörande frågor, allt från låttitel och artist till, “En person i den här gruppen är med i en äventyrsfilm som kommer ut senare i år, vilken då?”. (Gruppen visade sig vara Rolling Stones och personen i fråga Keith Richards som spelar Jack Sparrows pappa i fjärde Pirates of the Caribbean-filmen. Just den senare frågan tog mig en stund att komma på, men med ett antal extra ledtrådar från K lyckades jag. Whoo :))

Gick till Kårallen. Gårdagen var varm, 7 grader på termometern som mest – så den förbannade snön som bestämde sig för att bosätta sig här i fredags (typ 15 cm över en natt i mitten av mars… why?) har åtminstone börjat försvinna igen. Det var dock småkyligt vid elvatiden med någon enstaka minusgrad. Inte överdrivet mycket kö för att komma in på Goldfever var således tacksamt.

Kårallens båda dansgolv var öppna; stora dansgolvet körde 70-talsmusik och lilla, igår kväll betydligt mindre frekventerade, dansgolvet körde modern musik. På 70-talsgolvet fick vi njuta av allt från Kung Fu Fighting till YMCA (där K till slut räknade ut vilket håll C:t skulle göras på, heh). Roligt var det i alla fall. Dessutom trevligt med dansgolv där låtarna inte är söndermixade till tiominutersgegga som ingen känner igen, utan är i originalversion. Hur DJ:na kunde få slut på 70-talsmusik efter tre timmar och då började köra om saker igen var väl lite smått obegripligt, men jag tror inte det var så många som var så pass nyktra att de noterade detta, eller åtminstone brydde de sig inte.

Det enda som var lite småtråkigt var att det var så många läk som jobbade. Eftersom MedSex anordnade festen var det många som tog chansen att jobba, vilket ju givetvis innebär färre människor att hänga med på dansgolvet. Menmen, man kan inte få allt. Pratade med folk som jobbade när chans gavs.

K och resten av de jag kom dit med gick vid två. Jag kände för att stanna, så det gjorde jag. Klockan tre, då festen tog slut, tog jag följe med R och A, och eftersom de var hungriga och jag var pigg följde jag med dem till stan för nattamat i form av kebab. Den intogs lite senare i A:s soffa. Vi hade väldigt roligt.

När jag till slut cyklade hemåt vid femtiden var det så pass sent – tidigt – att solen faktiskt börjat gå upp; horisonten började ljusna. Det om något känns som ett tecken på vår: det är inte längre mörkt 23 timmar om dygnet. Nu, halv ett på dagen, strålar solen över Linköping och min balkong blir nog lika varm idag som den var igår. Ska sätta mig och plugga där efter frukost, igår blev det lätt 25 grader där. Väldigt skönt. Ute är det omkring sex grader, så snön smälter förhoppningsvis i hög hastighet. Jag håller fortfarande tummarna för att det blir vår på riktigt snart, och att jag slipper skriva fler “JAG HATAR SNÖ”-uppdateringar på Facebook innan sommaren kommer.

Operation

Idag fick jag följa med på operation. Basgruppen frågade för någon vecka sedan vår ena handledare som är kirurg, om vi kunde få följa med någon gång. Det är väldigt roligt med kontakt med sjukvården “på riktigt”, allra mest när man sitter med teorin dagarna i ända. Så får man chansen tar man den, helt klart.

Jag och KF kom till 14:e våningen kl 7.55. Ungefär klockan åtta började morgonmötet på avdelningen, vilket var spännande att lyssna på; ett antal patienter togs upp och diskuterades. Jag förstod väl vart tredje ord eller nåt, men det är helt klart mer än jag hade förstått för ett halvår sedan :)

Därefter fick vi följa med vår handledare och en ST-läkare till omklädningsrummen så att vi kunde byta om till OP-ställ. Innan vi gick in på kirurgen fick vi också hårskydd. Efter lite kaffe för kirurgerna som skulle operera – de måste ju hålla sig vakna när de står där med skalpellen – fick vi munskydd och fick gå in i operationssalen. Där hade patienten redan sövts och höll på att förberedas med gröna täcken och allt annat nödvändigt för operationen.

Jag och KF fick stå på pallar för att se något. Att se kirurgerna lägga snitt är coolt. Det blödde väldigt lite; kärlen brändes eller knöts ihop efter hand som kirurgerna tog sig nedåt i lagren – genom hud, fett, bindväv, muskler. Vi fick försöka se bäst vi kunde och läkarna förklarade efter hand som de arbetade. Vår handledare, som inte opererade i början, visade oss bilder för att förklara vad vi såg och nerver som skulle undvikas och så vidare.

Jag är nöjd med mig själv – blev inte illamående eller svimfärdig. Det är lättare att motverka de där känslorna när man är medveten om att de kan hända. Tror luktsinnet påverkar mig mest; den här gången luktade det då de brände ihop kärlen. Men man vänjer sig snabbt.

Som läkarstudent – “liten” läkarstudent på en så här tidig termin i alla fall – känner man sig ganska i vägen när man är ute. Det är jätteroligt och de flesta är otroligt hjälpsamma, men jag kan ju inte göra ett dugg och ska inte göra ett dugg och är egentligen bara ett moment till att ta hand om i deras jobb. Jag är därför tacksam, både idag och varannan vecka i Finspång, för de som visar oss, lär oss, och helt enkelt tar sig tid. Under operationen pratade vi, förutom med vår handledare och de andra två kirurgerna, även med narkossjuksköterskan. Det är roligt att höra vad folk trivs med i sina arbeten; jag ställde samma fråga till röntgensjuksköterskan i Finspång senast. De jag pratat med hittills har alla talat väldigt varmt om sina respektive arbeten.

Jag är ganska så hundra säker på att jag aldrig kommer att bli kirurg, men det var ändå riktigt skoj att vara med idag.

Film: Disneys Trassel

I lördags blev det filmmys med J och det var nya Disneyfilmen Tangled som stod på menyn. Trassel på svenska.

Here be spoilers för filmen.

Underbart söt och helt klart en återgång till det mesta Disney gör bra. En fullt godkänd story, baserad på sagan om Rapunzel. Den har inte mycket med originalsagan att göra, vilket väl är ganska självklart med tanke på hur grym Grimm-sagan som vanligt är. Grimms har utstuckna ögon och annat Grimm-aktigt i sig. Disneys adaptering har Rapunzel med extremlångt (och mycket vackert animerat) blont hår och hon är inlåst i ett torn övervakad av en kvinna, men den har definitivt inga utstuckna ögon.

Rapunzel

En av producenterna för filmen är Glen Keane, som jag främst vet jobbade på The Little Mermaid, samt på Beauty and the Beast, två av mina absoluta favoriter bland Disneyfilmer. Enligt IMDB verkar han ha jobbat på de flesta bra Disneyfilmerna (AladdinPocahontas, och fullt godkända om än högljudda Skattkammarplaneten)… samt ett par mindre bra (Taran och den Magiska Kitteln borde verkligen aldrig, aldrig gjorts – ugh!). Oavsett känns det som en bra start när det gäller att göra Disneyfilm – och den här lever upp till mina förväntningar.

Musiken till Tangled har gjorts av Alan Menken, som jag främst minns för musiken i The Little Mermaid (han jobbade även på Beauty and the Beast). Med de filmerna på meritlistan, som har flera av Disneys bästa låtar, borde det här vara fantastisk musik – men tyvärr inte. Musiken i Tangled är inte alls särskilt bra. Den är faktiskt riktigt tråkig och banal. Det märks också om man ser på filmens soundtrack, där en av låtarna repriseras två gånger, en annan en gång, och “Healing incantation” repriseras gång på gång, vilket väl är givet med tanke på dess funktion i handlingen, men det blir ändå något tjatigt.

Filmen har en kärlekssång för de två turturduvorna och det må vara sött så att man får hål i tänderna, men jag tyckte om den scenen ändå – men det var mest tack vare animeringen, inte sången (“I see the light”) som jag knappt minns. När jag lyssnar på den igen hör jag hintar av dels Ariels sång “Part of Your World” till Eric på stranden i The Little Mermaid och dels  av “A Whole New World” från Aladdin, men den lyfter aldrig till någonstans i närheten av de nivåerna. Sångerna i Tangled är i övrigt som sagt mest repetitiva och gör inte särskilt mycket för att föra storyn vidare. Den bästa är en textlös sång då Rapunzel är i staden och dansar – tillsammans med de visuella scenerna får den mig att le och vilja bo i den där fantasivärlden där allt är så fint.

Tangled har en söt, rolig och halvtuff prinsessa som faktiskt verkligen går att tycka om, en kille, Flynn Rider, med gott om personlighet och charm som också går att tycka om (även om han är lagom mycket mörkhårig!Ken som vanligt när Disney ska designa killar och han är mer än lovligt metrosexuell) och man förstår varför de två fattar tycke för varandra, även om det som vanligt går väl snabbt (filmens handling sträcker sig två dagar). Trevligt med denna kärlekssaga är också att även om Flynn är den som guidar Rapunzel ut i stora vida världen för första gången så är det ändå inte känslan av “damsel in distress”. Även om Rapunzel är naiv så det förslår kan hon ta hand om sig själv – och på sin upptäcktsresa får både hon och Flynn utvecklas och hitta sina vägar. Detta till skillnad från till exempel Törnrosa, där den vackra prinsessan helt klart är en damsel in distress som måste räddas av sin prins.

Flynn utvecklas från en “cool” brottsling med oneliners till en vettig karaktär med hjärta. Bra utveckling.

Metrosexuelle Ken-- jag menar, Flynn. Han gillar prinsesskronor.

Filmen har också inte en typisk Disneyskurk som vill kontrollera hela världen, vilket är trevlig omväxling. Istället för world domination vill denna kvinna, Mother Gothel, bara åt evig ungdom, vilket i dagens samhälle känns väldigt aktuellt. Hon tar över modersrollen för Rapunzel och är en passiv-aggressiv, kontrollerande manipulatör. Figuren blir nästan lite psykologiskt intressant, även om hon är lite för överdriven hela tiden. Går att jämföras med modern i The Black Swan. Som skurk är Mother Gothel dessutom inte någon superhäxa eller något liknande, utan använder bara sin intelligens och tur för att lösa problem som uppstår.

Mother Gothel och Rapunzel

Mother Gothel älskar sin dotter... eller i alla fall dotterns hår.

Allt detta skiljer sig från Disneys förra försök till storfilm, The Priness and the Frog. Där fanns en huvudperson var en smärre idiot som bara ville jobba, en kille som var fullständigt ocharmig och egocentrisk, och de två avskydde varandra från första stund – tills de helt plötsligt vänder på en femöring och älskar varandra trots att filmens handling utspelar sig över ungefär tre dagar.

Den patetiska skurken i Prinsessan och Grodan vill jag knappt nämna. Han var en obegriplig och fånig småskurk. Hans motivation var… jag är inte säker. Han hade ingen kontroll över något och var i det närmsta någon form av docka där högre makter drog i trådarna. Att han i sin tur hade en fet medhjälpare som var en klåpare… nej, ugh.

Roligast i Prinsessan och Grodan var stenrika bortskämda snorungen Charlotte LeBouff, som bröt karikatyren genom att ha ett hjärta av guld.

Charlotte LeBouff, Prinsessan och Grodan.

På något sätt fick Prinsessan och Grodan trots detta extremt god kritik. Jag vet inte om folk bara var lyckliga att Disney gjorde tecknad (inte datoranimerad) film igen. Själv sågade jag den längs fotknölarna på annat håll på nätet.

Åter till Tangled. Rapunzel är som hon beskrivs i Bröderna Grimms saga – docksöt, blond, peaches-and-cream hy. Perfekt figur, givetvis, men inte anorektiskt i alla fall. Störigt med Tangleds animering är karaktärernas onödigt stora ögon. Disneykaraktärer har visserligen alltid haft stora ögon, men jag har inte störts av det på samma sätt förr. Manga (Pokemon, DragonBall, Sailor Moon, med många flera) i Japan har delvis inspirerats av Disney – och nu verkar Disney ha fått dille på manga-stilen, vilket blir någon sorts tävling i vem som kan göra störst ögon. Resultatet är att ögonen är alldeles för stora; de tar upp halva ansiktet. Det stör mig mest hela tiden när jag ser filmen.

I övrigt är filmen mycket vacker, både vad gäller karaktärsdesignen och omgivningarna. Det är väldigt sagolikt. Färgpaletten är varm och mjuk och man blir glad av att titta på den. Filmen är dessutom visuellt väldigt lugn i jämförelse med många andra filmer, inklusive tidigare animerade filmer från Disney, såsom Atlantis (extremt visuellt bullrig med en palett i både isande blå färger och rött/orange) och The Incredibles.

Ögonstorlek = lite över max

Jämför med Sailor Moon. (Serie jag älskade när jag var tio, vilket var långt innan alla andra blev så förtjusta i manga. När jag ritade manga i skolan undrade folk vad i hela friden jag ritade, det var ju helt oproportionerligt...)

Rapunzels torn.

Tangled har också ett set roliga sidokaraktärer. Och en hel hög o-roliga sidokaraktärer. Till de o-roliga sidokaraktärerna hör en hel hög idiotiska brottslingar. De har ett av de stora sångnumren, vilket är bortkastat. Vändningen att de är snälla mot Rapunzel när de får höra hennes dröm är helt väntad och det hela känns så löjligt sockrigt Disney. Bland dessa skurkar kan också inkluderas Flynns tidigare kohorter, korkade skurktvillingar utan ett uns personlighet utöver ‘aurghhhh!’ vilket också är ungefär så utvecklad deras dialog är.

Till de roliga hör framför allt Maximus/Max, en häst som tror han är en hund och som jagar Flynn hela filmen igenom. Max har några av de roligaste små insticks-humor-bitarna i hela filmen, mest av allt när han bråkar med Flynn. Att hästen har ögonbryn får man som vanligt ha överseende med. Det har Disneyhästar alltid.

Rapunzel har också en liten kameleont som husdjur som är helt okej. Filmen hade inte varit sämre utan kameleonten, men det hör ju till att Disneyprinsessor ska ha djur att prata med.

Två karaktärer som inte får mycket plats men som på sina scener ger enormt stor känsla är kungen och drottningen, Rapunzels föräldrar. På några få sekunder onscreen gestaltar de saknaden efter sitt förlorade barn fantastiskt väl, lite som hur man saknar Ellie i Up genom hela filmen trots att hon bara är med i tio minuter i början.

Slutet av filmen är lite av en besvikelse. Lite som i Wicked-musikalen, fast inte en så oväntad besvikelse. Disney ska alltid vara Disney, trots allt. Happy endings for all the good guys.

Rapunzel, Flynn och Max

Sammanfattningsvis:

Gillar ni Disney och filmer som gör en glad, se Tangled. Filmen blandar en dos magi med bra karaktärer ledda av en mycket sympatisk prinsessa, en intressant skurk och vacker animering. Mycket möjligt att det är åt barnfilmshållet, men alla som har barnasinnet kvar kan gott njuta av den :)

Tangled!