Tänk så skönt det vore

Även gårdagen spenderades på akuten. Både sambon och jag fick kvällspass – och det var mycket jobb för pengarna. Patienterna trillade kontinuerligt in – när jag kom var det sex personer i kö och en triageväntetid på en timme. Eftersom jag är van vid lugna söndagar innan måndagsstormen var det här lite annorlunda. Det blev EKG:n på löpande band, en del stickande, urinprover, transporter till röntgen, mängder med prover, två personer på immobiliseringsbräda, och vi avslutade med en röd patient som kom in fem minuter innan mitt pass skulle slutat, vilket gjorde att mitt pass slutade först en dryg halvtimme efter utsatt tid. Vilket visserligen inte gjorde något, eftersom L inte var klar med sina dikteringar förrän då heller, men jag var trött och småförkyld och ville hem.

Fick för första gången hantera patienter jag upplevde jobbiga – inte på så sätt att de var odrägliga eller liknande, utan för att de inte ville leva. Vad säger man till en patient som är så trött på att leva att han ber en köra en till kanten av ett stup? Som pratar om en bilolycka med längtan i rösten och säger, “Tänk så skönt det vore”? Jag har ingen aning. Det finns ingenting jag kan säga till en sådan patient – jag förstår att det inte är roligt när hälften av organen sviktar och man inte får göra annat än ligga i en säng.

Vi pratade en stund, tio minuter, en kvart. Han hade ju legat på akuten i flera timmar vid det laget och precis just då hade jag inget annat brådskande att göra.

På kvällen fick vi in en annan patient som också berättade om hur trött hon var på att leva. Av någon anledning kommer saker och ting sällan ensamma på akuten – det kan vara dagar som är präglade av att det känns som att urinstickor på buksmärtor är det enda jag gör, eller EKG:n på löpande band, eller den där dagen i somras när det kom in sju personer som var immobiliserade inom ett spann av ett par timmar. Igår kommer jag minnas som en dag då patienterna inte ville leva. De var bara två, men det präglar en.

Idag börjar T5 på riktigt – neurotemat drar igång. Efter två veckors semester (HEL2) är det nu dags för ett tema som många beskrivit som ordentligt krävande. Jag har pluggat embryologi, anatomi, synapstransmission och neurotransmittorer de senaste två veckorna och till och med skrivit ett par sidor i mitt nya kompendium. Med två veckors frivilligt plugg istället för basgruppsmåsten har jag hunnit rita en hel del, med plan för att dessa bilder ska in i kompendiet.

Halvfärdig sida i nya kompendiet :)

Vi har två dagar framför oss som ligger som “instuderingsdagar”, så det blir en del plugg ytterligare innan basgrupperna drar igång på torsdag. Har beställt Essential Neuroscience som komplement till Purves, som jag har hemma redan. Gillar bilderna och sammanfattningarna i Essential.

Utöver plugg och jobb fortskrider bröllopsplaner med funderingar kring när och var vi ska ha bröllopet. Det är inte helt enkelt, men vi måste bestämma oss inom en vecka. Det är skönt med en deadline, så att det blir bestämt, så att vi kan komma vidare.

Kommentera!

Post Navigation