Tag Archives: Vinter 2010-11

Laddar om

Sitter och försöker trycka in histologin i min arma hjärna. Den är inte något som direkt har stor lust att fastna, märker jag. Börjar få huvudvärk igen och ska nog ta en paus för träning.

En del av histon kan jag redan. I teorin. Det kom en fråga igår på histon som jag nog får ett par poäng på (även om jag säkert missat en hel massa) och jag mindes faktiskt att Brunnerska körtlar bara finns i duodenum, att gaster har tre lager muscularis externa (longitudinellt, cirkulärt och obligt), och att villi blir kortare och tjockare ju längre ner i tarmen man kommer. Så lite kan jag. Grejen är att man måste kunna känna igen allt det där, samt komma ihåg deras funktioner, när man sitter vid mikroskopet.

Kollar på Shotgun Histology på YouTube. Det är väldigt bra. Tyvärr är inte våra prover lika bra som hans och därför är allting inte riktigt lika trevligt tydligt när vi ska säga vad som är vad.

Men som vanligt, jag gör mitt bästa och försöker sedan göra lite till. Ska försöka få tillgång till ett mikroskop någon gång under dagen, vilket förmodligen är lättare sagt än gjort med tanke på att mina insecure overachievers till kursare (inget ont menat, jag är nästan lika illa) var i skolan innan sju imorse för att mikroskopera. Då sov jag gott. Vaknade och började omedelbart tänka på allt jag tror jag gjort fel på tentan och blev så småningom fullt övertygad om att jag kuggat tentan.

Andra delen av tentan blir, preliminärt åtminstone, kl 11.35 på torsdag. Fortsatt tum-hållande uppskattas.

Ooh, för att det är roligt, mitt repetitionspapper inför gårdagens tenta. Skrev det mesta utantill, så yay me. Förmodligen helt oläsligt för er, vilket är okej :)

Glykolys, embryologi, steroider, vitaminer, och allt möjligt annat i en salig blandning på ett enda A4.

Tentashopping: tenta först, sen shopping!

Så är jag här igen, utslagen i soffan. Blir alltid likadan efter tentor – totalt slutkörd i huvudet och ingen ork alls. Fast idag gick jag faktiskt ut på stan och shoppade på julrean (eller efter-jul-rean – det är ju inte riktigt mellandagsrea längre). Lite tröjor, ett par tighta jeans från JC som jag dessutom fick upplagda (för korta ben = alltid för långa jeans i vanliga fall). En ny handväska för den gamla var så välanvänd och totalsliten att jag blev tvungen att slänga den – den hade redan gått i ett par bitar vid det laget.

Shopping är roligt.

Tentan… meh. Med bra poäng på den praktiska kan det gå vägen. Vi får se.

Det var lite trevligt att träffa folk igen, även om ångestmolnet låg lite väl tätt runtomkring oss för att det skulle kunna gå att ha någon konversation. Jag fick frågor om Brasilien och hade lite svårt att svara, för jag var totalfokuserad på medicin (läs: biokemi och cellbiologi) och inte på den ljuvliga känslan av varm sol på huden och perfekt tempererad pool att hoppa i när man blev överhettad. Dessutom är det en svår resa att sammanfatta på några sekunder, så det blev mest ett standardsvar av, “Ja, sol och bad – alltid skönt!” snarare än något mer ingående. En del har sett bilderna på FB.

Vi har den praktiska tentan kvar, men mest ser jag fram emot att börja nya terminen. Det är tio dagar ledigt mellan tentan och skolstart – sen börjar vi som något annat än minstingarna på Läk. Whii! Det går snabbare här än på juridiken känns det som. Fast där hände det också lite plötsligt – man var etta och sen blink! så var man trea och helt plötsligt var jag på fördjupningsterminerna. Kom dit för att skriva examensarbetet och såg små skygga ettor som likt Bambi på skakande ben tog sig upp för trapporna till Juridicum. Eller ja, alla är ju inte som jag (som avskydde att vara i receptionen på Juridicum); de tar för sig lite mer. Men när man är ny och osäker på vart man är och vart man ska, då ser man alltid ut på ett visst sätt.

Nu får vi valla runt nya n00bs.

Bara klara tentan först.

Tillbakablick i tentatider

Så här i tenta(ångest)tider tänker jag tillbaka på alla de gånger jag tentat förr. Man kanske kan tycka att efter mer än två dussin tentor borde ångesten vara något som a) inte finns längre och b) man är van vid, men jag kan konstatera att jag har alltid haft den och kommer alltid att ha den. (Undantag: HEL för där fanns inget att plugga till).

Min första riktiga tenta kuggade jag. Det är än så länge (vi får se efter måndag) den enda tenta jag kuggat. Efteråt, vid tentagenomgången, sa läraren till mig, “Ja, du behöver förbättra allt.” Jag var inte bra på någon del av den konstitutionella rätten vårterminen 2004 – jag hade åtminstone åtta eller tio poäng för lite för att få godkänt. I augusti skrev jag omtentan och jag tror jag låg betydligt närmre BA då än U.

Vårt betygsystem på Juridicum, skall nämnas, var: Godkänt = B; Väl godkänt = BA; Mycket väl godkänt = AB. Och underkänt, U, givetvis.

Man lär sig hur man skriver tentor inom olika ämnen. Termin två på juridiken – allmän förmögenhetsrätt, vilket jag fann otroligt tråkigt – godkändes jag på första försöket, för att sedan ta ett studieuppehåll i ett år.

Introduktionskursen i psykologi var, precis som den lilla 7,5 p “Grunken” (juridisk grundkurs), en av de roligaste kurser jag läst. Grundkurser är fantastiskt roliga. De är två millimeter djupa och tre mil breda, med vilket jag menar att man täcker otroligt mycket men går inte in på något alls egentligen. Man kommer därifrån och känner att man kan allt och vet allt – och sen fortsätter man plugga ämnet och det man mest av allt lär sig är hur lite man vet.

Första terminen psykologi var indelad i fyra kurser. Sista kursen klarade jag med nöd och näppe – arbets- och organisationspsykologi, med en dålig lärare som gjorde ett neutralt ämne tråkigt – med exakt den poäng som innebar godkänt.

Våren 2006 började jag på juridiken igen. Plötsligt hade jag lärt mig hur man skrev juridiktentor (och hur jag pluggade på bästa sätt) vilket ledde till att jag fick BA (VG) i mark- och miljörätt, civilrätt, och sedan även bolags- och skatterätt (!). Den sistnämnda hade jag lite tur med: vi fick skriva in anteckningar i lagboken och övriga kursböcker och fick ha med alla dessa böcker på tentan. Lagboken och övriga kursböcker har många, många vita sidor. Dagen innan tentan satt jag och slökollade igenom extentor, hela vägen till den allra äldsta, varpå jag snubblade över en fråga vars svar jag tyckte kunde vara bra att ha med mig som stöd på tentan. När tentans sista fråga kom visade det sig att det var exakt samma fråga som på extentan… Korkat av dem, trevligt för mig.

Straff- och processrätt var min längsta tenta hittills – sju timmar lång utan paus. Jag satt i ungefär sex timmar och fick ett BA. De flesta satt tiden ut. Det är nog den tentan jag varit tröttast efter; det var en total urladdning.

Termin sex på Juridicum i Lund är uppdelad i dels internationell rätt och dels allmän rättslära/rättshistoria. Få gånger har jag varit så förvirrad som under den internationella rätten, trots att vi hade en av de bästa lärarna jag någonsin haft. Internationell rätt är rörig. Minst sagt. Konventioner till höger och vänster och olika sätt som det skall inkorporeras i svensk rätt och tas hänsyn till på åtta olika sätt. Men! Tre dagar innan tentan satt jag och pratade med en kursare och hon sa något om… ja, någonting som var obegripligt – och plötsligt trillade poletten ner! Tre dagar senare skrev jag mitt första AB (MVG) på juridiken.

Allmän rättslära – aka rättsfilosofi – och rättshistoria var två ämnen som verkligen inte funkade för mig. Men hemtenta är min grej så jag skrev bra där (rättsläran). Rättshistorian var den första tenta där jag upplevt tidspress – vi hade fyra timmar att skriva och de tre frågorna var alla gigantiska essäfrågor. Det tog mig två timmar att skriva den första. Lyckligtvis hade jag inte pluggat tillräckligt för att kunna skriva lika mycket på fråga två och tre, så jag hann med en kvart till godo.

Tekniskt sett har jag kuggat ytterligare en tenta – min första tenta i rättspsykologi. Jag gick kursen under tiden jag gick termin sju på juridiken. På den första av två tentor fick jag 11,5 där 12 var godkänt. Anledningen? Tja, mest att jag inte hade pluggat. Men den andra var att läraren använde en terminologi i första frågan som inte fanns i kurslitteraturen och som han aldrig använt. Jag, som alltid är rädd för att känna mig dum, skrev inte det jag misstänkte att han var ute efter. Det visade sig att det var det han var ute efter. Så när resultatet kom ut tjatade jag till mig att jag hade vetat svaret redan på tentan och att hans terminologi var korkad. Fick skriva en halvsida om saken och sen fick jag mitt halva poäng och därmed godkänt. Whoo!

Med alla hemtentor i kriminologi och rättsmedicin, och i rättshistoria och säkert nåt annat jag glömt, har det blivit trettiotalet tentor. Och fler lär det bli. Efter min andra tenta i rättspsykologi (som gick mycket bättre än första eftersom jag faktiskt pluggat till den) jublade jag och sa, “Nu ska jag aldrig mer tenta!”

…yeah.

Tentaångest och obegripliga namn

Dagen bjöd på det sedvanliga innan-tentan-total-panik-depressionen. Kan ingenting, vet ingenting, förstår ingenting, är dum i huvudet, kommer aaaldrig att lära mig och kommer kugga tentan.

Är fortfarande inte det minsta övertygad om att jag kommer att klara tentan, men min hysteri har gått ner åtminstone. Den blev också ganska mild, tack vare kompisar i samma situation som kan hantera min crazy ganska väl. “Du kan,” fick jag höra ett antal gånger, tillsammans med, “Jag känner likadant.” Alltid bra.

Pappa och jag körde ytterligare en (eller ja, flera) rundor av “Vad är det värsta som kan hända?” när vi var i Brasilien. Vad är det värsta som kan hända med den här tentan? Att jag kuggar. Efter det? Att jag kuggar igen. Jag har fem gånger på mig att klara tentan och om jag inte klarat den efter tredje försöket (vilket är i juni, med de nya T1:orna) så har jag hela sommaren på mig att plugga inför den och göra en fjärde omtenta i augusti. Let’s hope it doesn’t come to that, men… “Vad är det värsta som kan hända?” sätter saker i lite välbehövligt perspektiv i alla fall.

Tittat på två avsnitt av två olika serier igår och idag. Ironiskt nog fick en faderskaraktär i vardera serie en hjärtinfarkt. Det gav, även om båda är hitt-på-tv-serier och ganska humoristiskt lagda dessutom, ytterligare ett mått av distans till tentahysterin jag känt. Det värsta som kan hända har inte det minsta med skolan att göra, utan angår helt andra saker, saker jag helst inte tänker på alls.

Med allt ovanstående inte sagt att jag tänker sluta plugga, sluta stressa eller sluta ha ångest över tentan – riktigt så är jag inte lagd. Dagens plugg har mest gått ut på att försöka trycka in alla delar av betaoxidationen, glykolysen, ureacykeln, och diverse andra serier av händelser med jobbiga namn i huvudet. Det går sådär. Jag är bra på att få en övergripande förståelse men suger på att lära mig detaljer såsom obegripliga namn (trans-delta-2-enoyl-koenzym-A någon? Eller 3-ketoacyl-CoA? D-3-hydroxybuturyl? …ni fattar).

Wish me luck, ’cause I’ll need it…

Sucky SJ…

Så är man hemma i soffan. Soundtracket till Wicked går i surround-systemet, för om det är något jag saknat i två veckor så är det att sjunga ordentligt.

Resan kan sammanfattas med: SJ. Suck. Jeez.

Kom till stationen i Malmö – där det fortfarande står ett krockat lok och en efterföljande vagn på spår fem (tror jag det var), i väntan på en lyftkran som kan ta bort det – och möttes av, “10.17 Linköping/Stockholm – inställt“. Whoo. Fantastiskt. Bort till SJ:s resebutik och blev snabbt ombokad på nästa tåg, 11.17. Jag skulle tydligen fått sms om att tåget var inställt, men inget sådant hade kommit fram trots att det var rätt nummer (numret dubbelkollades).

Satte mig med pappa och väntade på tåget. Fick en check på 50 kr på Pressbyrån också, så jag köpte bulle och färskpressad juice, alltid gott. Mammas vörtbörd, vilket jag åt till frukost, vinner dock allt. Så gott. Efter en halvtimme sades dock följande i högtalarna: “Tåget till Linköping och Stockholm klockan 11.17 kommer att vända i Lund. Passagerare med detta tåg uppmanas ta tåg klockan 10.53 till Lund och byta där.” Pågatåg till Lund, alltså. Trevligt nog satt den förare som skulle köra tåget till Stockholm på Pågatåget han också, så han informerade oss om vilket spår vi skulle till. Och det garanterade ju att X2000 inte skulle åka utan oss…

Tio minuter sent kom vi iväg från Lund. När vi väl rullade in på Linköpings station var vi 40 min sena, efter att gång på gång hamnat bakom “långsamma tåg” och diverse annan idioti.

För att sätta kronan på verket körde inte bussen hela vägen hem som den ska. Det är så mycket snö på Garnisonen/Hagaberg att bussen slutat köra på det hållet. Med min tungatungatunga väska fick jag alltså traska. Fast det är okej, om det är vad jag får betala för mina nya kläder från Lissabon. Och en resa till Brasilien. Helt okej utbyte.

Gårdagens resande blev mycket enklare tack vara ett långt stopp i Lissabon. Vi landade vid 11 någon gång och vårt flyg till Köpenhamn skulle inte gå förrän vid 17.20-tiden, så vi – mamma, pappa och jag (lillebror hade vi ju sedan ett tag tillbaka returnerat till Staterna) – tog en Shuttle in till centrala Lissabon. Där åt vi god pasta på restaurang och spenderade sedan en timme i deras trevliga butiker som snällt nog påbörjat rean just igår. Massor av tröjor för löjligt lite pengar – fem euro, sju euro – och även någon tjock tröja och ett par jeans. Kalaskul.

Nu är man åter i snön. Plugghysterin börjar igen imorgon; idag har jag, förutom 3,5 timme på tåget (där jag pluggade hela tiden), inte pluggat. När jag väl kom hem vid tretiden var det packa upp, tvätta, handla, duscha, laga mat… Cykeln var mer än lovligt tungt lastad och skulle köras genom ett antal centimeter snö på vägen hem från Coop. Puh. Och det bara fortsätter snöa.

Trettiofem år

Imorgon firar mina föräldrar 35 år som gifta. Eftersom vi kommer spendera hela dagen utom möjligen dygnets sista timme (vi landar nån gång efter tio på kvällen i Köpenhamn) på flyg och flygplatser kommer jag inte hinna/kunna skriva och uppdatera något då, så jag får göra det nu istället – kvällen innan, fortfarande i varma Cumbuco. Däremot kommer det publiceras imorgon, för så smart är min blogg att man kan göra det… tror jag. Inte testat förr.

Så, när detta publiceras: idag firar mina föräldrar sin bröllopsdag, nummer trettiofem i ordningen.

Den här resan har varit för att fira deras äktenskap (och ganska mycket bara för att vi gillar att resa). Kom dock fram till att lillebror och jag nu faktiskt är alldeles för gamla (det har vi väl varit ett tag) för att följa med på långa solsemestrar, så i fortsättningen lär mor och far göra sina äventyr på egen hand, såsom de så ofta redan gjort. H och jag får upptäcka världen på egen hand, vilket vi också ofta redan gjort. Kanske hittar jag någon att resa och upptäcka världen med. Jag hoppas det.

Är det konstigt att jag, när jag ser mina föräldrar ihop, önskar mig samma sak? Pappa som efter trettiofem år fortfarande kan komma hem med blommor av ingen orsak till mamma; mamma som… gör allt och lite till och alltid har sett till så att vårt hem varit ett hem man vill komma hem till.

På sistone har jag hört om svartsjuka från mer än ett håll. Det verkar framför allt vara tjejer som blir svartsjuka, av någon anledning (kanske borde jag länka till min “Awesome boys och blyga tjejer” (tror jag den hette) här). Svartsjuka är dock inte något som någonsin funnits i mina föräldrars äktenskap.

“Man kan inte äga en annan människa,” säger mamma klokt. Och nej, det kan man inte. Man måste ha en tro på att den andre är där den är för att den vill vara där; det är min inställning i ett förhållande. Jag varken kan eller vill kontrollera min partner. Och gör de fel och förlorar min tillit, då är det förmodligen slut väldigt omgående.

Jag vill ha det de har: tilliten, vänskapen, kärleken, passionen. Och jag hoppas att de får behålla det de har i många, många år till. Grattis, mamma och pappa, till trettiofem år som gifta.

Mamma och pappa vid Iguazu

Blod och vatten

Lillebror satte sig precis i en taxi och åkte ut genom grindarna. Nu är det minst sex månader, förmodligen mer, tills vi ses igen. Det är inte utan att man blir lite melankolisk.

En amerikanska vi träffade i Amazonas, som bodde på samma Eco Lodge som vi, frågade mig, “Are you and your brother close?”

“Yeah. Age-wise, anyway,” svarade jag.

Vilket lite senare fick pappa att fråga mig om jag och lillebror står varandra nära, eller inte.

Svaret är inte helt enkelt. Jag har mött syskonpar som står varandra betydligt närmre än H och jag gör, men jag har också träffat syskonpar som avskyr varandra. Det där med blod och vatten, eller vad det brukar heta. H och jag är inte på något sätt bästa vänner och inte heller särskilt lika varandra. Han är social och trevlig och blir utvald till kompisombud medan jag är… jag. H surfar genom livet (ofta bokstavligen på sina resor) medan jag har pluggat sedan jag var sex år gammal, mer eller mindre. Vi vill ha ut olika saker ur livet och vi trivs med helt olika saker.

Samtidigt är det onekligen så att när han kom upp på Copacabana-hotellets fjortonde våning där jag satt och solade med våra föräldrar, kändes det som att vi varit ifrån varandra en eftermiddag snarare än tre månader. I augusti när mitt flyttlass skulle åka till Linköping sa vi, “Ses i Brasilien,” och när vi väl gjorde det kändes det inte som att tid passerat alls.

I stort sett varje semester vi haft har vi haft åtminstone någon sen kväll med förtroliga samtal. Jag förstår honom, han förstår mig, på ett sätt som förmodligen bara uppkommer av att vara uppväxta så tätt ihop (det är bara femton månader mellan oss). Vi kan prata om allt och det mesta.

Så, står vi varandra nära? Ja och nej. Det kan gå månader utan att vi pratar men när vi väl gör det gör vi det i en timme, lätt, om allt. På sätt och vis är det väl egentligen en definition av att stå varandra nära.

Gott nytt år

Nyårsafton avslutas med en upptagen dag. Efter att ha återhämtat oss från resten av äventyret under gårdagen var vi alla lite spralliga idag. Jag började dagen redan vid åtta och fick då frukost med pannkakor och Nutella! Yum! Alltid en bra start. Efter en stunds plugg fick jag sedan möjlighet att rida en häst (med det fantastiska namnet Chocolate) längs stranden i vattenbrynet. Ljuvligt.

Vi åt lunch – familjen delade två pizzor och två sallader – och därefter spenderade lillebror, far och jag en bra stund i havet och blev dränkta av vågor. Jag började bra med en seriös kallsup efter en våg som var något starkare än jag räknat med. En aningen mindre lyckat med mina för tillfället något ansträngda lungor. Men kul var det, när man kom in i hur starka de där vågorna faktiskt var.

Sedan hade kvinnan som äger hotellet övertygat mamma, pappa och lillebror (främst de förra, de med plånbok; lillebror krävde förmodligen inte särskilt mycket övertygande) om att vi borde åka ut med en buggy på sanddynerna. Det skulle tydligen vara som en berg-och-dal-bana.

…vilket det också var. Sjukt kul! Upp och ner för sanddynorna, ibland nästan vertikalt. En lång stund i hög hastighet på stranden gav dock tid för eftertanke, varpå jag återigen slogs av samma känsla av tillfällighet och litenhet som jag slogs av då vi var vid vattenfallen i Iguazu. Vågorna längs den enormt långa stranden slog och slog och det kommer de fortsätta göra under mycket längre tid än jag kan föreställa mig och det har de gjort sedan långt innan jag fanns.

Nyårsafton markerar slutet av ytterligare ett år (samt överlevnaden av ytterligare ett år för K (vilket var hur han uttryckte det, inte jag, ska väl påpekas), som råkar fylla år denna dag – grattis!). Alltid en tid för viss reflektion om man vill det. Det senaste året har varit otroligt upptaget och innehållsrikt:

Jag klarade andra halvan av basåret, med alla de tentor det innebar. Jag åkte till Ghana i tre veckor. Jag hade ett förhållande jag inte borde ha haft. Jag instruerade på ett sommarläger. Jag var med på två vackra bröllop. Jag köpte en lägenhet i Linköping. Jag antogs till läkarprogrammet. Jag var på Liseberg på min födelsedag. Jag flyttade till Linköping. Jag älskade människor. Jag gjorde människor besvikna. Jag gjorde människor glada. Jag har upplevt himlastormande lycka och en del sorg. Mina katter har fyllt fyra år. Jag har hittat rätt.

Gott nytt år på er alla. Jag hoppas att ert 2011 blir precis så bra som ni hoppas att det blir.

Brasilien :)

Så sitter man i Brasilien och njuter av att det är nånstans runt 28 grader varmt. Mitt hår är blött sedan en lång stund i poolen och axlarna är insmetade i solskyddsfaktor 40. Magen är solskyddet till trots lite röd, men det lägger väl sig till imorgon inbillar jag mig.

Hittills har den här semestern varit väldigt cool och det lär bli en del inlägg när jag kommer tillbaka, med bilder och funderingar. Sydamerika har aldrig varit ett ställe jag haft högt på önskelistan över ställen att besöka, men jag har velat se Amazonas och det har jag nu fått göra. Vår guide i Amazonas, Yuri, var kalasbra – han är indian, född i djungeln, kan allt om den och dess flora och fauna.

Har även sett världens största vattenfall, Iguazu falls. Sjukt häftigt. Visste inte om att de fanns innan vi åkte dit, men nu har jag sett dem. Vi åkte över till den argentinska sidan först för att se dem från det hållet, både uppifrån och nerifrån, och därefter åkte vi tillbaka till brasilianska sidan och såg dem därifrån. Grymt imponerande och aldrig har man väl känt sig så tillfällig som när man ser enorma vattenfall som fanns här långt innan jag eller mina föräldrar eller förfäder var här och som kommer finnas här långt efter att jag dör.

Iguazu falls

Har också besökt Rio de Janeiro och bott på Copacabana. Sett sockertoppen (Sugar Loaf) och Jesus-statyn (som dock låg inhöljd i moln när vi var uppe vid den, men det var roligt ändå). Rio var inte överdrivet imponerande, en ganska sjaskig stad. Folket här i Brasilien ger jag inte överdrivet mycket för, de är generellt ogästvänliga enligt min upplevelse. Det där med “kunden har alltid rätt” ger de inte mycket för här:

“Kan ni stänga av AC:n? Vi tycker att det är jättekallt här.”
“Nä.”

…okej, liksom.

I Amazonas fick vi, förutom turen i djungeln då vi fick svinga i lianer och testa olika naturläkemedel, även se ett gäng alligatorer (såväl som hålla i en livs levande en, liten men vild), hålla en anakonda, se två floder gå samman utan att blandas (weird), och fiska pirayor (som vi dock slängde tillbaka när vi fått upp dem). Djungeln var trevlig, bodde på en Eco Lodge där swimmingpoolen tekniskt sett var en liten del av floden. Den låg en liten bit in och vattnet var svart och när man var i det såg man helt orange ut under vattnet för att det var så mycket järn och annat jox i vattnet.

Här i Cumbuco är det bara sol och bad som gäller. Vi bor på ett bed ‘n’ breakfast-liknande hotell med mysiga små rum i lite större bungalows, och eftersom hotellet förutom vår familj är bebott av enbart holländare som spenderar hela dagarna med kite-surfing på havet har vi hela poolen, inklusive fyra Fat Boys som man kan ligga på i poolen eller på land och bara njuta i.

Så det är mitt liv just nu. Borde plugga mer än jag gör, men på något sätt känner jag mig ganska lugn. Det jag pluggar fastnar, även om jag bara pluggar nån timme om dagen. Det får gå som det går, och så får jag väl hysteriplugga om jag orkar när jag kommer hem.

Då och nu

Är återigen i Malmö och slås – igen – av hur mycket saker och ting inte ändras. Jag var här nån gång i oktober och redan då var det en stark känsla av att jag knappt varit härifrån. Nu är det december och det känns precis likadant.

Tågstationen, Malmö central, är det enda som egentligen ändrats. Den har å andra sidan byggts om rejält i och med Citytunneln. Det var det första som mötte mig när vi, 59 minuter försenade, rullade in. Då hade vi spenderat 35 av våra försenade minuter på att sitta ungefär en kilometer från centralen och vänta eftersom ett växelfel i Arlöv skapade kaos på Malmö central. (59 minuter är för övrigt irriterande – en timme så får man tillbaka hela kostnaden för biljetten, medan 59 minuter innebär att man bara får hälften…). Mamma väntade när jag kom av tåget och vi släpade min otympliga väska därifrån genom snömodd till lägenheten.

I stan har det stått stilla; det är snötäckt, men inte annorlunda på något sätt mot hur det var för ett år sedan. Det känns kallare här än i Linköping, för det är väldigt fuktig kyla. Mammas och pappas lägenhet kändes större, men det är något udda med minnet, för jag har ju varit här en massa gånger – men efter ett tag förändras minnena sakta men säkert och plötsligt stämmer minnet inte riktigt med verkligheten. Samma sak gäller, tydligen, människor. I minnet ändras detaljer.

Köpte en ny resväska. Den är leopardmönstrad och helcool och dessutom stor och väldigt praktisk, till skillnad från den gamla. Min väska är mest tung för att den innehåller Stryers Biochemistry samt Essential. Kläder har jag inte med mig så mycket av, räknar med att det mest blir bikini, shorts och linne. Och solglasögon.

Lördagmiddag med mamma och pappa, som tusen gånger tidigare. God mat, gott sällskap. Jag undrar om en av anledningarna till att jag  lyckats komma in i studentlivet i Linköping är att jag inte har “äta hos mamma och pappa” som standard för fredag- och/eller lördagkvällar. Fast det är inte bara det, för här hemma tog det också emot att ta sig till Lund och passa tåg- eller busstider för att ta sig hem igen mitt i natten. Dessutom är studentlivet i Lund annorlunda uppbyggt, då det är baserat i stor utsträckning på nationer. I Linköping håller vi oss mest till medicinare, främst den egna terminen, i andra hand T2 och ibland T3, i tredje hand med äldre äldrekursare, i fjärde hand HU:are i övrigt och i femte hand universitetets övriga studenter. Typ; något i den stilen. Och jag gillar mina kursare, vilket gör att det är helt okej för mig att umgås med dem i olika konstellationer. Lunds olika nationer kändes aldrig särskilt överkomligt för mig, även om jag vet att många – inklusive min lillebror – är väldigt förtjusta i det.

Idag blev det fika med kompisar, vilket är ytterligare en skum upplevelse. Vi har växt isär en hel del, tror jag. Det kändes så. Och jag inser någonstans att det inte ens spelar mig särskilt stor roll, bara för att jag har nya nu. Nya vänner som delar mina intressen på ett annat sätt. Folk som förstår den löjliga överambition som jag tror krävs för läkarlinjen och som delar den stress plugget innebär. Samtidigt kan jag konstatera att jag fortfarande tycker om mina gamla vänner väldigt mycket. Det finns en förankring i min historia som jag inte vill förlora. Men det är kanske just så, att de representerar minnen snarare än nutid och jag lever nu i en nutid där jag trivs.

Nu ska jag återgå till biokemin. Till tisdagens basgrupp ska vi ha tryckt i oss allt om proteiner och även om jag inte kommer vara med på basgruppsmötet på tisdag så har jag fortfarande ambitionen att vara färdig med de frågeställningar vi gjorde till dess.