Tag Archives: Vinter 2010-11

Så var det den tiden på året igen

Lite udda att terminen nu är slut för mig. Den slutar egentligen inte förrän på onsdag, men i och med att jag åker iväg blev idag sista dagen för mig.

För en gångs skull ser jag väldigt mycket fram emot att komma tillbaka. När det blir januari och nollning (vilket visserligen inte är förrän mot slutet av januari men ändå) och det blir tid att träffa alla igen. Klassen kommer att se lite annorlunda ut – några som byter till andra studieorter och förmodligen någon eller några som tar uppehåll, vilket öppnar för att några andra nya kommer in – men på det stora hela blir det nog inga större skillnader. Och där är en massa folk jag tycker om. Det är roligt att gå till skolan, och att umgås på fritiden med folk, och att plugga så att ögonen blöder ihop.

Men nu är väskan packad (den ligger på golvet med en katt på) och passet nedstoppat och kattvakt ordnad och huset ganska städat. Det är så tråkigt att komma hem till ett ostädat hem…

Att säga ‘god jul och gott nytt år’ till alla i skolan idag kändes bisarrt. Vet inte riktigt varför, men det känns väl, trots ljusstakar i alla fönster och julmusik tills det slår lock för öronen, inte riktigt som jul. Det har gått i hundranittio sedan vi började T1:B. Knappt så att man hunnit blinka så är det jullov. Fast lite så är det varje år för mig – helt plötsligt är mitten av december bara här. Och så ska man vara i julstämning, trots att jag varje år de senaste sju åren (sju åren!) har haft universitetstentor att plugga inför över julen. Kanske därför det är lite svårt att komma i julstämning.

Slutet av denna termin markerar också slutet av mitt CSN, vilket innebär att jag nu har gått sex år på universitetet. Att det är sju år sedan jag började kommer av basåret förra året, som av förklarliga skäl inte räknas som universitetsstudier. Det är tid som flugit förbi, men en herrans massa saker har förändrats sedan jag med darrande ben klev ur bilen för att börja på Juridicum en kall januarimorgon 2004.

Så nu är det snart jul igen, och snart tenta igen, och snart ny termin igen.

Whoo! :)

Tentastress

Så var det sista Strimman för terminen. Det har visserligen inte varit så många den här terminen – fyra tillfällen – men ändå. Det har flugit förbi. Känns inte alls som åtta veckor sedan vi åkte dit för första gången och med lätt rynkade näsor konstaterade att Finspång knappt verkade vid liv alls, för förutom ett par bilar såg vi inte en människa. Sjukhuset visade sig vara betydligt trevligare och dessutom öppnade det för stora möjligheter att se allt möjligt, inte bara vårdcentralen.

Tre och en halv vecka till tenta. Stressad? Jag? Ja. Min tjocka pärm med anteckningar och handouts från den här terminen känns oöverkomligt mycket att kunna. Men som vanligt blir det plugga massor och sen går jag dit och gör mitt bästa. Antingen räcker det, eller också räcker det inte. Fast även om jag kan tänka så, så har jag ångest. Just nu känns det inte som att jag gör någonting annat än pluggar. Och tränar, för när man sitter böjd över böcker hela dagarna är det fantastiskt skönt att crosstraina och springa på löpband, eller ens bara gå på löpband.

Men innan tenta, jul och nyår. Med familjen, för det är så jag tycker om att fira dessa högtider.

Lucia

Dagens lussefirande är slutfört. Förhoppningsvis får jag se någon bild eller två vid tillfälle, men som det är så kan jag säga att det blev fint och i alla fall ganska stämningsfullt – det var inte släckt ljus på särskilt många ställen så vi fick köra stämning genom sång och glada leenden istället.

Förvånansvärt mycket folk hade tagit sig till Glasentrén för att titta på oss klockan 07.30. Kan ha varit lussebullarna och glöggen som MedSex bjöd på som lockade, snarare än vår skönsång. Fast jag vill tro att det var vår skönsång :) Pojkarna lyckades till och med komma rätt in i “Staffan Stalledräng“, något de haft svårt för på träningarna – och sedan satte de den varje gång efter det. Go boys! Själv gled jag mellan originalstämma och andrastämma på “Så mörk är natten” för den låg så lågt att jag inte hörde mig själv (däremot var A:s brummande bakom mig svårt att missa). Älskade andrastämman på “Det strålar en stjärna” låg dock rent varje gång, tror jag.

Sedan var vi på två barnavdelningar, eventuellt något för tidigt för där var inte så mycket folk, och sedan på bland annat neurokirurgen, brännskadeavdelningen och geriatriken. Det blev gott om glada leenden. Mysigt att få göra något glädjespridande. En dam satt och smådansade i sin säng till “Staffan Stalledräng” och “Tipp Tapp“.

Vi avslutade på Örat där folk satt och drack sitt morgonkaffe. Min röst var (är) trött. Tur att man får spendera resten av dagen tyst på biblioteket nu då. Repetition FTW, för om en vecka sitter jag på flygplats eller flyg och när planet landar i Brasilien lär det inte bli så värst mycket plugg gjort…

För att roa oss läkarstudenter skriver författarna ibland roligheter. Såsom, “Pungen är en pungliknande utbuktning,” enligt Människans fysiologi. Fantastiskt skrivet, eller hur? Sedan har vi, kanske lite mindre roligt och mest bara Captain Obvious: “Puberteten präglas ofta av känslomässig labilitet.” No shit.

Cookies och terminslut

Igår blev en mysig kväll. Efter total lathet hela dagen gick jag och K och tränade. När jag inte har gjort något på hela dagen har jag mycket energi blir det bra träning, för då har jag massor av energi… och med ett bra The Mentalist-avsnitt i podden kan man stå på crosstrainern en stund.

När vi varit duktiga gick vi och handlade och sen gick vi hem och bakade kaloribomber till cookies. Närmare bestämt chocolate-chip-vit-choklad-m’n’m-cookies. Det stod att det skulle vara något av det i kakorna och vi var duktiga med de första fyra-fem vi gjorde, med bara en sak i varje – men sen var vi överens om att vi inte visste vilket som var godast, så då var det ju säkrast att lägga i allt i alla, eller hur? In i ugnen i tio minuter och vips, cookies! Yum.

Cookies!

Sedan såg vi “The Notebook”, vilken var mysig men lite för lång i slutet. Sockersött om kärlek.

Idag är det absolut strålande sol. Jag vill ut och gå, får se om jag hittar någon att gå med. Måste dock även plugga, för det har kan det ju inte påstås att jag gjort något särskilt den här helgen. I fredags tog vi en lång fika och det var så skönt att inte prata eller tänka på plugg en stund. Veckan som kommer är ganska lugn vad gäller föreläsningar, så då går det att fortsätta med tenta-p schemat, vilket är skönt. Förutsatt att vi inte får något gigant-basgruppsfall – förhoppningsvis inte, även om det bara är en dryg vecka kvar tills terminen är slut.

Terminen är slut.

Vart tog den vägen? Känns som igår jag gick till NH med spänd förväntan inför vad livet här skulle erbjuda. Vi pratar om Nolle-P för nya nollorna som kommer i januari och vi pratar om vår egen nollning. Känns som att det var både igår och en evighet sedan. Jag kände ju ingen då, så många härliga människor jag aldrig pratat med. Så många upplevelser jag inte ännu haft, så många saker jag ännu inte lärt mig. Och framför mig breder många fler terminer ut sig, så många upplevelser och så många, många saker att lära sig.

Alla säger att läkarutbildningen flyger förbi och jag kan inte annat än att tro dem, med tanke på hur fort det här har gått.

“Har du tid med det?”

Så försvinner ytterligare en vecka bara sådär. Imorgon är det fredag och återigen känns det som att dagarna bara är några minuter långa, snarare än 24 timmar.

Pappa frågade förvånat, “Har du tid med det?” igår när jag sa att jag stod och bakade lussekatter. Tekniskt sett har jag väl inte tid, men jag måste göra något annat än att bara plugga-träna-plugga-sova hela tiden och då var julbak något jag ville prova. Gjorde kärleksmums för någon vecka sedan till stor förtjusning bland de som lät sig smaka och sedan dess har jag velat testa att baka något mer. Lussekatter känns väldigt juligt och det är jul om två veckor och en dag, så varför inte? Dessutom sa mamma att det var enkelt. Det var enkelt, tog bara lite tid. Jag hann således iväg för att träna på Korpen en stund medan degen jäste första gången.

Springa på löpband har blivit väldigt skönt till och från nu. När man bara sitter ner dagarna i ända är det otroligt skönt att få sträcka ut ordentligt en liten stund. Jag är inte någon löpare, men jag har energin. Och så sover jag bättre efteråt.

Idag blir det en dag på biblioteket, med insprängd träning och ikväll luciaträning. Lussekatter ligger i väskan så att jag kan bjuda, förhoppningsvis blir det populärt :)

Sedan är det fredag, lördag, helg, med mer plugg. Har en citronsyracykel, glykolys, glykogenes, glykoneogenes, fettsyntes och tusen andra saker att försöka trycka in katalogt i huvudet för medan jag förstår ungefär vad som händer i de olika processerna är jag lika kass som alltid på att lära mig glosor, vilket är vad det är när man ska lära sig α-ketogluterat och andra konstiga ord. I övrigt har jag för en gångs skull ingenting planerat, men det brukar lösa sig. Och helt plötsligt är det måndag igen – måndag i sista veckan på höstterminen…

På något sätt tror jag den här läkarutbildningen kommer flyga förbi väldigt fort, precis som alla säger.

Lussebullar!

Jag ska nanna kudde aaalldeles strax, men nu har jag bakat lussebullar så det står härliga till och denna historiska händelse måste ju noteras på bloggen.

Heeeh. Jag har en bulle ugnen. Eller ja, många bullar...

Lussebullar! Nu doftar det saffran och bullbak i hela lägenheten :)

För någon som inte bakar så har jag nu bakat mycket på några veckor. Men så blir det när folk gillar första omgången och jag tycker att det var ganska roligt.

Luciakraball och plugg

Mamma påpekade snällt att jag inte uppdaterat min blogg på ett litet tag. Varpå jag svarade att min blogg just nu mest, om jag uppdaterade den varje dag, skulle bestå av “Idag pluggade jag, och sen hade jag föreläsning, och sen pluggade jag, och sen åt jag, och sen pluggade jag, och sen sov jag”. Vilket inte är en överdrivet fascinerande blogg att läsa, tycker jag.

Nu har det dock varit helg och även om jag spenderat i runda slängar elva timmar sedan vi slutade vid 12-tiden i fredags på att plugga så har jag även hunnit med andra saker. Men först, någon liten bild från senaste rundan i Finspång, för nu har jag faktiskt bild på mig i kanske-inte-så-snygga-men-sjukt-bekväma sjukhuskläder:

Läkarkandidat!

S och jag :)

Så, återgår nu till en helgbeskrivning. I fredags hade vi egentligen andra PCR-labben, men jag kände ett betydligt större behov av att repetera biokemi när vi nu ställde upp fyra stora frågor för senaste basgruppsfallet rörande citronsyracykeln, glykolys, glukoneogenes och cellandning. Eftersom basåret gick så väldigt fort märker jag att en del av sakerna vi lärde oss där inte riktigt sitter. Efter två timmar med en svensk biokemibok kändes livet dock lite lättare, och jag gav mig på Stryer och de fyra-fem kapitel som täcker ovanstående ämnen. Ibland känns kroppen onödigt komplicerad :)

Biblioteket stängde 16.30 varpå jag gick en runda till Coop för att handla och sedan kollapsade hemma efter en av de mest upptagna veckorna i mitt liv. Det har varit plugg-plugg-föreläsning-plugg-kvällsgöra (luciaträning, julkoncert, något i torsdags som jag just nu inte ens kommer ihåg) hela veckan och återhämtning har verkligen inte stått på schemat.

I slutändan blev det god mat (lax med pesto/parmesan/soltorkade tomater, sötpotatis i ugn och grönsaker; lax känns numera som min standard-fredagslyx) och därefter snyftframkallande “Marley & jag“. Eller ja, den är snyftframkallande i slutet. Resten är underbart söt.

Igår var det egentligen dags för fadderutbildning i 4,5 timme i skolan, men för min del var det viktigare att sova, så jag vaknade prick klockan 10 då kursen startade. Jobbade, åt en lugn frukost, och pluggade därefter. Hann med en runda på Korpen på kvällen innan det var dags att möta upp med KE och cykla till Ryd för förfest innan den stora Luciakraballen. Kraball? Det är en kravall, och jag har inte den blekaste aning om varför det heter ‘kraball’ den här gången istället, men de ska väl vara annorlunda. Oavsett vilket så är det krav-på-overall, vilket betyder på med OP-ställ och läkarfrack för vår del.

Jag och KE :)

H, jag, J och T. Kamera visade sig vara väldigt, väldigt roligt. Smått onyktra läk-studenter är inte helt olika ungarna i Ghana, får ju sägas...

Hos J i Ryd var det drinking games och biljardspel och vid 23-tiden tog vi oss till Kårallén, där Kraballen hölls. Det snöade, men är tacksamt nog inte längre -20 ute. Det är en udda grej, för övrigt – när det gått från -20 till -3 på någon dag tycker man inte längre att -3 alls är kallt. Vilket egentligen inte är så konstigt – det är samma skillnad mellan -20 och -3 som det är mellan 0 och 17 grader, meeen. Jag är van vid att allting med minusgrader är kallt, inte så mycket att det är olika nivåer av kallt… Har hört ‘Skåning!’ ett otal gånger de senaste två veckorna, när jag uttryckt mitt lätta ogillande mot snö.

Det är dock inte helt hemskt med snö – det ljusar upp enormt och det blir tyst och mysigt. Men helt åt helvete att försöka cykla i.

Anyway, Kraball. Jag och KE åt varsin hamburgare när vi väl kommit in eftersom vi var hungriga och sedan var det dans som sig bör och sedan drog vi oss hemåt vid 2-tiden.

Idag har varit fortsatt plugg (glykolys – check, glukoneogenes – check, citronsyracykeln – check, nu: oxidativ fosforylering) och träning och lite lugn och ro. Vilket är trevligt. Bra med en liten aningen lugn och ro någon gång.

Igår hade vi förresten strålande sol. Bildbevis:

Snö men sol den 4 december!

Svinkallt

Halv elva, dags att sova innan ögonen går i kors och det blir svårt att hitta till sovrummet. Kroppen är inte trött – jag har ju knappt rört på mig idag – men huvudet är helt slut.

De har växlat upp tempot ett par hundra varv nu. Igår och idag har vi fullkomligt matats med anatomi och histologi, på totalt nio timmar. Gårdagens histologiföreläsning hade lätt kunnat delas upp på tre. Och så sitter vi allihopa och undrar vad i hela friden vi ödslade sju veckor på HEL för. Totalt meningslöst ju.

Ikväll var jag på julkoncert och såg LiH-kören. Manskör, grymt duktiga så klart. Och jag behövde en timmes lugn och ro där jag faktiskt inte kunde göra annat än att luta mig tillbaka och lyssna och lära mig andas igen. Ännu roligare var att där var folk jag kände, både i publiken och en i kören – tränar-F som tydligen även sjunger. I publiken fanns diverse andra från läk, dock ingen från min termin vad jag såg. Men det är skojigt att man kan gå på sånt här och så är där folk man känner – det hände aldrig i Malmö.

Utöver kursare hade publiken helt klart ett ålderssnitt på över 60…

Idag har det också varit kallt. Jag frös så att jag skakade när jag skulle hem och var tvungen att stå stilla och vänta på bussen – inte en chans att jag gick halvtimmespromenaden hem när det var femton grader kallt. Imorse var det -18,1 som mest, andra har rapporterat temperaturer ner till -22. Den första december. God jul, liksom. När jag kom hem kom dessutom inte min buss – det stod tre minuter tills den skulle komma när jag kom dit, men tio minuter senare tog jag en annan buss och hoppade av vid US Södra Entrén istället, och gick hem därifrån. Såg inte min buss under min promenad hem, så det var väl lika bra att jag gick.

-17,5 men den var faktiskt nere på -18,1 ett tag...

Fy för satan om det ska vara så här kallt fram till mars. Då går jag i ide. Mina tår överlevde knappt dagen, och imorgon ska vi ta oss till Finspång…

Vart tiden tar vägen

Galet lång skoldag idag. Började åtta, hemma nio. Och nej, det var inte timmarna efter varandra. Det ena var när det började ljusna, det andra när det var kolmörkt tretton timmar senare. Det jag mest sörjer är att det inte funnits tid att vara ute i solen idag – jag tror att det var sol, himlen var helt klar när jag gick till skolan i alla fall. Till och med lunchen försvann i ett virrvarr av micra mat – hitta plats att sitta (inte helt enkelt) – äta mat – till nästa ställe för föreläsning.

Dubbla korvstoppningsföreläsningar dessutom – först två timmar histologi i ett tempo som inte på något sätt var nådigt, och sedan anatomi för magtarmkanalen i ett lika högt tempo. Någonstans vid halv fem, ca 40 min innan vi slutade, tog min hjärna fullständigt semester och koncentrerade sig mest på att försöka förstå de där ljuden som kom ur amanuensens mun. Tror att det skulle föreställa ord, men det var bokstäver i konstellationer jag aldrig hört förr.

Avslutade dagen med typ två timmar luciaträning. Vilket var roligt, för jag gillar folket. Låtarna har jag sjungit tusen gånger förr. Tror jag kan dem i sömne. Men det är skoj ändå. Jag gillar versionen av Gläns över sjö och strand vi sjunger. Kan höras på Spotify, länk. Alternativt Peter Jöback, eftersom vissa insisterade på att det var versionen som skulle lyssnas på.

Morgondagen blir inte det minsta kortare, även om det blir något mindre schemalagt (slutar kl 16). Sen biblioteket och sedan julkoncert och sedan hem och kollapsa för att kunna vara vaken på Strimman på torsdag och jag har inte den blekaste aning om hur vi ska ta oss dit när det är fyra meter (läs: 30 cm) snö och glashalt. Blir eventuellt buss, vilket gör att det tar ännu längre tid att ta sig dit och hem. Whoppee, precis vad jag behöver. Men sen är det open mic night (One Night Stand) på Örat och det ska jag gå på. Sen är det helt plötsligt fredag igen och förstå varför jag tycker att tiden går fort?

Dags att sova. Over and out… zzzzz.

Kumulativ av sprickor

and it’s been a while
since I first saw you
it’s been a while
since i could stand on my own two feet again
and it’s been a while
since i could call you

~ It’s been a while, Staind

Människor kommer och går i livet. En del kommer in som en virvelvind i livet och får hela ens själ att fragmenteras – man förändras på ett kaosartat sätt och när man sätts ihop igen är man inte riktigt som förut. Sprickor finns kvar, delar sammansatta med tejp eller dåligt klister.

Men sen går tiden. Vår konstant, obönhörligen framåt. Sekund efter sekund tickar förbi, blir minuter, blir timmar, blir dagar och veckor. Månader. Och plötsligt har de där löst sammansatta bitarna läkt under tejpen och även om det inte är lika bra som när det var ofördärvat så är det ändå helt igen. Helt, på ett nytt sätt. På ett bättre sätt. Ärren gör oss till de vi är och när såren läkt samman står vi där som förhoppningsvis bättre människor och kan se tillbaka på erfarenheten med nya ögon.

Tittar på snön som vräker ned utanför mitt fönster och tänker, nu är det okej. Nu är sprickorna sammanläkta på ett nytt sätt. Och även om det hände saker som gjorde ont så hade jag inte bytt ut dem. Jag kan hantera det nu, hantera minnena och tankarna och känslorna. De gör mig till den jag är nu, ett kumulativ av sprickor och tid som passerat.