Tror du att jag är perfekt?

Jag är färdig jurist. Jag är halvvägs genom läkarprogrammet. Efter någonstans runt fyrtio tentor i olika ämnen har jag kuggat en enda. Jag gick ut gymnasiet med bäst betyg på hela skolan och fick dubbla stipendier. Jag gjorde högskoleprovet och skrev 1,9 på första försöket. Jag har svart bälte i ju-jutsu. Jag är riktigt duktig på att teckna och jag har skrivit berättelser som lästs av tusentals människor. Jag ser helt okej ut. Jag gör kompendier för läkarprogrammet som är så fina att de går att sälja. Jag kan baka riktigt goda bakverk. Jag har ett eget företag som jag drivit framgångsrikt i flera år.

Jag gråter av rädslan att inte lyckas med saker och ting. Jag jobbar stenhårt för att aldrig göra någon besviken, för att inte misslyckas. När jag gick i tredje klass och skulle börja lära mig engelska fick jag traggla tjugo glosor i två timmar medan min bror lärde sig samma glosor på tio minuter. Jag har aldrig haft det särskilt enkelt för mig med språk eller matte utan fått sitta med det i timtal. Jag väntade med att söka till läkarutbildningen tills jag var tjugofem eftersom jag var övertygad – är fortfarande övertygad – om att jag är för dum för att klara det. Att jag kan teckna kommer av att jag har gjort det sedan jag kunde hålla en penna, i flera timmar varje dag. Att jag klarat mina tentor beror på att jag pluggat mängder inför dem (och haft ångest så att jag knappt kunnat sova i flera veckor innan jag skulle skriva dem). Att jag kan baka tårta beror på att jag läste varenda tips om hur man gör i två dagar innan jag ens började försöka. Jag vet inte hur man umgås med andra människor – när jag var liten skrev jag berättelser för att ha kompisar. I folksamlingar blir jag stressad, närmast panikslagen. Jag vet inte varför någon skulle finna mig intressant. Jag har mängder av komplex för min kropp. Jag har varit så djupt deprimerad att en kompis hotade med att dra mig till psyk. Jag går i KBT för ångest och har gått i tre år hos kurator. Att jag lyckas med saker och ting beror mest av allt på att jag aldrig är nöjd med något jag gör, så jag försöker och försöker och läser och jobbar och till slut går det. Ingen annans krav kommer någonsin vara så höga som de jag ställer på mig själv och jag kommer aldrig att nå upp till dem.

Två sidor av samma mynt. Samma jag. Sanning båda två, men bara den ena sidan syns.

Kommentera!

Post Navigation