Väggfanskap

När mamma och jag var runt och tittade på lägenheter i Linköping för ett halvår sedan tittade vi bland annat på en lägenhet i ett område ungefär en kvarts promenad härifrån. Mysig trea, aningen skum planlösning och hade behövt lite renovering, men trevlig ändå. Men mamma rynkade på näsan. Inte för att det var något fel med placering, storlek, område eller något sådant – utan för att den var byggd vid ungefär samma tid som min förra lägenhet, alltså nån gång på 30-talet. Och på 30-talet stoppade man tydligen in vad man hade till hands i väggarna för att de skulle hålla. Sand. Betong. Puts. Och man hade säkerligen, om man letat lite, hittat tennisbollar och leksaksdelar och en hammare också…

Poängen är att de där väggarna är omöjliga att jobba med. Man vet aldrig vad man stöter på. Börjar man borra i väggarna händer det att man gör ett tio centimeter brett hål för att en handfull sand plötsligt rinner ur väggen, eller också kommer man absolut ingenstans för att man stött på betong.

Så, mamma sa att jag skulle bo i en nyare lägenhet där väggarna var lätthanterliga.

Och det är ju inte utan att väggarna här består av en och samma sak. Det är bara det att de består av BETONG. Från början till slut, förutom ett fåtal innerväggar. Även hallväggen består av betong, märker jag nu när jag försöker borra i den, förmodligen för att den räknas som en yttervägg eftersom den är mot hisschaktet. Och det är helt jeffla omöjligt att ta sig igenom. Efter att ha hängt på slagborren i fem minuter är jag nu en centimeter in i väggen…

Kanske väntar jag till på tisdag med att försöka borra vidare (ska ju trots allt inte bara borra ett hål, utan två) för att jag nog stör grannarna mindre då, eller också sätter jag upp hatthyllefanskapet med bara två skruvar till en början. De förra ägarna har ju redan borrat två hål som sitter perfekt.

Dumma väggar.

Kommentera!

Post Navigation